Billström cashar in – och folket betalar notan
Tobias Billström, tidigare utrikesminister, har lämnat regeringen men inte rampljuset. Istället har han klivit in i föreläsningsbranschen med ett aktiebolag i eget namn. En standardföreläsning om geopolitik kostar 75 000 kronor, och momsintäkterna för andra kvartalet visar att han dragit in över 600 000 kronor.
Men här kommer det som får Elakafarbrorn att gå i taket: trots dessa intäkter har Billström plockat ut full avgångsersättning — 156 000 kronor i månaden — utan att göra några avräkningar.
Visst, det är enligt reglerna. Men det är också synnerligen omoraliskt och girigt.
Billström försvarar sig med att han inte tagit ut någon lön ur bolaget, och därför inte behöver rapportera några inkomster. Det är ett kryphål så stort att man kan köra en ministerbil igenom det.
Och medan han håller föredrag för ICA Gruppen och Wallenberg Fellows, betalar svenska folket hans omställningsår. Ett år som verkar bestå mer av fakturering än reflektion.
Elakafarbrorn säger: Det här är inte omställning. Det är en kontrollerad mjölkning av systemet.
När politiker som nyss talat om ansvar och återhållsamhet börjar fakturera som konsulter och samtidigt plockar ut skattefinansierad ersättning — då är det inte bara ett regelproblem. Det är ett förtroendeproblem.
Och det är vi som betalar.
Två clowner i snödräkt – när världspolitiken blev fars
Toppmötet i Alaska mellan Vladimir Putin och Donald Trump var tänkt att signalera styrka, diplomati och globalt ansvar. Det blev istället en uppvisning i självförhärligande, teatraliska miner och pinsamheter som får en att längta efter vuxna i rummet.
Putin anlände som en showman, med leenden som inte nådde ögonen och skämt som ingen riktigt förstod. Trump tog emot honom med applåder som om han just sett en giraff på enhjuling. Det var inte ett möte mellan två statsmän — det var en audition till en dålig dokusåpa.
De pratade om Ukraina, om säkerhet, om framtiden. Men det som fastnade var Putins blinkningar och Trumps klappande händer. Det var som att se två tonåringar lajva världsledare, med världens öde som rekvisita.
Och medan de två clownerna poserade i snölandskapet, satt resten av världen och höll andan. För det här är inte bara pinsamt — det är farligt. När stormakter leds av män som hellre spelar roller än tar ansvar, då är det inte längre politik. Det är slapstick med kärnvapen.
Det här var inte ett toppmöte. Det var en bottennotering.
När bulldozern möter servetten – E1 och EU:s eviga tandlöshet
Det är något nästan poetiskt över hur Israel gång på gång lyckas genomföra bosättningsplaner som hela världen säger är ”ett hot mot freden”. Den senaste i raden: E1-projektet, där över 3 000 nya bostäder ska byggas mellan Ma’ale Adumim och Jerusalem. FN protesterar. EU uttrycker ”djup oro”. USA säger att det är ”inte hjälpsamt”. Och bulldozern rullar vidare.
Vad är E1 egentligen?
E1 är inte bara ett bygge – det är ett strategiskt spjut rakt in i hjärtat av den tvåstatslösning som alla diplomater älskar att prata om men ingen längre tror på. Genom att fylla området mellan Ma’ale Adumim och Jerusalem med bosättningar, skär man av östra Jerusalem från resten av Västbanken. Det är som att bygga en mur mitt i en karta och sedan säga: ”Varför fungerar inte GPS:en?”
EU:s reaktion: servett mot bulldozer
EU:s svar är alltid detsamma: ”Vi är oroade.” Det är ett ord som borde pensioneras. Oro är vad man känner när mjölken är slut, inte när folkrätten trampas ner med stålkedjor. Men EU har en unik talang för impotent diplomati – man skriver pressmeddelanden som ingen läser, håller möten där alla nickar, och avslutar med att säga att man ”överväger åtgärder”. Överväger. Som i: aldrig gör.
Antisemitismkortet – det perfekta immunförsvaret
Och varje gång någon vågar säga att detta är ett brott mot internationell rätt, kommer det: ”antisemit!” Som om kritik mot en stats handlingar vore samma sak som hat mot ett folk. Det är ett retoriskt pansarskydd som gör att Israel kan agera utan att behöva ta ansvar. Och EU, rädd för att bli kallad något fult, backar undan som en skolpojke som glömt läxan.
Slutsats: Realpolitikens triumf
E1 är inte ett undantag – det är symptom på en värld där makt går före principer. Israel vet att det inte kommer några konsekvenser. EU vet att det inte vågar. Och palestinierna vet att deras dröm om en sammanhängande stat blir allt mer kartografiskt omöjlig.
Så bulldozern rullar vidare. Och EU står kvar med sin servett, viftar lite, och hoppas att ingen märker att den är genomblöt av feghet.
Lavrov, CCCP och den stora nostalgiska pinsamheten
Lavrov har landat i Alaska. Inte med diplomati i bagaget, utan med en tröja som skriker CCCP så högt att Elakafarbrorns hörapparat började vibrera.
Man kan undra vad han tänkte. Kanske: ”Jag tar på mig något avslappnat, något som påminner världen om när vi var stora, skrämmande och hade rätten att bestämma över andra.” Eller så tänkte han inte alls – vilket vore mer i linje med den utrikespolitiska stilen Ryssland kör nuförtiden: provokation först, förklaring aldrig.
CCCP. Fyra bokstäver som luktar järnridå, censur, och köer till smör. Det är som att dysslan vill säga: ”Vi saknar tiden då världen darrade när vi hostade.” Elakafarbrorn hostar tillbaka – och det låter som ett skratt.
Att dyka upp i Alaska, USA:s norra bakgård, med en Sovjettröja är som att komma till grannens grillfest i sin exfrus bröllopsklänning. Det är obekvämt, det är passivt aggressivt, och det är framför allt pinsamt.
Men Lavrov ler. Han vet vad han gör. Det är geopolitikens motsvarighet till att kasta en tändsticka i ett rum fullt av bensin och säga: ”Vadå, jag fryser bara.”
Elakafarbrorn suckar. Han har sett imperier komma och gå. Han har sett kartor ritas om, flaggor hissas och fallas. Men han har också sett något annat: hur maktens män klamrar sig fast vid gamla symboler som om de vore livbojar i en storm av relevansförlust.
Så Lavrov, om du läser detta – Elakafarbrorn har ett tips: nästa gång du vill signalera styrka, prova med handling istället för textil nostalgi. För just nu ser du mest ut som en farbror som glömt att Sovjet är dött, och att världen har gått vidare.
Trump och konsten att aldrig vara tyst
Det finns människor som pratar för att de har något att säga. Och så finns det Donald Trump – som pratar för att han har ett Twitterkonto och ett ego stort som Texas.
Elakafarbrorn har sett mycket i sina dagar. Han har sett presidenter som kunde tala, presidenter som kunde tänka, och presidenter som åtminstone kunde låtsas att de visste vad de gjorde. Trump? Han är som en bullrig granne som aldrig stänger fönstret – man hör honom, man vill inte höra honom, men där är han ändå.
Han säger att han är ”genius”. Elakafarbrorn säger att han är ”genius” på att få folk att längta efter tystnad. Han säger att han har ”the best words”. Elakafarbrorn undrar om han tappade dem i en låda med gamla ketchupflaskor.
Och nu vill han tillbaka. Till Vita huset. Som om det vore ett hotellrum han glömde checka ut från. Elakafarbrorn suckar så djupt att grannens hund börjar yla. ”En gång räckte,” muttrar han. ”Två gånger är som att spola ner samma strumpa i toaletten och hoppas på bättre resultat.”
Men världen är konstig. Folk gillar honom. De säger att han är ”autentisk”. Elakafarbrorn säger att en brödrost också är autentisk – men han vill inte att den ska styra ett land.
Så vad gör man? Man dricker sitt kaffe, man muttrar lite extra, och man hoppas att världen snart vaknar ur sin realityshow-dvala. Elakafarbrorn har inte mycket hopp kvar – men han har sin röst. Och den är vassare än Trumps slipsknut.
Orbán – Putins lilla marionett
Det finns politiker som går sin egen väg. Och så finns det Viktor Orbán – som inte bara går Putins väg, utan verkar ha byggt en motorväg åt honom genom EU:s bakgård.
När Orbán nyligen deklarerade att ”Ryssland har vunnit kriget”, var det inte bara ett diplomatiskt haveri. Det var en moralskred. Medan ukrainska städer bombas, civila dör och Europa kämpar för att hålla ihop sin solidaritet, står Orbán och applåderar från sidlinjen – som om han vore speaker på en diktatorcup.
En EU-ledare med rysk manus
Orbán är inte bara en udda fågel i EU-flocken – han är en korp som kraxar med Kremls röst. Han blockerar sanktioner, bromsar stöd till Ukraina och vägrar skriva under gemensamma uttalanden. Det är som om han har glömt att Ungern är medlem i EU, inte i Putins fanclub.
Att kalla EU:s agerande för ”löjligt och patetiskt” är som att spotta i den soppa man själv är med och kokar. Orbán sitter vid bordet, men verkar tro att han är kocken – när han i själva verket bara är Putins servitör.
Strategi eller självbedrägeri?
Orbán säger att ”Ukraina har förlorat”. Men kriget är inte över. Det är som att utropa sig själv till vinnare i ett maraton – efter att ha sprungit tre kilometer och tagit en taxi resten av vägen.
Det här är inte strategi. Det är självbedrägeri med rysk accent.
Dags att sopa rent
Europa måste våga säga ifrån. Att ha Orbán vid bordet är som att ha en brandanlagd i brandkåren. Han underminerar EU:s värderingar, försvagar dess enhet och ger Putin precis det han vill: splittring.
Elakafarbrorn säger det rakt ut:
”Orbán har inte bara sålt sin själ – han har REA på den. Och Putin har redan lagt ett bud.”