Krönikor

Kaffe, bulle och en ockupationsmakt – välkommen till Israels havsgräns

Israel har meddelat att man inte tänker bjuda in ”inkräktare” på kaffe, bulle och flygbiljett hem. Istället väntar tvångsmedel, drönare, tårgas och kanske en liten ramming – allt i namn av ”territoriell integritet”.

Men vänta nu. Vilken territoriell integritet?

Gaza har kust – Israel har kontroll Enligt FN:s havsrättskonvention (UNCLOS) har Palestina rätt till sina egna territorialvatten och exklusiva ekonomiska zoner utanför Gazas kust. Men Israel har sedan 2007 upprätthållit en total blockad – till havs, i luften och på land – och hindrar all självständig rörelse.

Det är som att någon låser din ytterdörr, beslagtar din brevlåda, och sen hävdar att du inte har rätt att ta emot gäster.

Ockupation utan närvaro – men med kontroll Trots att Israel formellt drog sig ur Gaza 2005, visar juridisk analys att man fortfarande utövar effektiv kontroll över området – vilket enligt internationell rätt innebär att Gaza fortfarande är ockuperat territorium.

Israel kontrollerar alla gränser.
Israel bestämmer vad som får importeras.
Israel bestämmer vem som får lämna.
Israel bombar när det passar.

Det är som att kalla sig frånskild men fortfarande bestämma vad exet får äta till middag.

Flottor, fredsaktivister och flytande hyckleri När civila fartyg försöker leverera humanitär hjälp till Gaza – som Freedom Flotilla nyligen gjorde – blir de bordade, gasade och beslagtagna av israelisk militär, ibland långt ute på internationellt vatten.

Israel kallar det ”självförsvar”. Världen kallar det ”piratverksamhet med PR-avdelning”.

Slutsats: Det är inte Israels hav – det är Gazas livlina Att hävda ”territoriell integritet” över vatten som tillhör ett ockuperat folk är som att sno någons cykel och sen kräva att de håller sig borta från sadeln. Det är juridiskt ohållbart, moraliskt bankrutt och strategiskt självmål.

Bosättarstatens bön: Gud gav oss marken – och bulldozern

Israel, denna självutnämnda fyrbåk för demokrati, har förvandlats till ett religiöst högerexperiment där bosättare med bibeln i ena handen och maskingevär i andra bygger på ockuperad mark – och kallar det ”gudomlig rätt”.

Det är som att någon bryter sig in i ditt hus, sätter upp en flagga, och sen ber dig respektera deras ”andliga närvaro”.

Från sekulär stat till teokratisk bulldozer Det som en gång var en stat med ambitioner om pluralism har blivit ett laboratorium för religiös högerpopulism.

Bosättare kallar sig fredliga – men kastar sten på palestinska barn.
Regeringen säger ”säkerhet” – men menar etnisk kontroll.
Högsta domstolen försöker bromsa – men blir överkörd av messianska bulldozrar.

Det är som att låta en sekt skriva stadsplanen.

Internationell rätt? Bara när det passar. Israel ignorerar FN-resolutioner som om de vore reklamblad.

Ockupation? ”Disputed territory.”
Apartheid? ”Komplex säkerhetssituation.”
Bosättningar? ”Naturlig tillväxt.”

Det är som att kalla kolonialism för trädgårdsarbete.

Slutsats: Det är inte hat – det är motstånd mot hyckleri Att kritisera Israel är inte antisemitism. Det är att stå upp mot en stat som använder religion som murbräcka, rättssystemet som kuliss, och internationell rätt som pappersnäsduk.

Och när bosättare ber till Gud om fler kvadratmeter – då är det dags att svara med fakta, satir och en jävligt vass penna.

Elakafarbrorns betraktelse: ”Riksdagens rekryteringsbyrå”

”Man undrar ibland om det finns ett hemligt formulär för att bli politiker:
’Har du någonsin haft en idé? Nej.
Har du någonsin stått upp för något som inte var populärt? Nej.
Har du ett glatt leende och en LinkedIn-profil? Ja.
Välkommen till maktens väntrum – här får du kaffe, karriär och en rygg av gelé.’”

Politik som karriär – inte som ansvar

Många politiker idag är professionella förvaltare, inte ideologiska visionärer. De har aldrig drivit en rörelse, bara en kampanj.
Partierna rekryterar ofta internt – från ungdomsförbund, PR-byråer eller tankesmedjor – vilket skapar en sluten elit som saknar kontakt med verkligheten.
När politiken blir ett yrke snarare än ett uppdrag, då prioriteras image, lojalitet och karriärsteg framför mod, integritet och idédebatt.

Resultatet?

Väljarna känner sig svikna, och föraktet växer – inte bara mot individer, utan mot hela systemet.
Det öppnar dörren för populism, cynism och apati – där det är lättare att skratta åt politiken än att tro på den.
Och samtidigt marginaliseras de som faktiskt har något att säga – konstnärer, aktivister, satiriker – för att de är ”för radikala”, ”för svåra”, eller ”för obekväma”.

Elakafarbrorn förklarar: Minnesstunden för en man som hatade

Det är något ruttet i den offentliga sorgen. Blommor läggs, ljus tänds, och krönikörer skriver om ”ett stort intellekt”, ”en komplex personlighet”, och ”ett arv som väcker debatt”. Men Elakafarbrorn ser igenom dimridåerna.

För vad är det vi sörjer? En man som tillbringade sin karriär med att demonisera HBTQ-personer, håna överlevare från skolskjutningar, sprida rasistiska narrativ om svarta människor och driva politik som bokstavligen förkortade liv. En man som kallade hat för principfasthet, och blev belönad med applåder, bokkontrakt och en plats i maktens salonger.

Och nu – när han är död – ska vi plötsligt tala om ”försoning”? ”Mänsklighetens komplexitet”? Elakafarbrorn säger: Nej tack.

Hyckleriets ritual

De som han föraktade ska nu tvingas lyssna på hyllningstal.
De vars liv han förminskade ska nu se hans ansikte på minnesmärken.
De som bar hans politik på sina kroppar – i form av rädsla, tystnad och förlorade rättigheter – ska nu kallas ”okänsliga” om de inte sörjer.

Elakafarbrorn har sett det förr. När maktens män dör, glömmer folk vad de gjorde medan de levde. Det är som om döden är en tvättmaskin för moralen – och ut kommer ett rent, väldoftande minne.

Minnet är inte neutralt

Att minnas är att välja. Och Elakafarbrorn väljer att minnas sanningen: Att vissa livsverk inte ska hyllas. Att vissa gärningar inte ska förskönas. Att vissa röster – även i döden – måste granskas, inte glorifieras.

Så när nästa krönika kommer med rubriken ”Ett komplext arv”, vet du vad Elakafarbrorn gör? Han rullar ihop tidningen, muttrar ”Komplex, my ass”, och går vidare – med käppen i hand och ryggen rak.

Stödpaketet – en skattegåva till de redan mätta

Oscar Sjöstedt, Sverigedemokraternas ekonomiskpolitiska talesperson, säger att regeringens stödpaket är till för att vanliga löntagare och pensionärer ska få behålla mer av sin inkomst. Elakafarbrorn undrar om karln ens har öppnat en miniräknare sedan högstadiet.

För vad får egentligen en låginkomsttagare eller pensionär i plånboken efter detta så kallade stödpaket? En hundralapp här, en femtiolapp där – som om man försöker laga ett hål i taket med plåster. Samtidigt får de med högre inkomster tusenlappar i månaden, som om någon i finansdepartementet blandat ihop rättvisa med aktieutdelning.

Det är som att bjuda på fest, men bara servera champagne till dem som redan har vinkällare. De andra får stå i hallen med plastmugg och kranvatten – och ska vara tacksamma för att de ens fick en inbjudan.

Och när Sjöstedt pratar om ”vanliga människor”, då menar han tydligen folk med två inkomster, villa, bil och fritidshus. För en ensamstående undersköterska med 23 000 i månaden är tydligen inte tillräckligt vanlig. Hon får nöja sig med att se sin elräkning äta upp hela skattesänkningen – och lite till.

Det här är inte politik. Det är ett klasskalas där de rika får tårta och de fattiga får slicka vispen. Och när någon påpekar det, då kommer flosklerna: ”Vi måste värna arbetslinjen”, ”Det ska löna sig att jobba”, ”Alla får något”. Jo, alla får något – men vissa får mer, mycket mer. Och det är alltid samma gäng som går hem med doggybag.

Så till Oscar och hans kollegor: om ni verkligen vill hjälpa vanliga människor, börja med att förstå hur de lever. Besök ett äldreboende, prata med en deltidsanställd mamma, stå i kön på socialkontoret. Och ta med en penna – för ni kommer behöva skriva om hela er budget.

För just nu är det inte ett stödpaket. Det är ett skattepaket med rosett – till bourgeoisien.

Kroppens språk och hjärtats röst

Det finns en skillnad som är så tydlig att den borde vara självklar, men ändå lyckas vi gång på gång blanda ihop den. Skillnaden mellan att knulla och att älska. Två verb, lika fysiska, lika nakna – men med helt olika innebörd.

Att knulla är att låta kroppen tala sitt mest primitiva språk. Det är lustens språk, där varje rörelse drivs av begär, inte av känslor. Det är snabbt, intensivt, ibland nästan glömt innan det ens är över. Det är en handling som inte kräver mer än två kroppar och en tillräcklig dos kåthet. Inget fel i det – men det är vad det är.

Att älska med någon är något annat. Det är när varje beröring är en vers i en dikt som skrivs tillsammans. Det är när ögonkontakt betyder mer än stön, när tystnaden mellan kyssarna är fylld av trygghet. Det är när man inte bara vill ha kroppen – man vill ha hela människan. Tankarna, rädslorna, drömmarna. Det är när man älskar med någon för att man älskar någon.

Och ändå lever vi i en tid där gränsen suddas ut. Där vi kallar allt för sex, oavsett om det är en Tinderträff i fredagsrus eller en långsam söndagsmorgon med någon man inte vill släppa taget om. Vi har blivit experter på att rationalisera bort känslor, som om de vore störande moment i en annars effektiv tillvaro.

Men kanske är det just därför vi behöver påminnas. Att knulla är enkelt. Att älska är svårt. Och det svåra är ofta det som är värt mest.

Så nästa gång du ligger där, hud mot hud, fråga dig själv: är det kroppen som talar – eller är det hjärtat som viskar?

Slipsen döljer inte stanken – en krönika om Sverigedemokraterna

Det är något med Sverigedemokraterna som får en att vilja duscha i handsprit efter varje debatt. De kommer i kostym, ler stelt och pratar om ”svenskhet” som om det vore en exklusiv klubb där bara vissa får komma in – och resten får stå ute i regnet och frysa.

Men låt oss inte låtsas. Det här är inte ett parti som råkat säga något plumpt i förbifarten. Det är ett parti som gång på gång, år efter år, producerat rasistiska, homofoba och rent ut sagt människofientliga uttalanden som om det vore deras främsta exportvara. Och när någon avslöjas? Då kommer den gamla klassikern: ”Det där speglar inte partiets värderingar.” Jo tjena. Det speglar dem så väl att man skulle kunna trycka upp dem på valaffischer.

Slipsen och kostymen är bara rekvisita. En teaterkuliss för att få hatet att se rumsrent ut. Men det spelar ingen roll hur mycket man polerar en kloak – det luktar ändå. Och varje gång en SD-politiker öppnar munnen och säger något om ”kultur”, ”invandring” eller ”traditioner”, så hör man ekot av något mycket äldre, mycket mörkare. Det är inte politik. Det är förklädd intolerans.

Att rösta på SD är inte att ”protestera mot etablissemanget”. Det är att ge sitt godkännande till en ideologi som bygger på att vissa människor är mindre värda. Det är att säga: ”Jag bryr mig inte om vad som händer med andra, så länge jag får känna mig lite bättre själv.”

Och vet du vad, elakafarbrorn har sett det förr. Historien är full av folk som trodde att de kunde gömma sin rädsla bakom nationalism. Det slutar aldrig väl.

Så nästa gång någon säger att SD är ”ett vanligt parti”, fråga dem vilket vanligt parti som måste rensa i leden varje gång någon glappar med käften och avslöjar vad de egentligen tycker. Spoiler: Det är inte vanligt. Det är farligt.

Kulturkanon – ett monument över samtidens självgodhet

Så har den då landat, den svenska kulturkanonen. Ett dokument som påstås spegla vår gemensamma kulturella själ, men som i praktiken mest liknar en kulturell dödsannons för det levande, folkliga och självironiska Sverige. Det är som om någon samlat ett gäng kulturbyråkrater, låst in dem i ett konferensrum med kaffe från termos och sagt: ”Skapa något som ingen kommer att älska, men alla måste förhålla sig till.”

Resultatet? En lista som saknar Zorn, Albert Engström, midsommar, kräftskiva, snapsvisor, Hasse & Tage, och allt det där som faktiskt får svensken att känna igen sig själv. Istället får vi en samling verk som luktar mer kulturpolitik än kulturglädje. Det är som att försöka definiera svensk musik utan att nämna dansbandskulturen – ett försök att skriva historia med radergummi.

Att Zorn, Sveriges mest internationellt erkända konstnär, inte platsar är inte bara ett misstag – det är en kulturell skymf. Att Albert Engström, med sin satir och sin tidning Strix, ignoreras är ett hån mot svensk humortradition. Och att midsommar och kräftskivan inte anses värdiga en plats är som att säga att Sverige inte längre firar sin egen existens.

Men kanske är det just det som är poängen. Kanonen är inte till för att spegla folket – den är till för att styra folket. Den är ett försök att definiera vad som är ”god kultur”, som om kultur vore något som kan mätas i akademiska fotnoter och politiska syften. Det är kultur som kontroll, inte som uttryck.

Så vad gör vi nu? Vi gör som vi alltid gjort. Vi firar midsommar, vi sjunger om nubben, vi skrattar åt Engströms kräftor och vi beundrar Zorns penseldrag. Vi låter kanonen stå där som ett monument över samtidens självgodhet – och vi fortsätter leva den kultur som faktiskt betyder något.

För i slutändan är det inte listor som definierar oss. Det är minnen, skratt, traditioner och motstånd. Och där, mitt i det folkliga, lever den verkliga svenska kulturen – långt bortom kanonens kalla rader.

🖕 Zelenskyj ger fingret – och Pentagon får hålla i blöjan

Bakom kulisserna i Kyiv är det inte längre diplomati som gäller. Det är direktkommunikation, och den sker med ett finger. Inte pekfingret. Inte tummen upp. Utan det där fingret som säger: ”Tack för vapnen, men håll käften om hur vi använder dem.”

USA har skickat ATACMS, HIMARS och en hel vapenarsenal – men med en bruksanvisning som är tjockare än en amerikansk budgetunderskott. ”Ni får försvara er, men inte mot Ryssland. Det kan bli… jobbigt.” Pentagon är som en överbeskyddande förälder som ger tonåringen bilnycklar men förbjuder motorvägen. För tänk om det blir en krock. Tänk om någon i Moskva blir sur. Tänk om någon i Washington måste ta ansvar.

Så Zelenskyj gör det enda rimliga: han bygger egna missiler. Flamingo FP-5 – rosa, långräckviddig och helt fri från amerikansk nervositet. Varje gång en sådan lyfter är det ett flygande ”vi klarar oss utan era spärrar”. Och varje gång den träffar ett mål i Ryssland, får någon i Pentagon byta byxor.

USA vill gärna sälja vapen. Det är lukrativt. Men att låta Ukraina använda dem som det faktiskt är tänkt? Nej, då blir det för verkligt. Då måste man stå för något. Då måste man sluta spela krig som ett strategispel på en skärm i Virginia.

Så Elaka Farbrorn säger: skjut. Skjut långt. Skjut rosa. Och skjut oberoende. Fingret är rest, och det är inte Ukraina som ska skämmas – det är de som säger ”försvara er”, men bara om det inte stör middagsstämningen i Pentagon.

Trump ringer Schweiz – och världen får en ny definition av ”mutbar”

Det var en gång en president som trodde att geopolitik var ett avsnitt av Lyxfällan. Han satt där i sin gyllene tron (eller var det en golfbil?) och ringde upp Schweiz president Karin Keller-Sutter. Inte för att diskutera tullar, klimat eller samarbete – nej, han ville veta vad han skulle få. Personligen. Kontant. Helst i små sedlar, lätt att gömma i en golfbag.

”Vad betalar ni mig?” frågade han, som om Schweiz vore en pizzeria och han just beställt en extra stor ego med dubbel hybris.

Det är svårt att avgöra vad som är mest imponerande: att han lyckades förvandla ett diplomatiskt samtal till ett försök till personlig utpressning, eller att han fortfarande tror att EU:s investeringar i USA är en form av dricks till honom själv. 600 miljarder dollar, sa han. Inte till landet. Till honom. Som om Ursula von der Leyen swishat honom efter en lyckad middag.

Samtalet i korthet:

Schweiz: ”Vi har redan kommit överens med dina medarbetare.”
Trump: ”Jag bryr mig inte om dem!”
Världen: Facepalm.

Det är som att se en gammal farbror försöka spela schack, men han tror att pjäserna är chokladbitar och att målet är att äta flest. Det är inte bara pinsamt – det är en ny genre: realitetsbaserad geopolitisk fars.

🇨🇭 Stackars Schweiz. Landet som är känt för neutralitet, klockor och att inte göra väsen av sig, blev plötsligt huvudperson i en Trump-show. Och inte ens en bra säsong – det här är säsong 7, när manusförfattarna slutat försöka och bara låter huvudpersonen improvisera med hjälp av sin ego och en telefon.

Elakafarbrorns dom: Trump har inte bara suddat ut gränsen mellan stat och person – han har tagit den gränsen, rullat ihop den till en golfboll och slagit den rakt ner i en bunker av narcissism. Det här är inte politik. Det är pantomim. Och världen tittar på, med en blandning av skräck, fascination och behovet av starkare kaffe.

Broilerpolitikens triumf – en krönika.

Det är något ruttet i riket Sverige. Inte i statsapparaten, inte i infrastrukturen, inte ens i skatteverket – nej, det är värre än så. Det är i människorna vi valt att kalla våra företrädare. De som ska tala för oss, kämpa för oss, och ibland till och med låtsas förstå oss. Men låt oss vara ärliga: dagens politiker är inte folkets röst. De är ekon från PR-avdelningar, uppfödda i partikulor och marinerade i floskler.

Jag kallar dem broilerpolitiker. Inte för att de är särskilt saftiga, utan för att de är framavlade i politiska stallar där verkligheten är något man läser om i rapporter, inte något man lever i. De har aldrig haft ett riktigt jobb, aldrig stått i en fabrik, aldrig suttit i ett väntrum med ångest över att ens sjukpenning ska räcka till hyran. De har däremot haft praktik på Brysselkontoret, deltagit i ”framtidsdagar” och lärt sig att säga ”vi måste ta ett helhetsgrepp” utan att rodna.

De är experter på att undvika svar, mästare på att säga mycket utan att säga något alls. De kan tala i tre minuter om arbetsmarknaden utan att nämna ett enda yrke. De kan diskutera trygghet utan att ha satt sin fot i ett nedslitet centrum efter mörkrets inbrott. Och när de till slut tvingas möta folket – ja, då är det i en kontrollerad miljö med kameror, säkerhetsvakter och färdigskrivna manus.

Men det mest tragiska är inte att de är verklighetsfrånvända. Det mest tragiska är att vi låter dem vara det. Vi har vant oss vid att makten är något som utövas långt bort, av människor som inte längre är som vi. Vi suckar, skakar på huvudet, och går vidare. Som om det vore normalt att våra företrädare inte längre företräder något annat än sin egen karriär.

Så vad gör vi? Vi skrattar åt dem, vi skriver arga kommentarer, vi delar memes. Men vi röstar ändå. För vi har glömt att vi har rätt att kräva mer. Rätt att kräva att våra politiker ska ha levt ett liv innan de börjar styra våra. Rätt att kräva att de ska förstå oss – inte bara genom statistik, utan genom erfarenhet.

Men tills dess får vi nöja oss med broilerpolitikerna. De är många, de är välformulerade, och de är farliga. Precis som en rå kycklingfilé.

Billström cashar in – och folket betalar notan

Tobias Billström, tidigare utrikesminister, har lämnat regeringen men inte rampljuset. Istället har han klivit in i föreläsningsbranschen med ett aktiebolag i eget namn. En standardföreläsning om geopolitik kostar 75 000 kronor, och momsintäkterna för andra kvartalet visar att han dragit in över 600 000 kronor.

Men här kommer det som får Elakafarbrorn att gå i taket: trots dessa intäkter har Billström plockat ut full avgångsersättning — 156 000 kronor i månaden — utan att göra några avräkningar.

Visst, det är enligt reglerna. Men det är också synnerligen omoraliskt och girigt.

Billström försvarar sig med att han inte tagit ut någon lön ur bolaget, och därför inte behöver rapportera några inkomster. Det är ett kryphål så stort att man kan köra en ministerbil igenom det.

Och medan han håller föredrag för ICA Gruppen och Wallenberg Fellows, betalar svenska folket hans omställningsår. Ett år som verkar bestå mer av fakturering än reflektion.

Elakafarbrorn säger: Det här är inte omställning. Det är en kontrollerad mjölkning av systemet.

När politiker som nyss talat om ansvar och återhållsamhet börjar fakturera som konsulter och samtidigt plockar ut skattefinansierad ersättning — då är det inte bara ett regelproblem. Det är ett förtroendeproblem.

Och det är vi som betalar.

Två clowner i snödräkt – när världspolitiken blev fars

Toppmötet i Alaska mellan Vladimir Putin och Donald Trump var tänkt att signalera styrka, diplomati och globalt ansvar. Det blev istället en uppvisning i självförhärligande, teatraliska miner och pinsamheter som får en att längta efter vuxna i rummet.

Putin anlände som en showman, med leenden som inte nådde ögonen och skämt som ingen riktigt förstod. Trump tog emot honom med applåder som om han just sett en giraff på enhjuling. Det var inte ett möte mellan två statsmän — det var en audition till en dålig dokusåpa.

De pratade om Ukraina, om säkerhet, om framtiden. Men det som fastnade var Putins blinkningar och Trumps klappande händer. Det var som att se två tonåringar lajva världsledare, med världens öde som rekvisita.

Och medan de två clownerna poserade i snölandskapet, satt resten av världen och höll andan. För det här är inte bara pinsamt — det är farligt. När stormakter leds av män som hellre spelar roller än tar ansvar, då är det inte längre politik. Det är slapstick med kärnvapen.

Det här var inte ett toppmöte. Det var en bottennotering.

När bulldozern möter servetten – E1 och EU:s eviga tandlöshet

Det är något nästan poetiskt över hur Israel gång på gång lyckas genomföra bosättningsplaner som hela världen säger är ”ett hot mot freden”. Den senaste i raden: E1-projektet, där över 3 000 nya bostäder ska byggas mellan Ma’ale Adumim och Jerusalem. FN protesterar. EU uttrycker ”djup oro”. USA säger att det är ”inte hjälpsamt”. Och bulldozern rullar vidare.

Vad är E1 egentligen?

E1 är inte bara ett bygge – det är ett strategiskt spjut rakt in i hjärtat av den tvåstatslösning som alla diplomater älskar att prata om men ingen längre tror på. Genom att fylla området mellan Ma’ale Adumim och Jerusalem med bosättningar, skär man av östra Jerusalem från resten av Västbanken. Det är som att bygga en mur mitt i en karta och sedan säga: ”Varför fungerar inte GPS:en?”

EU:s reaktion: servett mot bulldozer

EU:s svar är alltid detsamma: ”Vi är oroade.” Det är ett ord som borde pensioneras. Oro är vad man känner när mjölken är slut, inte när folkrätten trampas ner med stålkedjor. Men EU har en unik talang för impotent diplomati – man skriver pressmeddelanden som ingen läser, håller möten där alla nickar, och avslutar med att säga att man ”överväger åtgärder”. Överväger. Som i: aldrig gör.

Antisemitismkortet – det perfekta immunförsvaret

Och varje gång någon vågar säga att detta är ett brott mot internationell rätt, kommer det: ”antisemit!” Som om kritik mot en stats handlingar vore samma sak som hat mot ett folk. Det är ett retoriskt pansarskydd som gör att Israel kan agera utan att behöva ta ansvar. Och EU, rädd för att bli kallad något fult, backar undan som en skolpojke som glömt läxan.

Slutsats: Realpolitikens triumf

E1 är inte ett undantag – det är symptom på en värld där makt går före principer. Israel vet att det inte kommer några konsekvenser. EU vet att det inte vågar. Och palestinierna vet att deras dröm om en sammanhängande stat blir allt mer kartografiskt omöjlig.

Så bulldozern rullar vidare. Och EU står kvar med sin servett, viftar lite, och hoppas att ingen märker att den är genomblöt av feghet.

Lavrov, CCCP och den stora nostalgiska pinsamheten

Lavrov har landat i Alaska. Inte med diplomati i bagaget, utan med en tröja som skriker CCCP så högt att Elakafarbrorns hörapparat började vibrera.

Man kan undra vad han tänkte. Kanske: ”Jag tar på mig något avslappnat, något som påminner världen om när vi var stora, skrämmande och hade rätten att bestämma över andra.” Eller så tänkte han inte alls – vilket vore mer i linje med den utrikespolitiska stilen Ryssland kör nuförtiden: provokation först, förklaring aldrig.

CCCP. Fyra bokstäver som luktar järnridå, censur, och köer till smör. Det är som att dysslan vill säga: ”Vi saknar tiden då världen darrade när vi hostade.” Elakafarbrorn hostar tillbaka – och det låter som ett skratt.

Att dyka upp i Alaska, USA:s norra bakgård, med en Sovjettröja är som att komma till grannens grillfest i sin exfrus bröllopsklänning. Det är obekvämt, det är passivt aggressivt, och det är framför allt pinsamt.

Men Lavrov ler. Han vet vad han gör. Det är geopolitikens motsvarighet till att kasta en tändsticka i ett rum fullt av bensin och säga: ”Vadå, jag fryser bara.”

Elakafarbrorn suckar. Han har sett imperier komma och gå. Han har sett kartor ritas om, flaggor hissas och fallas. Men han har också sett något annat: hur maktens män klamrar sig fast vid gamla symboler som om de vore livbojar i en storm av relevansförlust.

Så Lavrov, om du läser detta – Elakafarbrorn har ett tips: nästa gång du vill signalera styrka, prova med handling istället för textil nostalgi. För just nu ser du mest ut som en farbror som glömt att Sovjet är dött, och att världen har gått vidare.

Trump och konsten att aldrig vara tyst

Det finns människor som pratar för att de har något att säga. Och så finns det Donald Trump – som pratar för att han har ett Twitterkonto och ett ego stort som Texas.

Elakafarbrorn har sett mycket i sina dagar. Han har sett presidenter som kunde tala, presidenter som kunde tänka, och presidenter som åtminstone kunde låtsas att de visste vad de gjorde. Trump? Han är som en bullrig granne som aldrig stänger fönstret – man hör honom, man vill inte höra honom, men där är han ändå.

Han säger att han är ”genius”. Elakafarbrorn säger att han är ”genius” på att få folk att längta efter tystnad. Han säger att han har ”the best words”. Elakafarbrorn undrar om han tappade dem i en låda med gamla ketchupflaskor.

Och nu vill han tillbaka. Till Vita huset. Som om det vore ett hotellrum han glömde checka ut från. Elakafarbrorn suckar så djupt att grannens hund börjar yla. ”En gång räckte,” muttrar han. ”Två gånger är som att spola ner samma strumpa i toaletten och hoppas på bättre resultat.”

Men världen är konstig. Folk gillar honom. De säger att han är ”autentisk”. Elakafarbrorn säger att en brödrost också är autentisk – men han vill inte att den ska styra ett land.

Så vad gör man? Man dricker sitt kaffe, man muttrar lite extra, och man hoppas att världen snart vaknar ur sin realityshow-dvala. Elakafarbrorn har inte mycket hopp kvar – men han har sin röst. Och den är vassare än Trumps slipsknut.

Orbán – Putins lilla marionett

Det finns politiker som går sin egen väg. Och så finns det Viktor Orbán – som inte bara går Putins väg, utan verkar ha byggt en motorväg åt honom genom EU:s bakgård.

När Orbán nyligen deklarerade att ”Ryssland har vunnit kriget”, var det inte bara ett diplomatiskt haveri. Det var en moralskred. Medan ukrainska städer bombas, civila dör och Europa kämpar för att hålla ihop sin solidaritet, står Orbán och applåderar från sidlinjen – som om han vore speaker på en diktatorcup.

En EU-ledare med rysk manus

Orbán är inte bara en udda fågel i EU-flocken – han är en korp som kraxar med Kremls röst. Han blockerar sanktioner, bromsar stöd till Ukraina och vägrar skriva under gemensamma uttalanden. Det är som om han har glömt att Ungern är medlem i EU, inte i Putins fanclub.

Att kalla EU:s agerande för ”löjligt och patetiskt” är som att spotta i den soppa man själv är med och kokar. Orbán sitter vid bordet, men verkar tro att han är kocken – när han i själva verket bara är Putins servitör.

Strategi eller självbedrägeri?

Orbán säger att ”Ukraina har förlorat”. Men kriget är inte över. Det är som att utropa sig själv till vinnare i ett maraton – efter att ha sprungit tre kilometer och tagit en taxi resten av vägen.

Det här är inte strategi. Det är självbedrägeri med rysk accent.

Dags att sopa rent

Europa måste våga säga ifrån. Att ha Orbán vid bordet är som att ha en brandanlagd i brandkåren. Han underminerar EU:s värderingar, försvagar dess enhet och ger Putin precis det han vill: splittring.

Elakafarbrorn säger det rakt ut:

”Orbán har inte bara sålt sin själ – han har REA på den. Och Putin har redan lagt ett bud.”