Livet
Man går in i livet, naken och ny,
gör sitt i tystnad, i jubel, i skri.
Man lämnar det sedan, som man kom,
utan att veta vad det blev om.
Men i varje steg, i varje stund,
finns något som gör det stort och sunt.
Att ha gjort sitt, det räcker väl,
för livet är inget evigt spel.
Och kanske är meningen just det där,
att finnas till, att vara när.
Att bära sin börda, lätt eller tung,
att sjunga sin sång, gammal som ung.
Att möta en blick, att hålla en hand,
att bygga en bro, att stå i brand.
Att falla och resa sig, gång på gång,
att viska ett hopp, att drömma en sång.
För livet är kort, men stort ändå,
i varje andetag vi får förstå
att tiden vi har är lånad mark,
och varje hjärtslag är något starkt.
Så man går in i livet, gör sitt verk,
och lämnar det stilla, utan besvär.
Men spåren vi lämnar, små som de är,
kan lysa för andra, som stjärnor bär.
Dödens väntrum
I dödens väntrum sitter jag kvar,
med ryggen krokig, med tiden som bar.
Hud som papper, tankar som dimma,
minnen som glimmar men snabbt blir till imma.
Klockan tickar, en monoton sång,
benen värker, dagarna är lång.
Varje andetag en kamp, ett lån,
i huset där hoppet för länge sen gått på bå’n.
Stolen knarrar som om den vet,
att här har många väntat på sin slutliga rätt.
Krämpor viskar, högt men tyst –
som om kroppen vet vad själen har mist.
Och ändå – ett ljus, så svagt i vrån,
en skymt av stillhet, av fredens hån.
Jag blundar – väntar – utan svar,
i dödens väntrum, där tiden förlorar sin far.
Utan värde, trots värde
De kom med kunskap,
hjärtat fullt av mod,
med drömmar större än murar och jord.
De lärde vårt språk,
de jobbade hårt,
byggde på Sverige med varje litet ord.
Men makten sa: du passar inte in,
vi följer nu rötternas hårda lin.
En ideologisk skugga växer stark,
och människor faller — snett och snark.
Vem räknar hjärnor när rösten är kall?
När begåvning vägs mot nationalistiskt val?
Vi utvisar hopp, vi förlorar allt,
när hat blir politikens kalla gestalt.
Så du som röstade fram detta beslut,
må du en dag se vad du har förbrutit.
Att värde finns bortom ett pass eller namn
— att rättvisa kräver ett öppet famn.
I månens viskning
Stigen kröker sig som en tanke,
mjuk av mossa och minnen.
Där tassar skogen i sitt eget sus,
en andning mellan gren och tid.
Dofter glider som drömmar –
jordens djupa eko, barr, blåbär,
något glömt från en annan värld.
Bakom en tall – ett sken.
Inte skuggor, inte ljus,
utan något mellan ord och väsen,
när tystnad bär klang.
Månen speglar sagor i dagg,
och varje steg är ett förtroende.
En promenad in i det trollskt osagda.
Skymningsväsen
Stigen andas kallt mot fotsulan,
våt jord viskar löften – eller varningar.
Grenar böjda som gamla ryggar,
ruvar på namn du inte minns.
I dimman rör sig något –
för snabbt för ögat, för gammalt för tid.
Du är sedd, men ser ej.
Månen –
ett ensamt vitt öga över en svartnande glänta.
Där står en varelse –
eller bara skuggan av din tanke?
Dofterna har tänder här,
sluter sig kring dina andetag.
Blod, lav, aska… en förbannelse bär vinden.
Du fortsätter.
För långt för att vända.
Men i trädens dunkel bor någon
som inte glömt att vänta.
Ateljéns andetag
Färgen rinner som ett sus över canvas –
inte en kropp, men en rörelse.
Mellan blått och brons andas huden sin egen melodi.
Musiken—inte spelad, utan darrande i axelns båge,
i en blick som vilar för länge i ljuset från ett fönster
du inte minns att du öppnat.
Kropparna är inte nakna,
de är oskyddade former av viljor som vill bli sedda—
inte av konstnären men av själva begäret.
Modellen rör sig inte.
Förförelsen ligger i stillheten,
i andningen som målar det inget öga fångar.
ingen säger något men penseln darrar som om huden lyssnar
Du sitter där –
en kropp, ett eko men också mer än form
blicken borrar sig in inte för att stjäla utan för att förstå
Jag målar inte vad jag ser
jag målar vad som stannar kvar när du har gått
mellan oss finns ett rum spänt av förtroende
och något som nästan är hunger men inte den sortens hunger
Du är stilla men det pågår stormar i varenda kontur
jag försöker vara ärlig men färgen ljuger
vackrare än sanningen och ibland undrar jag
vem som egentligen avbildas
Stillheten ljuger inte
Du säger att jag är stilla
men det är du som rör dig med blicken,
med penseln som om du kunde måla sanningen ur mig
Jag sitter här med naken hud
men skyddad av tankar och undrar –
ser du mig, eller ser du dig själv i varje skiftning jag ger dig?
Du fångar mitt nyckelben som om det viskar
men hör du det jag tiger om?
Det som darrar bakom hållningen det du väljer att inte måla?
Du kallar det konst men ibland känns det
som väntan på att bli bruten ner i delar som passar din tavla
Jag är motivet men också vittnet
Du sätter färg på min hud men jag bär färger du aldrig kommer blanda
Efterklang
Dörren stängs – inte med en smäll utan som en suck av trötta väggar
färgen torkar utan henne nu men hennes silhuett dröjer fast i rummet som doften av terpentin
gatorna är tomma, men inte tysta skuggor tycks veta vad han såg vad han letade efter i hennes stillhet
hon går inte fort men varje steg känns stöld av något som aldrig riktigt var hennes
lampornas ljus smälter över kinden där hans blick brukade vila inte med kärlek – men med hunger
en spegel i porten fångar henne hon tittar, länge som om hon för första gången måste se sig själv utan ramen
och när hon kliver in i natten bär hon inget tyg men flera lager tolkninga
han målade hennes kropp men det är hon som bär bilden.
Vernissage
Han står framför tavlan med glas i handen
och en röst som redan recenserar det han aldrig känt
”modigt”, säger han ”naket men kontrollerat”
som om han ser eld men aldrig varit nära röken
Hon på duken ser förbi honom genom honom
ut genom fönstret som inte finns men som alltid målades in
Hon står där, fast hon gått länge nu i varje penseldrag
ligger ett beslut han inte vet att någon grät för
Bakom honom skålar människor för färgen,
för formen, för konstnären inte för henne
inte för stillheten som brann
Hon är upphängd nu ramad, belyst men aldrig förstådd
Igenkänning
Han står tyst längre än de flesta säger inget,
lutar sig inte fram bara stirrar
som om något han glömt just andats
En hand runt glaset, men ingen skål i kroppen
hon på väggen —
han minns henne inte som naken men som varm,
närvarande och svår att fånga även då
De delade en cigarett en gång vid ett fönster utan gardiner
hon pratade om frihet han lyssnade som någon som inte förstod
Nu ser han samma lutning i skuldran samma blick, fast låst i färg
men det är inte konstnärens bild han ser det är sin egen förlust
Någon viskar bakom honom ”otroligt tekniskt skicklig”
men han hör bara hennes skratt bortom målningen,
bortom ramen.
Återkomsten
Hon står där i hörnet mellan vägg och fladdrande samtal
som en skugga i sitt eget rum
Klänningen hänger löst
men huden minns hur ljuset föll den där dagen färgen fastnade
Det är märkligt att se sig själv utan spegel –
att bli läst som berättelse,
när man bara försökte vara tystnad
En kvinna med rött läppstift lutar sig fram
nickar som om hon förstår mod,
säger hon sårbarhet
Modellen blinkar långsamt
som om hennes ögonlock bär bördan
av alla tolkningar som sipprar mellan penseldragen
Hon går inte nära hon behöver inte
hon vet hur varje linje doftar
hon vet vad som lämnades utanför duken
och ändå står hon kvar för att höra hur världen
försöker säga hennes namn utan att känna hennes röst
Deras möte i vattnets viskningar
När natten böjde sig över skog och spegelblank älv,
trädde Musan fram ur blommornas dröm,
barfota, med skratt som fick ljungen att rodna.
Hennes hud glödde svagt av stjärnornas nyfikenhet,
och varje andetag var som honung droppad på mossans läppar.
Ur det stilla vattnet gled Näcken fram,
inte med sin vanliga sorg,
utan med ett leende dolt i stråken av sin fiol.
Han lät fingrarna tala först—rörde vid vattnet,
vid luften, vid hennes nyckelben—
och allt omkring dem svajade, som om världen höll andan.
Musan lutade sig in, hennes blick dränkt i mjölk och mod.
När deras kroppar möttes var det som om tidens väv sprack—
de var ord utan grammatik, eld utan låga, storm utan vind.
Näcken spelade på hennes ryggrad som en harpa,
och varje ton var ett minne av lust från en annan värld.
De låg ihopflätade i en bädd av förvandlade liljor,
där vatten och hud var samma element.
Djuren i skogen höll sig undan, inte i rädsla, men i vördnad.
Månen gömde sig till och med bakom ett moln,
som för att ge dem mer rum att vara det som ingen dikt riktigt vågar beskriva.
Musan och Näcken
I en tråd av silverglans,
där månskenet smyger över hud som minns,
vaknar musan ur nattens famn och viskar ord ur evigheten.
Älskogens flämtande vindar stryker genom nakna ögonblick— i
nte kropp, men själ, helt avklädd, i det underbaras sköra ljus.
Vi rör oss i dimmornas språk, där drömmar döljer sig i skuggans ömhet,
och varje kyss är ett fragment av något bortom tidens rand.
Musans skratt porlar i bäcken,
hon dansar med ekens skuggor,
gömmer sig i blåbärssnår och tjuvlyssnar när räven smyger.
Älskogen är ett äventyr—
en groda med serenad i regnet,
dagg på ett nyvaket björklöv och fjärilar som leker tafatt i skymningen.
Allt är naket,
inget är blygt:
solen kysser fräkniga axlar,
vinden rufsar hår som vänskapligt bråk,
och himlen viskar med moln i mjukt rosa.
Musans fingrar drar i strängar av månsken,
hon sjunger med Näcken under ekars sus.
Deras sång smälter älskog till dimma,
och natten blir naken i sin eviga rus.
Näcken, med våt blick och lekfull sorg,
smyger i vattnets djupa famn—
där varje viskning från musans mun skapar krusningar som aldrig stannar.
De dansar på näckrosblad i ljumma suckar,
underbara i sin otämjda form, där nakenheten är naturens själ och älskogen är vindens varma norm.
För smart
En gång kröp vi, med jord under naglarna
och stjärnor som bara var ljus.
Sen kom tanken — ett brott mot naturens tystnad.
Vi såg oss själva i vattnet och ville mer än spegeln gav.
Vi byggde språk av skrik,
drömmar av damm, och rädsla av framtid.
Vi räknade våra andetag,
och glömde hur man andas.
Vi blev arkitekter av evighet,
men glömde att evigheten inte vill bli byggd.
Så vi stirrar in i skärmar, och kallar det kontakt.
Vi skapar gudar för att förlåta oss själva.
För smart för att vara lycklig,
för medvetna för att vara fria, f
ör ensamma för att vara djur.
Och ändå — någonstans i bruset viskar en vind:
Minns när du bara var.
Människan, djuret som hade oturen att bli för smart
Hon reste sig från leran med eld i handen och frågor i bröstet.
Djuret i henne ville jaga, sova, älska, dö.
Men tanken kom som ett virus — en viskning:
”Vad är meningen?”
Hon byggde städer av sten och murar av idéer.
Hon tämjde floder, men drunknade i sina egna begär.
Hon lärde sig räkna stjärnor men glömde hur man ser dem.
Hon skrev lagar för rättvisa och använde dem för makt.
Hon blev gud i sin egen saga och slav i sin egen hjärna.
För smart för att vara nöjd, för medveten för att vara fri.
Hon vet att hon ska dö men försöker glömma det varje dag.
Och ändå — mitt i all sin briljans längtar hon tillbaka
till något hon aldrig riktigt var.