Meny Stäng

Witkoff – Kremls nya papegoja på export

Det är nästan rörande. Donald Trump skickar en fastighetsmagnat till att lösa Europas blodigaste krig. Steve Witkoff, mannen som kan räkna kvadratmeter men inte geopolitik, kliver in på scenen som ”fredssändebud”. Resultatet? En plan som luktar Moskva lång väg – lika originell som en papegoja som lärt sig säga ”Putin har alltid rätt”.

Diplomati som fars

  • Witkoff saknar diplomatisk erfarenhet. Hans meritlista består av skyskrapor och golfbanor, inte fredsavtal.
  • Han möter Putin och kommer hem med en ”fredsplan” som i praktiken är en kopia av Kremls önskelista.
  • Ukraina och Europas allierade avfärdar honom som en amatör. Och det är exakt vad han är: en fastighetsmäklare som tror att man kan byta bort territorium som om det vore en tomt i Florida.

Papegojpolitik

Det är nästan komiskt hur Witkoff upprepar Putins krav som om han vore en vältränad fågel i en gyllene bur. ”Ge upp land, sluta kämpa, acceptera Moskvas villkor” – kvack, kvack, kvack. Skillnaden är att papegojan åtminstone kan vara charmig. Witkoff är bara pinsam.

Den stora faran

Bakom farsen finns en allvarlig risk: att USA under Trump faktiskt låter Kreml diktera villkoren. Witkoff blir då inte bara en papegoja, utan en budbärare för kapitulation. Och det är farligt – för Ukraina, för Europa, för demokratin.

Slutsats

Steve Witkoff är symbolen för en ny typ av politisk clown: en man utan koll, utan ryggrad, men med direktlinje till Kreml. Han är inte en fredsmäklare – han är en fastighetsmäklare som tror att geopolitik är en garageförsäljning.

Laglydnadens bekväma ursäkt.

Det är märkligt hur ofta man hör myndigheter säga: “Vi följer bara lagen.” Som om det vore en magisk trollformel som förvandlar varje beslut till moraliskt oantastligt.

Nazisterna använde samma logik: “Vi följde bara order.” Skillnaden? Där handlade det om brott mot mänskligheten. Här handlar det om att neka människor trygghet, vård eller framtid – men retoriken är densamma: ansvarsfrihet genom passivitet.

Laglydnad blir en sorts intellektuell sovsäck. Man kryper ner, drar igen dragkedjan och slipper tänka själv. Ingen risk för obehagliga frågor om etik, mänskliga rättigheter eller sunt förnuft. Bara ett varmt, byråkratiskt fluff: “Så här står det i lagen.”

Men lagar är inte naturkrafter. De är skrivna av människor, ändras av människor och kan vara fel. Att gömma sig bakom dem är som att skylla på vädret när man själv håller i regnmaskinen.

Så nästa gång någon säger “Vi följer bara lagen”, hör det för vad det är: En bekväm ursäkt för att slippa tänka, slippa ta ansvar och slippa erkänna att man faktiskt har ett

Reavinstskatten, Ebba och framgångsteologin

Så Ebba Busch vill sänka reavinstskatten. För att vi ska kunna göra ännu större vinster på våra bostäder. Som om det inte redan är en grotesk marknad där kvadratmeterpriserna beter sig som börskurser på steroider.

Det är nästan poetiskt: en politiker med rötter i Livets Ord, där framgångsteologin lärde att Gud älskar den som lyckas, vill nu ge oss en bostadsmarknad där staten applåderar varje miljonvinst. Halleluja – den som säljer sitt hus får skattefri frälsning. Hyresgästerna? De får fortsätta be om nåd i köer som är längre än en predikan av Ulf Ekman.

Vad betyder detta i praktiken?

  • Ägare blir vinnare: Skattefri champagne på bostadsauktionerna.
  • Hyresgäster blir förlorare: Högre hyror, längre köer, noll fördelar.
  • Segregationen cementeras: En bostadspolitik där framgång är gudomlig och fattigdom är självförvållad.

Elakafarbrorns dom

Det här är inte bostadspolitik. Det är en framgångsteologisk bostadspredikan: den som har ska få mer, den som inte har ska skylla sig själv. Ebba Busch predikar rörlighet, men i verkligheten handlar det om att flytta pengar från hyresgäster till villaägare.

Så nästa gång någon säger att sänkt reavinstskatt är en reform för ”rörlighet”, svara: Nej, det är en reform för rörlighet i champagneglaset – uppåt, mot de redan rika.

Elakafarbrorn: Syltburksministeriet

”Svantesson säger att varje skattekrona ska användas rätt. Men hennes egna kronor är tydligen undantagna. En sommarstuga i Nora blir plötsligt folkbokföringsadress – inte för att hon bor där, utan för att 50 000 i boendeersättning smakar bättre än sylt. Fingrarna i burken? Javisst. Men det är riksdagsgodkända fingrar, med presskontakt och partilogga.”

”Och hon är inte ensam. Socialdemokraten Hellman skrev sig i en stuga utan avlopp – men plockade ut 700 000 i ersättning. Moderater, sossar, broilers – hela gänget har lärt sig konsten att bo symboliskt och fakturera konkret.”

”De jagar bidragsfuskare med folkräkning, men glömmer att räkna sina egna kvadratmeter. De moraliserar över ’välfärdsbrott’, men lever på politiska kryphål och skattefinansierad självberikning. Ett satans pack? Ja. Ett systematiskt självberikningsmaskineri med konferenskaffe och Djursholmsdialekt.”

”Och vi förväntas ha respekt. För människor som aldrig haft skit under naglarna, men gärna fingrar i bidragsburken. För karriärister som skriver sig i friggebodar och kallar det ’demokratisk närvaro’. För ett etablissemang som lever på att vi inte orkar läsa reglerna de själva skrivit.”

EU-kampanj: Slapparselfordon™ (Elsparkcykel) – För dig som vill stå still och ändå komma fram

Officiell klassificering
Enligt EU-direktiv 2025/13/SLAPP får Slapparselfordon klassas som semi-mobil ståplattform med eldrift och minimal viljeansträngning. Fordonet kräver ingen spark, tramp, puls eller ambition. Endast ståförmåga.

Kampanjbudskap

”Du har rätten att röra dig – utan att röra dig.” – EU-kommissionens avdelning för Mobilitet utan Motstånd

”Vi står upp för din rätt att stå still.” – Slapparselfordonets tillverkarförbund

”Från soffan till systembolaget – utan att lyfta ett ben.” – Konsumentverket (parodiversion)

Tekniska specifikationer

FunktionBeskrivning
StåplattaErgonomiskt utformad för maximal passivitet.
GasreglageAktiveras med lätt fingerkramp.
Motståndsfri motorElassistans utan krav på moral, spark eller svett.
ViljesensorAvancerad teknik som känner av om du inte vill röra dig – och belönar det.
EU-passivitetsskyltIntygar att du är en godkänd slappare enligt direktiv 2025/13/SLAPP.

Myndighetsgodkännande

  • Transportstyrelsen: ”Vi ser inga hinder – bokstavligen.”
  • Folkhälsomyndigheten: ”Kan bidra till ökad stillhet i samhället.”
  • EU-kommissionen: ”En milstolpe i kampen mot överdriven rörelse.”

Målgrupper

  • Urban medelklass med starkt motstånd mot fysisk aktivitet.
  • Influencers som vill glida genom livet bokstavligt.
  • Politiker på väg till nästa klimatmöte – utan att lämna koldioxidavtryck i form av svett.

Tillval

  • Klimatångestdämpare – en liten skärm som visar att du kunde ha gått.
  • Spark-simulator – ett ljud som låter som en spark, för att lura omgivningen.
  • Ståhjälm – skyddar mot plötslig insikt om att du inte rör dig.

”Före valet säger man en sak, efter valet säger man en annan.”

Så sa Johan Pehrson, och det är väl det mest ärliga någon liberal sagt på decennier. Synd bara att det inte var en varning – det var en manual.

Romina Pourmokhtari, vår klimatminister, har nu tagit på sig rollen som moralisk väktare över länsstyrelserna. Hon skäller ut dem för att ha ”prioriterat fel” – samtidigt som regeringen själv skurit bort två tredjedelar av resurserna till klimatanpassning. Det är som att sparka undan stolen och sedan klaga på att folk sitter dåligt.

Och i kulissen står Kristersson, Busch och Åkesson och nickar, som om det vore en teaterpjäs där alla spelar rollen som ansvarsbefriade genier. De lovade sänkt bensinpris, tryggare gator och klimatansvar. Resultatet?

  • Dieselpriset är fortfarande högt.
  • Klimatmål? EU får skicka dem på hospice.
  • Skjutningarna har visserligen minskat – men sprängningarna har fördubblats. Så tryggheten är inte tillbaka, den har bara bytt ljudbild.

Det är ett system, inte ett misstag. Ett system där man lovar före valet, glömmer efter valet, och skyller på någon annan när det brinner. Och när det brinner – då är det länsstyrelsens fel. Eller vädrets. Eller Greta. Aldrig regeringens.

Så nästa gång du hör ett vallöfte – tänk på Pehrson.

Harpsundsfesten & Sagerska-middagen: När statsministern blir festfixare åt familjen och lobbyist åt friskolan

Fy fan. Elakafarbrorn läser att statsministern upplåtit Harpsund till dotterns studentfest – komplett med Harpsundsekan som rekvisita – och Sagerska palatset till Europaskolan, där frugan sitter i styrelsen, för en alumnmiddag med statssekreterare som talare.

Det är inte längre fråga om representation. Det är privat nyttjande av statens symboliska rum. Det är klägg. Det är korruption. Det är en liten vuxen i rummet som pissar på rummets väggar och kallar det ”familjevärme”.

Harpsund – donerat till staten för att vara en plats för nationens angelägenheter – blir festlokal för dotterns studentgäng.
Sagerska palatset – statsministerns officiella residens – blir lobbyplattform för en friskola där frugan har fingrarna i syltburken.

Och när kritiken kommer? Då säger statsministern att det är ”privata initiativ”, att han ”inte varit inblandad”. Som om Harpsund bokas via BokaDirekt. Som om Sagerska är ett konferensrum på Scandic.

Elakafarbrorn säger:

”När statsministerns representationsbostäder blir familjens festlokaler och friskolans lobbylounger, då är det inte längre fråga om etik – det är fråga om ett klägg som inte ens försöker dölja sin stank. Den liile vuxne i rummet har blivit en värd för det borgerliga kläggets kräftskiva. Och vi andra får stå för notan.”

Elakafarbrorn om Trumps IQ-test och AOC:s klocka:

”Trump skryter om att han klarade ett demenstest – som om det vore Mensa. Han minns en tiger, en elefant och en giraff, men glömmer att han själv är den största åsnan i rummet.”

”Han kallar AOC för ’low IQ’ – en kvinna som kan förklara budgetunderskott, klimatpolitik och konstitutionen utan att blanda ihop dem med sitt golfhandikapp.”

”Och när han säger att Jasmine Crockett inte skulle klara testet, är det inte bara rasistiskt – det är projektion. Den låga IQ:n kommer från insidan av det där orangea skalet.”

”Att rita en klocka är ett test på hjärnans funktion – inte på intelligens. Men om Trump verkligen ritade en, så undrar man: visade den 1933, eller 2025? För hans retorik är fast i en tid då kvinnor skulle tiga och svarta inte fick rösta.”

”340 miljoner människor undrar: Hur svårt var det att rita den där klockan, Donnie? Och visade den att det är dags att gå i pension – eller att det redan är för sent?”

Flingpaketsekonomi – en svensk ministerkurs i tre snabba steg

Steg 1: Låna till kärnkraft, kalla det ansvar

“Vi har överskottsmål!” Samtidigt: miljardlån till reaktorer som inte finns, medan vården går på knäna och kommuner skär ner. Det är som att köpa jacuzzi på kredit och kalla det investering i folkhälsa.

Steg 2: Skyll på världen, slipp ansvar

“Inflationen är global!” Javisst, men varför är svenska hushåll bland de hårdast drabbade? Finansministerns svar: “Vi gör vad vi kan.” Översatt: “Vi har ingen plan, men vi har en servettskiss.”

Steg 3: Livets Ord-ekonomi – tro först, räkna sen

Budgeten bygger på tillväxt som inte finns, skatteintäkter som krymper, och en arbetslinje som mest är en retorisk linje. Det är inte ekonomi – det är trosbekännelse. “Vi tror på marknaden. Vi tror på kärnkraft. Vi tror att det löser sig.” halleluja!

Tidslinje: Ekonomiska haverier efter borgerligt styre

1976–1982: Fälldin/Bohman-regeringarna

  • Bakgrund: Första borgerliga regeringen på 44 år.
  • Kris: Oljekris, industrinedläggningar, hög inflation.
  • Citat: “Vi har inte råd med välfärden” – Gösta Bohman.
  • Resultat: Budgetunderskott, växande arbetslöshet. S återtar makten 1982.

1991–1994: Bildt-regeringen

  • Bakgrund: Marknadsliberala reformer, skattesänkningar, avregleringar.
  • Kris: Fastighets- och bankkris, räntor på 500 %, budgetunderskott på över 12 % av BNP.
  • Citat: “Vi har varit naiva” – Carl Bildt om bankkrisen.
  • Resultat: S tar över 1994, Göran Persson genomför stålbadet.

2006–2014: Reinfeldt/Anders Borg

  • Bakgrund: Jobbskatteavdrag, privatiseringar, utförsäljning av statliga bolag.
  • Kris: Välfärdsunderskott, skolsegregation, urholkad arbetsförmedling.
  • Citat: “Vi har skapat ett system där vinster går före elever” – Skolkommissionen 2015.
  • Resultat: S tar över 2014, försöker återställa välfärden.

2022–2025: Kristersson/Tidöregeringen

  • Bakgrund: SD-stödd M-ledd regering, fokus på kärnkraft, brott och migration.
  • Kris: Inflation, elprischock, lånefinansierade satsningar, budgetunderskott.
  • Citat: “Vi lånar till investeringar” – Elisabeth Svantesson om kärnkraften.
  • Resultat: Ökad statsskuld, nedskärningar i kommuner, kritik från Riksrevisionen.

Danmark ger dig upphovsrätt till ditt eget ansikte. Sverige ger dig en utredning.

Medan danska politiker infört en lag som ger alla medborgare rätt till sitt eget utseende, sin röst och sin kropp – som juridiskt skydd mot deepfakes, AI-porr och digitala övergrepp – sitter svenska departement fortfarande och funderar på om ”det här är en fråga för framtiden”.

I Danmark:

  • Du kan kräva borttagning av AI-genererade bilder som använder ditt ansikte eller din röst.
  • Du kan få ersättning – även om du inte ”lidit skada”.
  • Plattformar som inte agerar kan hållas juridiskt ansvariga.

I Sverige:

  • Du har rätt till en ”dialog med plattformen”.
  • Du har rätt att bli ignorerad av Meta.
  • Du har rätt att läsa en 78-sidig promemoria om ”digitala utmaningar”.

Elakafarbrorn säger: Rätten till sin egen kropp slutar inte vid huden. Den gäller även i binär form.

Att Danmark går före borde vara en skamfläck för varje svensk minister som fortfarande tror att ”AI är spännande men komplext”. Det är inte komplext. Det är enkelt: Du äger dig själv. Punkt.

Så när nästa deepfake dyker upp med din röst i en porrfilm, kan du i Danmark säga: ”Ta bort det – nu.” I Sverige får du höra: ”Vi ser över frågan i samråd med relevanta aktörer.”

Ukrainas framryckning i Donetskregionen

Särskilt i Pokrovskdistriktet, har varit betydande under operationen Dobropillia. Enligt rapporter från Ukrainas generalstab har följande uppnåtts:

Framgångar under Operation Dobropillia

  • 182,8 km² befriade från ryska styrkor.
  • 230,1 km² rensade från sabotage- och spaningsgrupper.
  • Stabiliserings- och försvarsåtgärder pågår i Pokrovsk och dess utkanter.

Operationens omfattning

  • Startade den 21 augusti 2025.
  • Har lett till neutralisering av minst 13 945 ryska soldater, varav:
    • 8 402 dödade
    • 5 419 sårade
    • 124 tillfångatagna.

President Zelenskyj har kallat operationen ett viktigt genombrott som hindrat Rysslands planerade offensiv i området. Flera bosättningar har befriats, och ukrainska styrkor har lyckats pressa tillbaka fienden i områden som Rubizhne, Vesele och Nykanorivka

Lunch med Tomahawk – när diplomatin blev fastighetsbyte

Publicerat av Elakafarbrorn, 20 oktober 2025

Fredagens möte mellan Volodymyr Zelenskyj och Donald Trump i Vita huset började med lunch och slutade med skrik. På menyn: Tomahawkrobotar, territoriella eftergifter och en president som svor mer än han lyssnade.

Dagen innan hade Trump haft ett vänskapligt samtal med Vladimir Putin, där den ryske presidenten föreslog att Ukraina skulle ge upp Donetsk – i utbyte mot Cherson och Zaporizjzja. Ett slags geopolitisk bytesaffär, som om krigets frontlinjer vore tomter i Florida.

Zelenskyj bad om långdistansvapen för att försvara sitt land. Trump erbjöd en karta med Putins anteckningar.

Juridisk skärpa:

  • Enligt FN-stadgan är territoriell integritet okränkbar. Att föreslå att Ukraina ska ge upp Donetsk är ett brott mot folkrätten, inte ett diplomatiskt förslag.
  • USA:s vapenexport kräver kongressgodkännande – vilket Trump ignorerade i sin improviserade vapendans.
  • Att pressa en allierad att acceptera en angripares krav kan tolkas som medverkan till illegitim annektering.

Historisk jämförelse:

  • München 1938: ”Fred i vår tid” i utbyte mot Tjeckoslovakien.
  • Washington 2025: ”Lunch i vår tid” i utbyte mot Donetsk.

Elakafarbrorns analys:

När Trump spelar fredsmäklare med Putins karta i handen, får Zelenskyj lunch – men inga robotar. Diplomati à la fastighetsaffär: ”Du får Donetsk, jag får applåder.”

  • Tomahawkrobotarna blev en symbol för USA:s tvekan – mycket snack, lite verkstad.
  • Putin agerar som mäklare i ockuperade zoner, med Trump som entusiastisk assistent.
  • Zelenskyj lämnar Washington tomhänt, men med ryggraden intakt.

Hoppa av – casha in!

Anna-Karin Hatt, Centerpartiets femmånadersfantom, har gjort det igen: visat att politisk karriär numera är som att vinna på skraplott – fast utan att behöva skrapa.

223 000 i månaden för att leda ett parti som knappt vet vart det är på väg. Och när det blev jobbigt? Då hoppade hon av. Inte för att hon blev avsatt. Inte för att hon misslyckades. Utan för att hon kände för det. Och vad får man då?

Ett avgångsvederlag på 2 676 000 kronor. Ett helt årslön för att inte jobba. För att inte ta ansvar. För att inte stå kvar när det blåser.

Det är som att säga: ”Tack för att du inte orkade – här är en belöning för din frånvaro.”

Elakafarbrorn säger:

Det här är inte politik. Det är pensionsförsäkrad feghet. Det är ett system där makten belönar sig själv för att smita. Där ansvar är en kostym man kan hänga av sig – och ändå få betalt som om man bar den.

Vanligt folk får karensdagar, A-kassa och omställningsstöd. Politiker får fallskärmar, applåder och tårtkalas. Det är för djävligt. Det är ett hån. Det är ett skattefinansierat skämt – och vi är punchlinen.

SÄPO – Sveriges egen ICE, nu med hemliga stämplar och rättslös utvisning

SÄPO har blivit vår egen lilla säkerhetsstat i kostym. Inga blåljus, inga sirener – bara tyst makt, sekretess och stämplar i marginalen. Du behöver inte ha begått ett brott. Du behöver inte ha fått en rättegång. Det räcker att SÄPO tycker att du är ”samhällsfarlig”. Då kan du utvisas. Utan bevis. Utan insyn. Utan försvar.

Detta sker genom lagen om särskild utlänningskontroll – ett juridiskt Frankensteinbygge där rättssäkerheten får stryk av ”säkerhetsintressen”. Beviskraven är lägre än i brottmål. Du får inte veta vad du anklagas för. Du får inte se bevisen. Du får inte ens veta vem som vittnar mot dig. Men du kan ändå förlora allt.

Och med Tidöregeringens säkerhetsiver är det bara en tidsfråga innan vi får vår egen ICE – fast med svensk byråkrati, visitationszoner och anonyma vittnen. En säkerhetsapparat där staten är både åklagare, domare och exekutör. Allt i tryggt samförstånd med ”nationell säkerhet”.

Så nästa gång du hör någon säga att Sverige är ett rättssäkert land – fråga dem vad som händer när SÄPO knackar på. Fråga dem hur man försvarar sig mot en anklagelse man inte får veta. Fråga dem varför vi importerar säkerhetsstatens metoder men glömmer rättsstatens principer.

Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne

— eller hur man pissar i Nobels pokal och kallar det champagne

Det är inte ett Nobelpris. Det är ett parasitpris. En ideologisk trofé för dem som lyckats bäst med att förklara varför vanligt folk ska hålla käften och jobba tills de dör.

Riksbanken delar ut pris till ekonomer som räknar på människors lidande som om det vore en sudoku. De kallar det “vetenskap”. Men elakafarbrorn vet: Vetenskap kräver verklighetskontakt. Ekonomi kräver Excel och en blind fläck för makt.

De prisar modeller som inte fungerar i verkligheten, men som är “vackra”. Som om estetik vore viktigare än konsekvens. Som om en snygg kurva på ett papper kan rättfärdiga arbetslöshet, nedskärningar och bostadsbrist.

Och varje år står de där, slipsarna, och applåderar sin egen förträfflighet: – “Vi har bevisat att ojämlikhet är effektivt!” – “Vi har optimerat lidande med hjälp av spelteori!” – “Vi har räknat ut att demokrati är dyrt!”

Elakafarbrorn skrattar så han får kramp i skrattmuskeln. Han ser igenom det: – En sekt. – Ett prästvälde. – Ett Excel-baserat övergrepp på verkligheten.

Och Alfred Nobel? Han roterar i sin grav så snabbt att man borde koppla honom till elnätet.

Elakafarbrorn om Nobelpriset i litteratur 2025:

”Och så var det dags igen. Svenska Akademien har återigen lyckats med det omöjliga: att välja en pristagare som ingen utanför en seminariesal i Heidelberg hört talas om. Vojn vojne, säger elakafarbrorn, och torkar bort en imaginär tår av förvirring.”

Akademiens årliga ritual: En blandning av tarot och tärning

Det börjar med att 18 språkdräktade orakel samlas i Börshuset, där de med hjälp av en gammal grammatikbok, en flaska sherry och ett exemplar av Nordisk familjebok från 1906 bestämmer vem som ska få priset. I år föll lotten på en författare vars namn låter som ett lösenord till en WiFi-router i Budapest.

Motiveringen lyder:

”För ett författarskap som i sin språkliga centrifug skapar en poetisk gravitation kring det existentiella tomrummet.”

Elakafarbrorn tolkar:

”För att han skriver långa meningar om ingenting, men gör det med sådan finess att ingen vågar säga emot.”

Folket: ”Vem då?”

  • Bibliotekarier över hela landet har fått rycka ut med brandsläckare för att dämpa paniken bland låntagare som desperat letar efter något av pristagaren.
  • Bokhandlare googlar febrilt och hittar en obskyr utgåva från 1993, tryckt i 17 exemplar, varav 16 användes som isolering i ett kulturhus i Szeged.
  • Kulturredaktörer låtsas ha läst allt, men blandar ihop honom med en tjeckisk poet som dog 1978.

Elakafarbrorns analys: En fars i tre akter

  1. Akt I – Förvirringens triumf: Akademien presenterar pristagaren med en motivering som kräver tolkning av en semiotiker med migrän.
  2. Akt II – Kulturens krumbukter: Paneler på SVT diskuterar ”det post-apokalyptiska narrativets dekonstruktion av det lingvistiska landskapet”, medan vanliga människor undrar om det är en ny Netflixserie.
  3. Akt III – Vojn vojne: Elakafarbrorn suckar, tänder en imaginär pipa, och skriver ett blogginlägg som får både skratt och bannor från kulturchefer.

Blöjbyxpolitikens triumf – en NATO-symfoni i moll.

Så nu ska Trump kanske överväga att sälja Tomahawk till Ukraina. Kanske. Eventuellt. Om vinden ligger rätt och Putin inte blir för arg. Det är som att ge brandsläckaren till grannen först när huset är nedbrunnet, och sen fråga om han tänker använda den på rätt sätt.

Västvärldens säkerhetspolitik har blivit en teaterföreställning där varje general spelar fjäderlätt balett i rädslan för att ”eskalera”. Man vill inte provocera. Man vill inte störa. Man vill helst inte vakna.

Men låt oss leka med tanken: Ryssland angriper ett NATO-land. Vad händer då?

  • Artikel 5? Javisst, men först ska vi ha ett Zoom-möte, en PowerPoint, och en känslig diskussion om ”proportioner”.
  • Militärt svar? Absolut, men bara om det inte stör börsen, semesterplanerna eller den senaste TikTok-trenden.
  • Ledarskap? Nej, vi har influencers med säkerhetsbriefs.

Det är som att ha en brandkår som först vill veta om elden är ”emotionellt laddad” innan de rullar ut slangen.

Ukraina har kämpat i åratal med en hand på ryggen och en västvärld som mest skickat moraliska emojis. Nu, när det är för sent att förhindra tusentals döda, börjar man fundera på att ge dem verktygen de bad om från början.

Så till alla NATO-ledare med blöjbyxor i garderoben: ni har haft två år på er att visa ryggrad. Det är dags att sluta med babyspråk och börja tala som vuxna. För nästa gång kanske det inte är Ukraina som brinner. Det kanske är Narva. Eller Vilnius. Eller Gotland.

Och då är det inte bara Tomahawk som behövs. Då krävs något ni inte kan köpa: mod.

Romina Pourmokhtari – från klimatlöfte till kustkärnkraft på rekordtid

Minns ni när Romina Pourmokhtari lovade att avgå om klimatmålen inte nåddes? Det var gulligt. Nu står hon med spaden i hand och pekar ut Gotland, Öland och Stockholms skärgård som framtida kärnkraftskolonier. Miljöbalken ska ”moderniseras”, vilket i klartext betyder: rivas upp, strimlas och användas som servett under reaktormiddagen.

Sverige missar EU:s klimatmål med miljoner ton koldioxid, men Romina ler i kameran och pratar om ”möjliggörande”. Hon är inte längre klimatminister, hon är PR-chef för atomlobbyn. Hon har gått från att vara liberal ungdomsikon till att bli en sorts energipolitisk influencer med kärnkraft som content.

Och avgången? Den är lika avlägsen som regeringens trovärdighet. Hon sitter kvar, för det är ju inte hennes fel att klimatet inte samarbetar. Det är böndernas, bilisternas, och kanske vindens. Men aldrig politikens.

Så här står vi nu: med en klimatminister som hellre bygger reaktorer än erkänner misslyckande. En minister som lovade ansvar, men levererar undanflykter. En minister som borde avgå, men hellre avgaser.

Vad sa hon igentligen hon Lena Andersson i SVT:s 30 minuter

Lena Andersson uttryckte flera kontroversiella och tankeväckande synpunkter när hon gästade SVT:s 30 minuter i oktober 2025. Här är några centrala punkter från intervjun:

Huvudbudskap och citat

  • Om västvärldens hållning till kriget i Ukraina:
  • Om retoriken i väst:
  • Om Rysslands ambitioner:
  • Om jämförelser med historien:
  • Om Ukrainas geografiska läge:

Sammanfattning av hennes ståndpunkt

Lena Andersson ifrågasatte den västerländska stridsviljan och betonade vikten av att söka fred snarare än seger. Hon föreslog att Ukraina kanske måste acceptera en form av neutralitet gentemot Ryssland, likt Finlands position under kalla kriget. Hon var kritisk till den rådande föreställningen om att Ryssland har territoriella expansionsplaner bortom Ukraina.

Lena Anderssons resonemang i 30 minuter rör sig i gränslandet mellan geopolitisk realism och moralfilosofisk provokation. Här är en juridisk och historisk analys av hennes centrala påståenden:

Juridisk analys

1. Ukrainas rätt till självbestämmande

  • Enligt FN-stadgan (artikel 1 och 2) har varje stat rätt till territoriell integritet och politisk självständighet.
  • Att antyda att Ukraina ”måste acceptera sitt geografiska öde” kan tolkas som ett ifrågasättande av denna rätt. Det är juridiskt problematiskt, eftersom det implicerar att stormakters intressen kan väga tyngre än folkrättsliga principer.

2. Neutralitet som lösning

  • Andersson föreslår att Ukraina bör inta en neutral hållning gentemot Ryssland, likt Finland under kalla kriget.
  • Juridiskt är detta möjligt – men det måste ske frivilligt. Neutralitet som påtvingas genom hot eller aggression strider mot folkrätten.
  • FN:s generalförsamling har fördömt Rysslands invasion som ett brott mot FN-stadgan, vilket gör varje ”neutralitetslösning” under tvång juridiskt suspekt.

3. Putin är inte Hitler

  • Juridiskt korrekt: jämförelser med Hitler är retoriska, inte rättsliga.
  • Däremot är det värt att notera att Rysslands agerande i Ukraina har lett till anklagelser om krigsbrott och brott mot mänskligheten, vilket gör att juridiska paralleller snarare bör dras till Nürnbergprinciperna än till personliga jämförelser.

Historisk analys

1. Geografiskt öde – en historisk fälla

  • Att hänvisa till ”geografiskt öde” har historiskt använts för att rättfärdiga stormaktsdominans: exempelvis Sovjetunionens kontroll över Östeuropa efter 1945.
  • Ukraina har historiskt varit ett slagfält mellan imperier – men har också haft perioder av självständighet och kulturell blomstring. Att reducera dess framtid till geografi är historiskt deterministiskt och ignorerar folkets agens.

2. Finlandisering som modell

  • Finland höll sig neutral under kalla kriget, men detta skedde under ständig sovjetisk påverkan – inklusive självcensur och begränsad utrikespolitik.
  • Att föreslå detta som modell för Ukraina är historiskt relevant, men också kontroversiellt: Finlandisering innebar begränsad suveränitet, inte full frihet.

3. Västvärldens ”lystnad” efter seger

  • Historiskt har västmakter ofta drivit krig med moralisk retorik (t.ex. andra världskriget, Irakkriget).
  • Anderssons kritik av ”lystnad” kan ses som en historisk påminnelse om att krig ofta drivs av mer än bara rättfärdig vrede – men den riskerar också att relativisera aggressionen från angriparen.

Juridisk replik:

”Folkrätten är inte ett geopolitiskt önsketänkande – den är ett skydd mot just det Lena Andersson föreslår.”

Ukraina har enligt FN-stadgan rätt till territoriell integritet och politisk självständighet. Att kräva att Ukraina ska ”acceptera sitt geografiska öde” är att normalisera aggression som maktmedel. Det är inte neutralitet – det är kapitulation under tvång.

Neutralitet är en suverän rätt, inte ett straff för att ligga nära en stormakt. Och att relativisera Rysslands invasion med retoriken ”Putin är inte Hitler” är irrelevant: folkrättsbrott bedöms inte efter personlighetsdiagnos, utan efter handling.

Ukraina är inte en bricka i ett stormaktsspel – det är en rättssubjekt med juridisk agens.

Historisk kontrapunkt:

”Geografi har aldrig varit ett öde – det har varit en ursäkt för imperier.”

Att hänvisa till Ukrainas läge som ett slags historiskt tvång är att återuppväcka den gamla imperiala logiken: att små nationer måste böja sig för stormakters vilja. Men historien visar motsatsen. Finland valde sin väg. Baltikum bröt sig loss. Polen reste sig gång på gång.

Ukraina har en lång historia av motstånd, kultur och självstyre – från kosackrepubliker till Majdan. Att reducera detta till en ”neutral zon” är att förneka folkets historia och vilja.

Historien är inte en karta – den är en kamp. Och Ukraina har valt att kämpa, inte krypa.

Slutsats

Lena Anderssons resonemang är juridiskt utmanande och historiskt laddat. Hon rör sig bort från folkrättens principer om suveränitet och mot en geopolitisk pragmatism där makt och läge väger tyngre än rätt. Det är en intellektuell hållning som provocerar – och som kräver noggrann granskning för att inte bli en normalisering av aggression.

När en professor i civilrätt inte vill diskutera juridik

Riksdagsledamoten Rashid Farivar fotograferade en kvinna vid en förskola och lade ut bilden med politisk kommentar. Jag skrev en juridisk analys av händelsen, med stöd i Brottsbalken, GDPR och Europakonventionen. Mårten Schultz, professor i civilrätt och flitig debattör, svarade – men inte med juridik. Istället fick jag härskarteknik, arrogans och misstänkliggörande.

Här följer hela konversationen, från första paragraf till sista undanflykt. En studie i hur juridikens försvarare ibland duckar när juridiken faktiskt behövs.

Rashid Farivar, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, har hamnat i blåsväder och polisanmälts efter att han fotograferade en kvinna vid en förskola. Hon bar palestinasjal och Farivar ville markera mot vad han ansåg var ett politiskt ställningstagande. Bilden lades därefter upp på sociala medier. Han har sagt till SVT att han tog bilden för att skicka till förskolans rektor.

Förskolan har till tidningen Dagens ETC uttalat att det råder fotoförbud på deras område.

Men stämmer verkligen det? Och vad betyder ordet ”förbud” i sammanhanget?

I allmänhet används ord som förbud och olagligt som uttryck för att något är brottsligt. Genom mitt anställningsavtal har jag en lojalitetsplikt mot min arbetsgivare, men det betyder inte att jag skulle betrakta det som ett förbud mot att baktala arbetsplatsen hur som helst i sociala medier.

Vad finns det då för förbud mot att fotografera andra? Förvånansvärt få. Informationsfriheten – som inte bara rymmer rätten att få yttra sig utan även att anskaffa och inhämta information – är vidsträckt i svensk rätt. När det gäller sådan information som är avsedd att publiceras i medier eller böcker är anskaffarfriheten grundlagsskyddad. Men även om man rör sig utanför det särskilda grundlagsskyddet finns det få begränsningar för när man får fotografera eller filma andra.

I brottsbalken finns ett förbud mot kränkande fotografering. Det är en inte alltför gammal paragraf som är till för att skydda den personliga integriteten i situationer som kan vara särskilt känsliga: i sovrummet, duschen eller omklädningsrummet. Den regeln kan inte användas på händelser där någon fotograferar en annan person i situationer där man kan förvänta sig normal interaktion med andra människor – vare sig det är på ett torg eller i en matbutik.

I brottsbalken förbjuds också hänsynslösa fysiska kränkningar genom ofredanderegeln. Om någon fotograferar en annan genom att handgripligen trycka upp telefonen i ansiktet kan det vara ofredande. Men då är det inte själva fotograferandet som är problemet utan det oönskade intrånget i någons fysiska sfär.

I övrigt finns det inte några straffrättsliga regler som skyddar enskildas integritet mot fotografering. Eller, jo, man får inte fotografera under en förhandling i domstol. Däremot är det tillåtet att fotografera barn som leker i en lekpark eller kvinnor som solar på en sommarstrand eller ett demonstrationståg eller någon som blir omhändertagen av polisen på grund av berusning. Det kan finnas begränsningar i hur man får sprida sådana bilder, men informationsinhämtningen är oftast tillåten. I juridisk mening alltså.

Hur är det då slutligen med förskolans egna regler? Någon rättslig betydelse har de inte för fotograferandet i det här fallet.

Men allt är inte heller juridik.

Mitt svar: Platsens juridiska status – förskola som icke-allmän plats

En förskola är inte en allmän plats i juridisk mening. Det innebär att:

  • Fotografering kan förbjudas av huvudman eller rektor.
  • Ett uttryckligt fotoförbud gäller som ordningsregel, och brott mot detta kan utgöra olaga intrång eller överträdelser av ordningsstadga.

I detta fall har förskolan bekräftat att fotoförbud råder, vilket gör Farivars agerande potentiellt otillåtet även om han befann sig utanför grindarna.

Fotografering av person – samtycke och personuppgiftsbehandling

Att fotografera en person utan samtycke är i sig inte alltid olagligt, men:

  • Om bilden kan identifiera personen och används i ett sammanhang som utgör personuppgiftsbehandling, omfattas det av GDPR.
  • Publicering på sociala medier med politisk kommentar kan utgöra otillbörlig behandling av känsliga personuppgifter, särskilt om det rör politiska åsikter eller etnisk bakgrund.

Farivar har enligt egen utsago tagit bilden för att skicka till rektorn, men att sedan publicera den med politisk kontext kan innebära överträdelser av dataskyddsförordningen.

Slutsats

Farivars agerande kan juridiskt prövas utifrån flera brottsrubriceringar, särskilt ofredande, olaga integritetsintrång och brott mot GDPR. Även om yttrandefriheten är starkt skyddad, väger den inte tyngre än enskildas rätt till integritet – särskilt i känsliga miljöer som förskolor. Den etiska dimensionen, där en riksdagsledamot pekar ut en privatperson i ett politiskt sammanhang, förstärker allvaret.

Mårten Schultz Svarar:
Jag förstår din etiska position men den har inte med juridik att göra

Jag svarar: Att påstå att detta ”inte har med juridik att göra” är en förenkling som förbiser flera relevanta rättsområden. Händelsen berör åtminstone följande juridiska aspekter:

  1. Fotoförbud på icke-allmän plats: Förskoleområdet är inte allmän plats. Ett uttryckligt fotoförbud kan ge grund för olaga intrång eller överträdelse av ordningsregler.
  2. Dataskyddsförordningen (GDPR): Att fotografera en identifierbar person och sprida bilden i politiskt syfte kan utgöra otillbörlig behandling av personuppgifter, särskilt om det rör känsliga uppgifter såsom politiska åsikter.
  3. Olaga integritetsintrång (BrB 4 kap 6c §): Spridning av bild i ett kränkande sammanhang kan vara brottsligt, även om bilden är tagen på allmän plats.
  4. Förtal (BrB 5 kap 1 §): Om en person pekas ut som klandervärd genom bild och text, kan det utgöra förtal – särskilt när det sker från en maktposition.
  5. Ofredande (BrB 4 kap 7 §): Om fotograferingen upplevs som hotfull eller kränkande, kan det vara straffbart.
  6. Yttrandefrihetens gränser: Europakonventionen kräver balans mellan yttrandefrihet (artikel 10) och skydd för privatliv (artikel 8). Att en riksdagsledamot pekar ut en privatperson i en skyddad miljö är inte en trivial fråga.

Att du väljer att fokusera på vad som inte är straffbart betyder inte att det saknar juridisk relevans. Juridik är mer än straffrätt – det är också en fråga om rättigheter, ansvar och maktutövning.

Mårten Schultz svarar: Jag förstår att du har känslor och att du lägger in dessa i dina ai-sökningar men de är fortfarande inte så bra och det är därför jurister fortfarande kommer ha jobb ett tag framöver! 
Nu vet jag inte om du är en människa men om du är det: varifrån har du fått de här svaren? Det här är svar från en tjänst som man bör varna för att använda. Jag kommer inte citera dig (om du nu är en människa).

Alla punkterna är missvisande!

Jag svarar: Att du inte vill citera mig är förståeligt – det skulle kräva att du bemöter sakargument.

Jag har redovisat konkreta rättsregler: Brottsbalken 4 kap 6c § om olaga integritetsintrång, 5 kap 1 § om förtal, GDPR:s artikel 9 om känsliga personuppgifter, samt Europakonventionens artiklar 8 och 10 om balansen mellan privatliv och yttrandefrihet.

Att du kallar dessa punkter ”missvisande” utan att ange varför, är inte juridik – det är retorik.

Att du ifrågasätter om jag är människa snarare än att bemöta innehållet är en härskarteknik.

Juridiken gäller även riksdagsledamöter. Och den gäller även när jurister inte vill att den ska göra det.

Kontentan är att Mårten Schultz är en enorm skitstövel, en översittartyp. Som ju är ”proffesor” i civilrätt gud bevare. Tillika forskare och lärare vid Stockholms universitet.

Epilog: Juristen som svävade iväg

När juridiken knackade på dörren, låste professorn in sig i sin konsultverksamhet. När sakargumenten kom, svarade han med affärsmodell. När fotnoterna landade, lyfte han – på ett moln av varmluft, Google-samarbete och fakturabelagda korrigeringar.

Han ville inte citera. Han ville inte bemöta. Han ville inte diskutera. Han ville sälja.

Och så svävade han iväg, bort från Brottsbalken, bort från Europakonventionen, bort från verkligheten. Kvar stod juridiken – och en elak farbror med bättre källhänvisningar än hela Svea hovrätt.

Geografiskt öde och intellektuell härdsmälta – Lena Andersson som kartläsare åt Kreml

Lena Andersson har talat. Ukraina ligger där det ligger. Ryssland är som det är. Och vi andra får väl acceptera att världen är en stor, ologisk möblering där vissa länder får ligga under bordet medan andra får sitta i soffan.

Det är en geopolitisk feng shui där folkrätten är en gardin man drar för när det blir obekvämt. Lena, som annars brukar kräva logik och moralisk stringens, har nu upptäckt att makt är makt, och att frihet är en fråga om koordinater. Det är inte längre principer som gäller, utan kartan. Ukraina ligger fel. Finland låg lite mindre fel. Sverige ligger lagom. Ryssland ligger där det ligger – som en stor, krävande granne med kärnvapen och dålig impulskontroll.

Och Lena? Hon ligger platt.

Det går inte att pressa Ryssland, säger hon. Men det går tydligen att pressa Ukraina att acceptera sin plats i det ryska kontrollrummet. Det är som att säga till offret att sluta kämpa, för förövaren är som han är. En sorts intellektuell Stockholmssyndrom, där man börjar tycka att det är rimligt att bli styrd av den som hotar mest.

Man kanske får acceptera sitt geografiska öde, säger Lena. Javisst. Och kvinnor får acceptera att män är som de är. Och arbetare får acceptera att kapitalet är som det är. Och vi får acceptera att Lena Andersson är som hon är – en filosofisk GPS som alltid pekar mot Moskva.

Elaka Farbrorn om tågkaoset: Privatisera eländet tills det försvinner?

Sverige har en regering som tror att privatisering är lösningen på allt – från skolor till sjukhus till tågräls som knappt håller ihop. Nu ska tågtrafiken ”öppnas upp” ännu mer, som om det inte redan är en cirkus med försenade avgångar, trasiga vagnar och biljettpriser som kräver banklån. Stockholm- Arlanda med Arlanda Express kostar 340kr och tar 18 min. Typ 19kr min.

Elaka Farbrorn säger: Det här är inte politik. Det är ideologi på burk. En blind tro på att marknaden ska lösa allt, även när den bevisligen inte ens kan få ett X2000 att gå i tid. Det är som att ge en brandsläckare till en pyroman och säga ”sköt det här själv”.

Och vem leder detta haveri? Kommunikationsministern – en högeridiot med tunnelvision och nyliberal reflex. En person som tror att konkurrens är ett mirakel, även när det leder till att ingen tar ansvar och alla skyller på någon annan.

Privatisering av tågtrafiken är som att sälja av bromsarna på en bil och hoppas att den stannar av sig själv. Det är inte effektivt. Det är inte smart. Det är en ritual för politiker som vill verka handlingskraftiga utan att förstå vad de gör.

Elaka Farbrorn säger: Sluta privatisera. Börja tänka. Och om ni inte kan det – avgå, ta en enkel biljett till verkligheten och låt någon med hjärna ta över.

Elaka Farbrorn om NFT-konst: Digitalt skit med självbild

NFT-konst är inte konst. Det är en skärmdump med hybris. En pixelklump som tror den är Mona Lisa för att någon med kryptovaluta och självhat sagt det. Det är som att kalla en QR-kod för poesi – och ta betalt för det.

Elaka Farbrorn säger: NFT-konst är vad som händer när marknadsförare får för mycket fritid och konstnärer får för lite verklighetskontakt. Det är en digital bluff, en exklusiv klubb för människor som tror att autenticitet kan myntas på en blockkedja.

Du köper inte konst. Du köper en länk till ett objekt som du inte äger, inte kan röra, inte kan förstå – men som lovar att du är ”tidig”, ”visionär” och ”del av framtiden”. Det är som att köpa luft på burk och kalla det investering.

NFT-konst är inte kreativitet. Det är kapitalism i cosplay. Det är en digital spegel där narcissister stirrar och ropar ”jag är unik!” medan de betalar för att vara exakt som alla andra.

Elaka Farbrorn säger: Vill du ha konst? Gå till en ateljé. Prata med en konstnär. Känn på en duk, lukta på terpentin, bli lite smutsig. Men lämna NFT där den hör hemma – i samma papperskorg som pyramidspel, horoskop och influencers med affärsidé.

Pappersbjörnar, kränkta krigshetsare och Nordkoreansk vänskap

Ryssland har återigen satt sig på sin imaginära tron av självömkan och hot. EU:s stöd till Ukraina? ”Krigshandling!” säger de med darrande underläpp. NATO:s närvaro? ”Provokation!” gnäller de mellan vodka-klunken och nästa TikTok-förbud. Men att själva bjuda in Nordkorea – världens mest misslyckade cosplay av en stat – till vapensamarbete, det är tydligen helt rimligt.

Det är som att en pyroman klagar på att brandkåren är för aggressiv.

Den ryska krigsmaskinen – en pappersbjörn med rostig sax Vi har sett den i aktion. Den skulle vara världens näst starkaste armé. I verkligheten är den på världens förstaplats i att köra fast i lera, skjuta på egna soldater och tigga granater från diktaturer med potatisekonomi.

När Ryssland skjuter ner Ukrainska drönare över sitt eget territorium skriker Kreml: ”Nu är det krig!” När Ryssland bombar sjukhus? ”Specialoperation.” Det är som att spela schack med en duva – den välter pjäserna, bajsar på brädet och utropar seger.

Dubbelmoralen som statsreligion Ryssland får kränka luftrum, sprida desinformation, kidnappa barn och samarbeta med Nordkorea – men om någon skickar hjälm till Ukraina är det ”direkt aggression”. Det är som att en mobbare klagar på att någon vågar säga emot.

Och när de hotar med ”total krig” om någon råkar skjuta ner ett ryskt plan som kränker gränsen, då är det inte längre diplomati – det är geopolitisk stand-up.

Slutsats: Om det blir krig, förlorar Ryssland. Inte för att väst är felfritt, men för att Ryssland är en skuggboxare som tror att varje spegelbild är en fiende. Deras krigsmaskin är en pappersbjörn, deras retorik är en trasig grammofon, och deras allianser är desperata Tinder-matcher med diktaturer som ingen annan vill swipa höger på.

USA – ett slott byggt av skit och självbedrägeri

USA:s konstitution är ett dokument från 1700-talet, skrivet av tobaksodlande slavägare med fjäderpenna och storhetsvansinne. Den är helig i amerikansk politik, men lika användbar som en manual för ångmaskiner i en elbil. Den skyddar yttrandefriheten så hårt att en president kan ljuga, hota, insinuera mord och sprida medicinska konspirationer – och ändå åberopa “First Amendment” som frikort.

Trump kunde under sin kampanj kalla Hillary Clinton för kriminell, mördare och förrädare – utan bevis, utan konsekvens. Varför? För att amerikansk rätt kräver att offentliga personer bevisar att lögnen uttalades med “actual malice” – alltså att den som ljög visste att det var falskt och gjorde det ändå. En juridisk konstruktion så absurd att den får svensk förtalslagstiftning att framstå som ett under av logik.

Samtidigt kan en kvinna i Alabama dömas till fängelse för att ha tagit ett abortpiller, medan en miljardär får skatteavdrag för sin privata rymdraket. Det är ett land där vapen är heligare än vatten, där sjukvård och fängelser är affärsmodeller och där varje idiot med mikrofon kan kalla sig expert – så länge han har en flagga bakom sig.

USA är inte längre ett land. Det är ett varumärke. Ett slott byggt av all världens skit – juridisk, kulturell, religiös, ekonomisk – och dekorerat med glitter, vapen och evangelisk självömkan. Det är inte frihet. Det är friheten att förstöra sig själv med juridiskt skydd.
USA ett land som uppstod efter att med lögn och mord ha stulit landet från ursprungsbefolkningen var efter landet befolkades av all världens skithögar som sökte lyckan och gjorde så utan skrupler eller moral.

Elakafarbrorn har fått nog.

De säger att Sverige behöver en ny riktning. Att socialdemokratin är trött. Att SD är framtiden. Jaha. Då tar vi en liten historielektion – för de som glömmer vad som byggt det här landet.

S byggde Sverige. Punkt.

  • Allmän pension? S.
  • Föräldraförsäkring? S.
  • Fri sjukvård? S.
  • Gratis utbildning? S.
  • Bostadspolitik som faktiskt byggde bostäder? S.
  • 40-timmars arbetsvecka, semester, anställningstrygghet? S.

Och vad gjorde högern under tiden?

  • Röstade emot allmän rösträtt.
  • Röstade emot folkpension.
  • Röstade emot sjukförsäkring.
  • Röstade emot arbetsrätt.
  • Röstade emot föräldraförsäkring.
  • Röstade emot progressiv skatt.

De har alltid varit emot. Mot folkflertalets rättigheter. Mot jämlikhet. Mot trygghet. Mot solidaritet.

Och nu?

Nu vill de sälja ut vårdcentraler till riskkapitalister, kalla nedskärningar för ”effektivisering” och låtsas att SD är ett vanligt parti. Ett parti som bildades av nazister, som vill inskränka pressfrihet, som kallar kulturarbetare för ”vänsteraktivister” och som tycker att vissa svenskar är mer svenska än andra.

Elakafarbrorn minns.

Han minns när arbetare kunde bo i innerstan. När barn fick glasögon utan att det blev en klassfråga. När bibliotek var självklara. När statsministern inte behövde låtsas vara influencer.

Han minns också att varje gång högern fått makt har det slutat med nedskärningar, privatiseringar och ökade klyftor.

Så nästa gång någon säger att Sverige behöver något nytt, fråga dem:

Nytt för vem?

För riskkapitalisten? För lobbyisten? För den som vill riva ner folkhemmet och bygga gated communities?

Från järnrör till svek – en svensk tragikomedi

De lovade trygghet. De levererade tystnad. De lovade välfärd. De röstade för nedskärningar. De lovade att stå upp mot övervakning. De röstade för chat control.

Sverigedemokraterna har gått från att vara ett protestparti till att bli ett svekparti. Vallöften har blivit valfloskler. När det väl gäller, röstar de med regeringen – eller duckar helt.

Vallöftena som försvann:

  • SD lovade att stoppa massövervakning. Men när EU:s ”chat control”-förslag kom, röstade Sverige ja – med SD:s tysta medgivande.
  • De lovade billigare bränsle. Men priserna är fortsatt höga, och SD:s inflytande har inte lett till någon märkbar förändring.
  • De lovade trygghet. Men gängvåldet har ökat, och SD:s lösningar är mest retorik – inte resultat.

Skandalernas partiprogram:

  • Järnrörsskandalen (2010, offentliggjord 2012): SD-toppar jagar folk på stan med järnrör och rasistiska glåpord.
  • ”Helg seger”-skandalen (2022): SD-politiker hyllar nazistiska slagord i privata chattar.
  • Vitboken (2023–2025): SD:s egna historiker bekräftar partiets rötter i nazism och vit makt. 900 sidor dokumenterad extremism – från grundandet 1988 till riksdagsinträdet 2010.

Och efter vitboken? Skandalerna fortsätter. Rasistiska uttalanden, antisemitiska kopplingar, och företrädare som kastas ut ”med huvudet före” – men bara när det blir medialt obekvämt.

SD:s strategi:

  • Säg vad folk vill höra.
  • Skyll på invandring.
  • Ducka när ansvar krävs.
  • Skyll på media när skandaler avslöjas.

Elakafarbrorn om SD: Arbetarpartiet som glömde arbetarna

De kallar sig ”det nya arbetarpartiet”. Men när arbetarna behövde dem – då röstade de med högern. När vårdpersonalen skrek efter resurser – då prioriterade SD gränskontroller. När undersköterskorna bad om bättre villkor – då pratade SD om kulturkanon.

SD:s arbetarpolitik i praktiken:

  • Röstade emot att stoppa vinster i välfärden – så att skattepengar fortsätter rinna ut till riskkapitalbolag.
  • Röstade emot att stärka arbetsrätten – så att anställningstryggheten urholkas.
  • Röstade emot att höja A-kassan – så att arbetslösa får fortsätta leva på existensminimum.
  • Röstade emot att begränsa bemanningsföretag – så att osäkra anställningar blir norm.

SD:s strategi:

  • Säg ”arbetarparti” i varje intervju.
  • Skyll på invandring när vården krisar.
  • Ducka när det handlar om löner, villkor och trygghet.
  • Rösta med Moderaterna – och låtsas att det är för folkets skull.

Retorik vs verklighet: SD pratar om folkhemmet – men river det i riksdagen. De säger sig värna arbetarna – men röstar för sänkta skatter för höginkomsttagare. De säger sig stå på golvet – men sitter i styrelserum med Timbro-folk.

Elakafarbrorn säger: Det är skillnad på att låta folklig – och att faktiskt vara det. SD har valt att vara högerns megafon med arbetaraccent.

Så nästa gång någon säger att SD är ”för vanligt folk”, fråga dem:

Vilket vanligt folk tjänar på att skattepengar blir aktieutdelning?
Var fanns SD när arbetarna behövde trygghet, rättvisa och respekt?

Stake och svält – en kristdemokratisk vision

Så EU-kommissionen vill sätta ekonomisk press på Israel. Ett försiktigt steg mot ansvar. Ett försök att säga: ”Folkrätten gäller även när du har F-35I Adir” Men i Sverige? Här sitter Alice Teodorescu Måwe och tuggar fradga i direktsändning. Sanktioner? Nej, nej. Det är bara för att blidka den ”antisemitiska hopen”, säger hon – om ett beslut hennes egen regering står bakom.

Man undrar: Har hon tappat bort sin kompass, eller har hon bytt ut den mot en liten guldfärgad Netanyahudocka som pekar mot ”moralisk svält”?

Och Ebba Busch? Hon ler i kulissen, medan israeliska ministrar ringer och tackar för stödet. För vad? För att KD har stake nog att försvara svält som strategi? För att de applåderar tvångsförflyttning som om det vore en ny integrationsplan?

Det är inte längre fråga om naivitet. Det är aktivt medlöperi. När Bezalel Smotrich säger att det är ”rätt och moraliskt” att svälta Gazas befolkning – då är det inte längre en fråga om vad Hamas gör. Då är det en fråga om vad Israel gör. Och vad KD försvarar.

Alice Teodorescu Måwe kallar kritik för ”konspirationsteorier”. Hon borde läsa vad Israels egna ministrar säger. Eller kanske lyssna på Mark Klamberg, folkrättsprofessor, som bedömer att det som sker uppfyller kriterierna för folkmord. Men nej – det är enklare att kalla det antisemitism. Då slipper man tänka. Då slipper man se.

Men vi ser. Vi ser barnen som tynar bort. Vi ser KD:s moraliska haveri. Vi ser hur ”stake” blivit synonymt med att blunda för lidande.

Så här kommer ett förslag: Nästa gång KD vill visa sin ”moral”, kanske de kan börja med att läsa Genèvekonventionen. Eller åtminstone sluta ringa upp högerextrema ministrar för att tacka dem för svälten.

Demokratins dödgrävare har slips och presskort

Det är något rörande med hur högern i Sverige just nu försöker rädda demokratin genom att avskaffa den. Med en retorik hämtad från en misslyckad kurs i krishantering och en moralisk kompass som snurrar snabbare än Ebba Buschs karriärkurva, har man lyckats identifiera landets största hot: demonstranter med palestinska flaggor.

I Svenska Dagbladet får vi veta att dessa aktivister är ”livsfarliga” och ”förstör demokratin”. Det är en intressant tolkning av grundlagen. Man kan undra om någon på redaktionen har läst den, eller om den betraktas som ett vänsterextremt manifest.

Sedan kommer stridsplanen, signerad Busch och Teodorescu Måwe—två kvinnor som tycks tro att hårdare tag är lösningen på allt från geopolitik till dålig stämning på lunchrasten. Deras sju punkter är en blandning av juridisk analfabetism och ideologisk våt fantasi:

  • Grip demonstranter på bar gärning. Gärningen? Att ha en åsikt.
  • Återkalla medborgarskap. För att medborgarskap är något man förtjänar genom tystnad.
  • Utvisa arrangörer. För att yttrandefrihet är ett privilegium, inte en rättighet.
  • Demonstrationsförbud. För att offentliga platser är till för tyst konsensus.
  • Grip kamerabärare. För att dokumentation är farligt om det inte sker i SD:s regi.
  • Vägra tillstånd till vita medborgare. För att även svenskfödda kan vara opassande.
  • Skyll på Ryssland. För att det alltid finns en yttre fiende när den inre logiken brister.

Det är som att läsa en manual för auktoritärt styre, men med sämre språkdräkt och mer mascara. Att kalla detta för ett försvar av demokratin är som att kalla en brandsläckare för en eldkastare—det är tekniskt möjligt, men moraliskt förkastligt.

Och mitt i detta sitter vi, medborgare, aktivister, satiriker, och försöker minnas vad det var vi skulle försvara. Var det rätten att protestera? Rätten att vara förbannad? Rätten att kalla makten för vad den är—en samling rädda människor med för mycket makt och för lite självinsikt?

Så låt oss demonstrera vidare. Med flaggor, med sång, med satir. För om det är något historien har lärt oss, är det att när makten börjar kalla protest för förräderi, då är det inte protesten som är problemet. Det är makten.

Bidragslyxen som aldrig fanns – men som ändå måste bombas

Regeringen har räknat. Och oj vad de har räknat. De har räknat ihop barnbidrag, bostadsbidrag, underhållsstöd, omvårdnadsbidrag, merkostnadsersättning, försörjningsstöd, flerbarnstillägg, och säkert en gammal tombolavinst från Bingolotto – och kommit fram till att en fembarnsfamilj kan få 46 500 kr i månaden skattefritt.

Det är förstås en fantasisiffra, ett retoriskt monster som fötts i ett Excelark på ett departement där verkligheten är förbjuden. Men det spelar ingen roll. För nu ska det slås ner, begränsas, beskattas, och förnedras. Bidragslyxen måste bort – även om den aldrig funnits.

Och där står SD, med sin välfärdsnationalistiska svångrem, och jublar. De har äntligen hittat en grupp att sparka på som inte är invandrare – nämligen fiktiva fembarnsfamiljer. Det är som att se en hund skälla på en skuggfigur i trädgården. Ingen är där, men det ser handlingskraftigt ut.

Satirens scen:

Tänk dig en sketch där en fembarnsmamma försöker få ihop bidragen:

”Hej Försäkringskassan, jag skulle vilja ha 46 500 kr i månaden.” ”Javisst, bara du har fem barn, är arbetslös, bor dyrt, har ett barn med funktionsnedsättning, är ensamstående, och har en hyra på 14 000 kr. Och glöm inte att fylla i blankett FK-666 i tre exemplar.” ”Men jag är gift, bor i en tvåa och jobbar deltid.” ”Då får du 4 200 kr och en broschyr om arbetslinjen.”

Vad det egentligen handlar om:

Det här är inte politik. Det är illusionism. Man skapar en bild av ett problem som inte finns, för att kunna införa hårdare regler, kvalificeringskrav, aktivitetsplikt och bidragstak. Det är klassisk högerteater: först måla upp en parasit, sen jaga den med fackla och högaffel.

Och medan vanligt folk tror att ”alla får 46 500 kr i månaden”, så sitter regeringen och skär ner på stöd till ensamstående mammor, funktionshindrade barn och nyanlända som försöker få fotfäste.

”Eurovision – där principer går i falsett”

Så Ryssland och Belarus sparkades ut ur Eurovision för sina regeringars övergrepp. Men Israel? Nej nej, där gäller plötsligt en annan melodi. Public service-bolaget KAN är ju helt oberoende, säger man. Som om det vore en frikyrka i Tel Aviv som sänder schlager i motståndets namn.

Det är förstås inte antisemitism att kräva konsekvens. Det är ryggrad. Men den varan är tydligen slut på lager hos EBU och SVT. Istället får vi se hur man krumbuktar sig i rädslan för att bli kallad något fult – hellre hycklare än principfast.

Och så sitter de där, våra kulturchefer och politiker, med sina PowerPoint-pannor och hummar om ”komplexa frågor” medan barn dör i Gaza och glitterregnet faller över Tel Aviv. Det är inte bara fegt. Det är smaklöst.

Så låt oss sjunga ut: Bojkotta Eurovision 2026 – för att kultur utan moral är bara underhållning för idioter.

Karma, Kirk – en nekrolog för förnuftet

Så Charlie Kirk är död. Skjuten. Pang. Och plötsligt ska vi alla stå i givakt, tända ljus och gråta på beställning. Det är sorgens nya protokoll: sörj först, tänk sen. Frågor är förbjudna, ironi är landsförräderi, och om du råkar minnas vad han faktiskt sa – då är du en säkerhetsrisk.

Kirk, denne konservative influencer med IQ som en fuktig tvättsvamp, hann under sin livstid förklara att det är värt att oskyldiga skjuts ihjäl varje år – så länge amerikaner får behålla sina vapen. Ett ”prudent deal”, kallade han det. Och nu är han själv en del av den kostnaden. Karma, någon?

Men nej. Istället får vi en dokumentär. En hel timme på bästa sändningstid där Kirk målas som en frihetskämpe, en martyr, en modern Thomas Jefferson med TikTok-konto. Samtidigt får Jimmy Kimmel sparken från sin egen show för att ha sagt att MAGA-rörelsen försöker profitera på mordet. Sanningen är tydligen obscen nu.

Och Karen Attiah, kolumnist på Washington Post, får sparken för att ha sagt att hon inte tänker sörja en man som spred hat. Hon bröt mot den nya kanon: att alla döda vita män med högeråsikter är helgon, oavsett vad de sagt om svarta kvinnor, transpersoner eller klimatet.

Den nya liturgin

Vi lever i en tid där komiker tystas, satirister sparkas och idioter helgonförklaras. Där vapenälskande influencers blir martyrer och den som påminner om deras egna ord blir kallad extremist. Det är inte längre dårarnas förlovade land – det är dårarnas kyrka, med Kirk som nyfrälst profet.

Så vad gör vi? Vi skriver. Vi hånar. Vi minns. Och vi vägrar delta i denna groteska teater där sanningen är förbjuden och dumheten belönas med prime time.

Pudlar i Bajit – en fars i tre akter

Akt I: Moralpanikens opera. Det demonstreras utanför Bajit. Någon har mage att protestera mot en föreläsning med en före detta IDF-soldat som stolt poserat i Gazas ruiner. En tyst, tillståndsgiven manifestation. Efter skoltid. Inga barn i sikte. Men ändå ljuder sirenerna: Antisemitism! Hot mot judiska barn! Attack mot skolan! Politiker kastar sig över tangentbordet som om det vore en stafettpinne i det moraliska OS.

Akt II: Fakta knackar på dörren, men ingen vill öppna. Det visar sig att demonstrationen arrangerades av en judisk förening. Judar som protesterar mot israelisk militarism. Mot att Bajit upplåter sin scen till krigsromantik. Mot att en kulturinstitution blir kuliss för krigsförhärligande. Men de som skrek högst om antisemitism har nu blivit… tysta. Inte ett pip. Inga pudlar. Inga rättelser. Bara ett pinsamt eko av sin egen indignation.

Akt III: Den stora tystnaden. Utrikesministern, som kallade det ”avskyvärt”, har plötsligt fullt upp med annat. Debattörer som grät offentligt över barnens säkerhet har gått vidare till nästa indignationsobjekt. Och kvar står vi med en fråga: När blev det antisemitism att protestera mot krig? När blev det hat att säga nej till att normalisera våld? Och när ska våra folkvalda lära sig att tänka innan de twittrar? Det blit väl som sgts tidigare ”Jag skiter i om det inte var sant, det är för djävligt ändå”

USA – en republik i Trumps namn

Det började som ett experiment i folkstyre. Det slutade som ett bolagsstyrelsemöte där VD heter Donald J. Trump och alla andra är rädda att bli avskedade.

USA:s nuvarande administration liknar alltmer en lojalitetsklubb där inträdeskravet är blind tro på ledaren. Inte på konstitutionen, inte på folket – utan på Trump själv. Han tillsätter, avsätter, benådar och fördömer med samma lätthet som han byter frisyr i vinden från Air Force One.

”Du är antingen med mig, eller mot mig.” Det är inte längre en retorisk figur – det är anställningsvillkor. Ministrar, rådgivare och domare vet att ett felsteg, en kritisk tweet, eller en för lång paus i Fox News-intervjun kan betyda slutet. Inte för karriären – för lojaliteten.

Vita huset har blivit ett fort. Inte mot yttre fiender, utan mot intern självständighet. Här finns ingen plats för eftertanke, bara efterhärmning. Den som viskar om konstitutionell balans får höra att han är ”svag”. Den som påminner om rättsstatens principer får höra att han är ”globalist”.

Och folket? De får välja mellan två verkligheter: en där Trump är Messias, och en där han är Antikrist. Inget däremellan. Den som försöker nyansera blir utkastad från båda lägren – som förrädare eller fegis.

Demokrati kräver mod. Men i Trumps republik är modet ersatt med rädsla, och makten med personkult. Det är inte längre ett land som styrs av principer – det är ett varumärke som skyddas av lojalitet.

Kyrkans nya evangelium: ”Sälj allt du äger – till dig själv, billigt.”

I S:t Johannes församling har man tagit Jesus på orden. Inte det där med att ge till de fattiga, förstås – utan att sälja allt man äger. Fast bara till utvalda. Och till reapris.

Först ut: Gunilla, kyrkopolitikern som röstade för att sälja församlingens hyreshus. Ett beslut så självuppoffrande att hon genast belönades med en 142 kvadratmeter stor lägenhet – för 3,9 miljoner. Enligt mäklare borde priset ha varit det dubbla, men Gunilla fick väl lite andlig rabatt. Det är ju ändå Guds hus.

Sedan Hans, den andra ja-sägaren, som fick köpa en vindsvåning på 344 kvadrat – utan att den ens lades ut på marknaden. En exklusiv affär, så diskret att inte ens den Helige Ande fick veta.

Nu leder de båda församlingen. Gunilla som ordförande i kyrkorådet, Hans i fullmäktige. De tillhör gruppen ”För S:t Johannes församlings bästa”, vilket tydligen betyder ”bästa möjliga kvadratmeterpris för oss själva”.

Man undrar: är det här en församling eller en fastighetsfond med psalmbok?

Elakafarbrorn ryter till – Valhall är inte er jävla gymhälsning

Nu får det fan vara nog. Elakafarbrorn med rötter i norden – med runor i blodet och snö i skägget – blir heligt förbannad. För vad i helvete håller amerikanerna på med?

”Vi ses i Valhall”, säger de, som om de vore tappra krigare från Hávamál och inte bara överviktiga marinkårssoldater med proteinbars i fickan och en tatuering från Assassin’s Creed: Valhalla på biceps. FBI-chefer, republikanska influencers och gymbroilers slänger sig med Valhall som om det vore en jävla drive-thru för martyrskap. Det är inte bara historielöst – det är kulturellt våld med hjälm och vapenfetisch.

Valhall är inte en jävla patriotisk dödszon för MAGA-milisen. Det är en mytologisk plats i nordisk tro, reserverad för de som dog i strid – inte för de som dog av att stirra på Fox News för länge. Och nej, Charlie Kirk är inte i Valhall. Han är inte ens i närheten. Han dog inte i strid, han dog inte med svärd i hand – han dog med mikrofon i näven och en tweet i hjärtat. Det är skillnad.

”Vi ses i Valhall”, säger Kash Patel till Kirk. Nästa gång kanske han säger ”Vi ses i Asgård” till Elon Musk. Det är fan dags att dra gränsen.

Det här är inte bara kitsch. Det är ideologisk stöld. De har tagit våra myter, våra symboler, våra berättelser – och gjort dem till rekvisita i ett djävla nationalistiskt skådespel där vikingar är vita, arga och beväpnade. Det är som att se Oden i kamouflage, med en AR-15 och en truckerkeps.

Och medan de glorifierar Valhall som en dödsdröm för patrioter, glömmer de att den nordiska mytologin också innehåller visdom, poesi, och tragik. Men det är väl för komplicerat för dem. De vill ha horn, eld och död – inte Hávamál, inte Njord, inte Freja.

Så Elakafarbrorn säger: Lägg ner. Släpp Valhall. Sluta sno vår mytologi för era jävla krigsfantasier. Och om ni nödvändigtvis ska ses någonstans – gör det i food courten på Walmart. Där hör ni hemma.

När diktatorn gråter – ett drama i tre akter

Så har alltså Brasiliens egen tropikgeneral, Jair Bolsonaro, fått sin dom: 27 år och tre månader för att ha försökt leka statskupp som om det vore en grillfest med militära inslag. Han nekar förstås till allt – vilket är tradition i den internationella klubben för självutnämnda oskyldiga ledare.

Men det verkliga skådespelet utspelar sig inte i Brasília, utan i Washington, där USA:s president Donald Trump har satt på sig sin mest bekymrade min (den som brukar användas när ketchupen är slut) och deklarerat att han är ”mycket missnöjd”. Det är förståeligt – när en kollega i konsten att underminera demokratin får mothugg, känns det väl som att någon har trampat på ens golfskor.

Och in från höger kommer Marco Rubio, utrikesminister med känslighet som en betongkloss, och kallar rättsprocessen mot Bolsonaro för en ”häxjakt”. Det är ett intressant val av ord, särskilt från en man som verkar tro att demokrati är något man kan mikra i 30 sekunder och servera med plastbestick.

Men låt oss vara rättvisa: det är inte lätt att vara auktoritetsälskare i en värld där rättsstaten envisas med att existera. Det är som att försöka spela schack med någon som insisterar på att reglerna gäller.

Så när Trump gråter, Rubio rasar och Bolsonaro sitter i husarrest – då vet man att något har gått rätt till.

Elakafarbrorn om wellnessindustrin: Lavemang, lyx och låtsasläkedom

Det var en gång en kopp kaffe. Den dracks med vördnad, värme och en liten skvätt verklighet. Men så kom Gwyneth och hennes goop-galna gäng och bestämde att kaffet inte längre skulle drickas – nej, det skulle skjutas upp i arslet som en sorts spirituell raket. Detox, kallade de det. Jag kallar det idioti med premiumpris.

Wellnessindustrin har blivit vår tids heliga kyrka för de lättlurade. Här säljs kristaller som botar stress, jadeägg som stärker ”feminin energi”, och ångbad för kroppsdelar som redan har egen ventilation. Allt paketerat i linne, lavendel och en prislapp som får en gammal Volvo att framstå som budget.

Det är som om 1800-talets kvacksalvare fått en MBA och en Instagramprofil. De pratar om ”energiflöden” och ”toxiner” men kan inte ens stava till elektrolytbalans. Vetenskapen? Den är bara med när den kan citeras ur kontext och tryckas på en etikett bredvid ett doftljus.

Och folket köper det. För att det känns bra. För att det är snyggt. För att det är dyrt. För att det är meningsfullt att sitta på en ångande tron och låtsas att man rensar sin aura, när man i själva verket bara rensar sin plånbok.

Elakafarbrorn säger: vill du må bättre? Sov. Ät riktig mat. Prata med folk. Spela musik. Gå en promenad. Och drick ditt kaffe – genom munnen, inte som en bakvägsbön till universum.

Elakafarbrorn om lynchmobben i demokratins finrum

Så Carl-Oskar Bohlin blev förföljd av Palestinaaktivister utanför riksdagshuset. De skrek, filmade och var allmänt otrevliga. Han kallar det en lynchmobb. Jag kallar det tisdag.

Det är klart att det är obehagligt att bli jagad av folk med mobilkameror och megafoner. Men välkommen till 2020-talet, där varje politiker är en potentiell TikTok-stjärna – vare sig de vill eller inte. Det är inte längre ”folkets röst”, det är ”folkets livestream”.

Och visst, det är inte okej att skrika någon i örat. Men att vara politiker idag är lite som att vara domare i en fotbollsmatch: du får applåder när du blåser åt rätt håll, och tomater när du blåser åt fel. Skillnaden är att domaren åtminstone får en visselpipa.

Bohlin gick tillbaka in i riksdagshuset. Klokt. Där inne är det åtminstone bara politiska motståndare som försöker ta heder och ära av dig – inte aktivister med iPhones.

Och till alla som tycker att det här är ett hot mot demokratin: lugn. Demokratin är inte så skör att den faller för lite skrik på Helgeandsholmen. Den har överlevt värre.

Så, Carl-Oskar, nästa gång: ta med öronproppar, ett par solglasögon och ett leende. För i dagens Sverige är det inte bara statsråd som granskas – det är också deras gångstil, andning och val av jacka.

Trump om Hamasattacken i Doha: ”En möjlighet för fred” – och där dog logiken

Så Donald Trump har alltså uttalat sig om Israels attack mot Hamasledare i Doha, Qatar. En attack som enligt honom inte var hans beslut, utan Netanyahus. Bra att han klargör det – det är ju viktigt att markera när man inte har kontroll över sina allierade. Men sen kommer det: ”Jag tror att denna olyckliga händelse kan fungera som en möjlighet för FRED.”

Förlåt, vad?

Qatar är inte bara ett land med diplomatiska relationer till både USA och Hamas – det är en nyckelspelare i medlingen mellan Israel och Gaza. Att bomba deras territorium är ungefär lika fredsskapande som att kasta en molotov i ett FN-tält och kalla det ”konfliktlösning”.

Trump verkar tro att geopolitik fungerar som ett avsnitt av ”The Apprentice”: någon får sparken, alla applåderar, och sen går man vidare. Men verkligheten är lite mer komplex än så. När Israel genomför en attack i ett land som aktivt försöker medla – och USA:s president kallar det en möjlighet för fred – då är det inte bara naivt. Det är diplomatiskt sabotage med konfettikanon.

Det här är inte första gången Trump blandar ihop eldsläckning med bensindusch. Men att han gör det i ett så känsligt läge, där varje ord väger tungt, visar att hans förståelse för Mellanösternkonflikten är ungefär lika djup som en tweet.

Ebba Busch – näringslivets papegoja med ministertitel

Det är något djupt tragikomiskt över att Sveriges näringsminister låter ett amerikanskt techbolag skriva hennes uttalande – och sedan försöker sälja det som ”egna ord”. Det är som att låta McDonald’s formulera Livsmedelsverkets kostråd och sedan påstå att det är vetenskapligt förankrat. Ha ha haleluja.

När Lyten, ett Silicon Valley-bolag, köper ruinerna av Northvolt, skickar de med ett färdigskrivet citat från Ebba Busch i sitt pressmeddelande. Ett citat som hyllar affären som en ”seger för Sverige” och talar om ”den enorma potentialen i dessa tillgångar”. Det är så glansigt att man nästan hör PR-konsultens manikyr klicka mot tangentbordet.

Och vad gör regeringskansliet? Jo, de godkänner det rakt av. Ingen bearbetning, ingen omformulering – bara ett ”tack så mycket, vi kör på det”. Fem timmar före offentliggörandet skickas citatet vidare, och vips har Ebba Busch blivit Lytens talesperson.

Dagen efter, när SVT ställer frågor, kommer efterkonstruktionen som luktar panikparfym: ”Citatet är Ebba Buschs egna ord. Hon hade samtal med Lyten. Utifrån samtalen skrev Lyten ett citat som hon godkände.” Jaha. Så nu är det alltså ”egna ord” om någon annan skriver dem, bara man nickar i efterhand?

Det är som att kalla en ghostwriter för själens spegel.

Och vad säger Ebba själv? ”Ord som går ifrån mig är mina ord såklart.” Det är ett svar så tomt att det ekar. Det är som att säga att en lånad slips är ens egen – bara för att man har den på sig.

Det här är inte bara pinsamt. Det är en farlig glidning mellan politik och företagsintressen. När en minister låter ett bolag formulera hennes åsikt, då har vi inte längre en regering – vi har en reklambyrå med statsbidrag.

Så nästa gång någon säger att Sverige är självständigt, att våra politiker står upp för nationella intressen, att vi har en tydlig rågång mellan offentlig makt och privata pengar – då skrattar Elakafarbrorn. Högt. Och bittert.

För det är inte Ebba Buschs ord vi hör. Det är ekot från ett konferensrum i Kalifornien.

Jobbskatteavdraget – ännu en champagnebricka till överklassen

Så var det dags igen. Politikerna har grävt fram sin gamla favorit: jobbskatteavdraget. Denna eviga present till de redan välmående. Och vad får vi se? Jo, att den som sliter för 300 000 om året får en ynka hundralapp extra i månaden – medan direktörerna med 500 000 plus i årsinkomst får nästan tre gånger så mycket. Det är som att kasta en torr brödkant till undersköterskan och servera oxfilé till aktieklubben.

Och varför? Jo, för att våra kära makthavare – dessa slipsnissar med fallskärmar i ryggsäcken – fortfarande tror att incitament för arbete betyder att man ska belöna dem som redan har råd att ta en långlunch på Sturehof. Det är som att ge en extra motor till en segelbåt medan roddbåten får en hål i skrovet.

Bourgeoisien jublar. De får ännu ett skatteavdrag att lägga till sin samling av förmåner, subventioner och ränteavdrag. Och vi andra? Vi får stå i kö till tandläkaren, räkna ören på Ica och höra att vi borde vara tacksamma för att vi ”får något alls”.

Det här är inte politik. Det är klassförakt med Excel-tabell. Det är som att någon satt med en kalkyl och tänkte: ”Hur kan vi få de rika att känna sig ännu lite mer speciella – utan att det märks för mycket?”

Men vi märker det. Vi ser det. Och vi är trötta på att bli trampade på av folk som tror att samhällsbygge handlar om att bygga fler vinkällare i Danderyd.

Så till er som styr: ni kan ta ert jobbskatteavdrag, linda in det i ett aktiebrev och stoppa det där solen inte skiner. Vi som bär samhället på våra axlar kräver mer än smulor. Vi kräver rättvisa.

”Hora, sa han. 14 000 kr, sa staten.”

Så har vi då nått den punkt där ord svider mer än batonger. En man kallar en kvinnlig polis för ”hora” – ett grovt, dumt och ooriginellt tillmäle – och belönas med böter, brottsofferfond och skadestånd. 14 000 kronor för ett ord. Det är nästan så man undrar om det inte vore billigare att kasta en sten.

Men vänta nu – är det verkligen ordet som kostar, eller är det mottagaren? För när samma manliga polispatrull får höra andra kreativa svordomar, väljer de att rycka på axlarna. Inga anmälningar, inga tårar, inga rubriker. Men när en kvinna i uniform får höra samma sak, då är det plötsligt ett personligt trauma. Då ska rättsstaten rycka ut med blåljus och plånbok.

Det är förstås inte tillåtet att säga fula saker till tjänstemän. Men är det rimligt att vissa tjänstemän får juridiskt pansarskydd medan andra – säg busschaufförer, servitörer, väktare – får nöja sig med att bita ihop och gå vidare? Har vi skapat ett klassamhälle av kränkthet, där vissa yrken är heliga och andra bara ska tåla skiten?

Och vad säger det om vår samtid, när en polis – tränad för att hantera våld, hot och kaos – inte kan hantera ett ord? Har vi verkligen kommit så långt att vi tror att respekt kan lagstiftas fram, som om det vore en parkeringsavgift?

Jag hoppas innerligt att detta överklagas. Inte för att försvara idioten som sa det – han får gärna tugga grus – utan för att vi måste våga fråga oss: Vad är ett samhälle där ord är brott men makt är immunitet?

När borgerliga misslyckanden glöms bort – och Socialdemokraterna får bära hela skulden

Peter Wennblad skriver i Svenska Dagbladet om Socialdemokraternas påstådda vanstyre i Stockholm och Göteborg. Det är en text som osar indignation – men också selektivt minne. För medan Wennblad gärna radar upp affärer och skandaler under nuvarande styre, är han märkligt tyst om det politiska haveri som föregick Socialdemokraternas tillträde.

I Stockholm tog S över efter ett borgerligt styre som lämnat efter sig ett sjukvårdssystem i kris, en bostadsmarknad i fritt fall och ett Nya Karolinska som blivit ett internationellt exempel på hur man inte bygger ett sjukhus. I Göteborg var det borgerliga styret så splittrat att det knappt kunde enas om en budget – än mindre leverera långsiktig politik.

Att då kräva att Socialdemokraterna ska ha städat upp allt detta på rekordtid är inte bara orimligt – det är oseriöst. Det är som att ge någon nyckeln till ett hus i ruiner och sedan klaga på att gardinerna inte hänger rakt.

Politisk analys kräver mer än att peka finger. Den kräver att man ser helheten, erkänner komplexiteten och vågar tala om det politiska arv som varje nytt styre måste hantera. Att blunda för det är att reducera samhällsdebatt till partipolitiskt spel.

Om Wennblad vill diskutera ansvar, transparens och styrning – låt oss göra det. Men då måste vi börja med att erkänna att de borgerliga partierna inte lämnade över ett väloljat maskineri. De lämnade över ett vrak.

Sluta leka affär med våra skattepengar

Det är märkligt hur högern ständigt tjatar om ”effektiv användning av skattemedel” – samtidigt som de glatt applåderar ett system där våra gemensamma pengar förvandlas till privata vinster i friskolekoncernernas balansräkningar. Det är som att hylla brandsäkerhet och samtidigt sälja tändvätska på extrapris.

Friskolor får skolpeng – alltså våra skattepengar – men drivs som aktiebolag med vinstintresse. Och vad händer då? Jo, pengarna som skulle gå till undervisning, stödpersonal och skolbibliotek går istället till aktieutdelningar, PR-konsulter och glättiga broschyrer om ”pedagogisk profil”. Det är inte valfrihet – det är välfärdsplundring med slips.

Och när folket – du vet, de där som betalar skatt och har barn i skolan – säger ifrån? Då rycker högern på axlarna och mumlar något om ”konkurrens” och ”innovation”. Men det är inte innovation att ge betyg som inte motsvarar kunskapsnivån. Det är inte konkurrens när skolor väljer bort elever som behöver mest stöd. Det är bara cynism i kostym.

Så här kommer ett tips till våra folkvalda: börja lyssna på folket istället för friskolelobbyn. Vi vill ha skolor som sätter elever före vinst. Vi vill ha lärare som får tid att undervisa, inte fylla i Excel-ark för att hålla budgeten. Och vi vill ha politiker som försvarar välfärden – inte säljer ut den till lägstbjudande.

Det är dags att sluta leka affär med våra barns framtid. Skolan är ingen börsnoterad produkt. Den är en grundläggande samhällsfunktion. Behandla den som sådan – innan det är för sent.

EU:s handelsavtal med USA

Så var det dags igen. EU har förhandlat med USA – och som vanligt slutade det med att EU låg på rygg och bad om mer. Handelsavtalet? Ett diplomatiskt skämt. Ett dokument så fullt av eftergifter att man undrar om det skrevs med amerikansk bläck och europeisk tårvätska.

USA får tullfrihet, exportfördelar och energikontrakt som får Exxon att dansa segerdans. EU? Jo, vi får ”dialog”. Det är ungefär som att bli rånad och få ett visitkort med texten ”Vi hörs!”

Och varför? Jo, för att EU styrs av politiker med konsistens som överkokt pasta. De pratar om ”strategisk autonomi” men agerar som om Washington är deras storebror, bankman och livscoach i ett. De är så rädda för att stöta sig med USA att de hellre säljer ut europeisk industri än riskerar ett surt telefonsamtal från Vita huset.

Men Elaka Farbrorn minns en tid då Europa hade ryggrad. Då man kunde säga nej utan att be om ursäkt. Nu är det bara ja, ja, ja – och ett litet ”vi hoppas på fortsatt samarbete” som efterklang.

Så nästa gång någon säger att EU är en global aktör, fråga dem vilket skåp de gömt sin självrespekt i.
Avtalet i korthet: https://elakafarbrorn.se/forklaringar/

Elaka Farbrorn har fått nog.

Så här ligger det till: Israel bombar sönder Gaza, civila dör i tusental, barn begravs under rasmassor – och vad gör västvärldens politiker? Jo, de står där med sina välmanikyrerade fingrar och tvår sina händer, som om de vore statister i en dålig Bibelfilm.

Och varje gång någon vågar säga att det kanske inte är helt rimligt att jämna bostadsområden med marken, så kommer det: ”Antisemit!” ”Hamasmegafon!” ”Du hatar judar!” Nej, kära du. Man hatar inte judar för att man hatar krigsbrott. Man hatar inte ett folk för att man hatar förtryck. Man hatar inte religion för att man hatar cynisk maktpolitik.

Men det är klart – det är mycket enklare att skrika ”antisemitism!” än att svara på varför man stödjer en ockupation som pågått i över 50 år. Det är mycket bekvämare att kalla folk för extremister än att erkänna att man själv är ryggradslös.

Och medan världens ledare mumlar om ”tvåstatslösning” som om det vore ett magiskt mantra, så fortsätter marken under palestiniernas fötter att försvinna. Bosättningar växer, murar byggs, vatten stjäls, och barn lär sig att trygghet är något som bara finns i sagor.

Så nej, Elaka Farbrorn är inte tyst. Han är förbannad. För när rättvisa blir ett skällsord, då är det inte de arga som är problemet – det är de tysta.

Elakafarbrorn om SD i kyrkovalet: Halleluja och heligt hyckleri

Sverigedemokraterna har vaknat och upptäckt att det finns ett kyrkoval. Och vad gör man då? Jo, man dammar av sin gamla värdegrund från 1930-talet, klistrar på ett kors och säger att man vill ”lyfta ofödda fosters rätt till liv”. Men inte kommentera lagen, nej nej, det vore ju att faktiskt ta ansvar. Istället vill man att kyrkan ska ”våga vara med i debatten”. Vad betyder det? Att man ska stå i predikstolen och mumla något om livets helighet medan man samtidigt röstar emot regnbågsflaggan i kommunfullmäktige?

Det är som att bjuda in till middag, servera en tom tallrik och säga: ”Vi ville bara lyfta frågan om mat.”

SD:s kyrkopolitik är som en gammal VHS-kassett med etiketten ”Svenskhet™”, där innehållet består av homofobi, nationalism och en obehaglig fascination för gränskontroller – nu med ett stänk av teologi för att göra det rumsrent. Man vill att kyrkan ska vara en moralisk kompass, men bara om den pekar åt höger.

Och låt oss inte glömma: detta är samma parti som har haft svårt att definiera människovärde när det gäller flyktingar, HBTQI-personer och alla som inte passar in i deras folkhemsfantasi. Men nu plötsligt är man livets riddare, med foster som vapensköld. Det är som att Dracula skulle kampanja för blodgivning.

Så nej, Elakafarbrorn är inte imponerad. Han ser igenom det där kyrkovalsmaskeradet som en genomskinlig plastduk på ett kafferep. Det är inte tro, det är taktik. Och det luktar inte rökelse – det luktar brun sörja.

När hatet bär kostym – ett elakafarbrorn-inlägg om Smotrich och världens selektiva upprördhet

Världen exploderar i moralpanik när någon säger ”Från floden till havet” – som om orden i sig vore en atombomb. Men när Israels finansminister Bezalel Smotrich öppet säger att han vill radera möjligheten till en palestinsk stat och annektera större delen av Västbanken? Då hörs knappt ett pip. Inga fördömanden i varje nyhetssändning. Inga diplomatiska krismöten. Bara tystnad, som om etnisk rensning vore en budgetfråga.

Smotrich sitter där med sin portfölj och sitt leende som om han vore en revisor, inte en ideolog med ambitioner som får apartheid att verka som en mjukstart. Han säger att han vill ”ta bort en palestinsk stat från dagordningen” – och världen rycker på axlarna. Men säg något om mänskliga rättigheter från fel håll, och du blir utkastad från Twitter snabbare än du hinner säga ”folkrätt”.

Elakafarbrorn har sett det förr: När förtryck kommer i slips och kavaj, då kallas det ”säkerhetspolitik”. När det kommer från en ockuperad befolkning, då är det ”terrorism”. Det är inte bara dubbelmoral – det är en hel jävla moralindustri med exportlicens.

Och medan Smotrich drömmer om att radera ett helt folk från kartan, fortsätter världen att låtsas som att det är komplicerat. Nej, det är inte komplicerat. Det är kolonialism med PowerPoint-presentation. Det är förtryck med Excel-ark. Och det är dags att kalla det vid sitt rätta namn.

Så nästa gång någon säger att ”båda sidor måste ta ansvar”, fråga dem varför den ena sidan får bygga murar, stjäla land och kalla det fred – medan den andra inte ens får andas utan att bli kallad extremist.

Privatjetplanet – den nya syndafloden

Jaha, då var det dags igen. Medan vanligt folk vänder på kronorna för att ha råd med mjölk och elräkningar, så bränner miljardärerna flygbränsle som om det vore konfetti på en oligarkfest. 19,5 miljoner ton utsläpp från privata jetplan under 2023 – mer än hela Heathrow. Det är inte bara ett klimatbrott, det är ett hån mot oss alla.

Och vet du vad det värsta är? De betalar knappt skatt på bränslet. Det är som att ge en pyroman rabatt på tändvätska.

De rika har inte bara råd att flyga över våra huvuden – de gör det bokstavligen. De glider fram i sina flygande vardagsrum, medan vi andra sitter fast i pendeltåget och hoppas att SL inte ställer in igen. Och när vi ber dem ta ansvar? Då får vi höra om ”grön innovation” och ”kompenserade utsläpp” – som om ett träd i Amazonas kan trolla bort en flygning till Saint-Tropez.

Elakafarbrorn har sagt det i åratal: Klimatkrisen är inte ett mysterium. Den är ett klassproblem. Det är inte Greta som ska skälla på skolbarnen – det är vi som ska skälla på miljardärerna. För varje gång en privatjet lyfter, dör en bit av planeten. Och varje gång vi låtsas att det är okej, dör en bit av vår självrespekt.

Så nästa gång du ser ett jetplan på himlen – vinka inte. Skaka på huvudet. För där uppe sitter inte framtiden. Där sitter förnekelsen.

Kulturkanon? Snarare kulturkastrering.

Så har de där kulturbyråkraterna med dammiga kavajer och PowerPoint-fetisch äntligen fått spika sin svenska kulturkanon. Ett dokument så urvattnat att det får en gammal disktrasa att framstå som en källa till inspiration. Man har lyckats med konststycket att skapa en lista som är lika livfull som en kommunal budgetprotokoll – och lika relevant som en VHS-kassett i en streamingvärld.

Zorn? Nej tack. För mycket talang.
Albert Engström? För rolig. Humor är farligt.
Midsommar? För folkligt.
Kräftskiva? För blött.

Istället får vi en samling verk som luktar mer arkivdamm än svensk sommar. Det är som om de gått in på ett antikvariat, blundat, och plockat ut det som inte skrämmer någon – helst sådant som redan glömts bort av folket men älskas av seminariepubliken med namnskyltar på bröstet.

Och vad är poängen? Att skapa en lista som ska ”ena nationen”? Det är som att försöka ena ett gäng hungriga barn med en tallrik kokt broccoli. Det är inte kultur – det är tvångsmatning.

En halv ostskiva till barnen – men fulla kassakistor till ägarna? Fy fan!

Hagvidson, denna glänsande pärla i privatiseringens smörgåsbord, har lyckats med det omöjliga: att göra förskolebarn till budgetposter och smörgåspålägg till lyxvara. Med 64,5 miljoner i aktieutdelningar och ytterligare tio miljoner i styrelsearvoden och löner, har de tre ägarna skurit guld med skattekniv – samtidigt som barnen får en halv ostskiva och en tunn kalkonskärva på sin macka. En mjuk och en hård brödskiva per dag. Det är inte bara snålt – det är skamlöst.

Och medan barnen får sin Bregott portionerad som om det vore kaviar från Kaspiska havet, sitter ägarna och smörjer kråset med våra skattemedel. Det är som att se Robin Hood baklänges – ta från barnen, ge till bolagsstyrelsen.

Det här är inte effektivisering. Det är girighet med förskolepeng som drivmedel. Det är marknadsexperiment på bekostnad av barnens mättnad, trygghet och värdighet. Och det är ett symptom på ett system där välfärd blivit affärsidé, och där barnens frukost är föremål för Excel-beräkningar.

Så till Hagvidsons ägare: Grattis till vinsten. Men ni borde skämmas. Ni har lyckats med konststycket att göra smör till symbol för välfärdens förfall. Och till politikerna som tillåter detta – ni är medskyldiga. Det är dags att sätta stopp för detta oskick. Välfärd ska inte vara en börsnoterad buffé.

Och till barnen: Elakafarbrorn ser er. Och han är förbannad.

Krigets megafoner – de som aldrig hört en kula vissla

Det är alltid de som sitter längst från frontlinjen som skriker högst. Politiker i kostym, tyckare med mikrofoner, och tangentbordskrigare som aldrig ens fått skavsår av ett par kängor. De pratar om “strategiska mål”, “nödvändiga insatser” och “patriotisk plikt” – men det är aldrig deras barn som skickas iväg, aldrig deras hem som bombas, aldrig deras liv som slits sönder.

De som slåss? De har inte tid att skrika. De försöker överleva. De vet att krig inte är en abstrakt idé – det är blod, smuts, rädsla och förlust. Men det är sällan deras röster som hörs i debatten. De tystas av de som vill sälja kriget som lösning, som ära, som nödvändighet.

Så nästa gång någon gapar om “styrka” och “beslutsamhet” – fråga dem var de var när det smällde. För de som verkligen vet vad krig är, pratar inte om det som ett spel. De pratar om det som ett sår.

Elakafarbrorn ryter till:

Så USA nekar Palestina visum till FN. Jaha. Då var det officiellt: ”Fredens president” är bara en PR-titel för en man som inte ens kan stava till diplomati. Trump och hans administration har lyckats med konststycket att förvandla utrikespolitik till ett dåligt avsnitt av ”The Apprentice” – fast utan manus, utan hjärna, och definitivt utan moral.

Och där står Netanyahu och jublar som en tonåring som fått extra bacon på sin falafel. Hans högerextrema ministars glädjetjut ekar nog hela vägen till Västbanken, där bulldozrarna redan värmer upp inför nästa ”säkerhetsåtgärd”. Det är som att se ett gäng politiska pyromaner applådera medan de häller bensin på en redan brinnande konflikt.

Att neka Palestina en röst i FN är inte bara ett diplomatiskt övertramp – det är ett medvetet försök att tysta ett folk som redan kämpar för sin existens. Men visst, det är ju enklare att spela fredsmäklare när man har tejpat igen munnen på ena parten.

Så till alla som fortfarande tror att det här handlar om säkerhet: vakna. Det handlar om makt, kontroll och ett gäng politiska puckon som tror att empati är ett svaghetstecken.

Elakafarbrorn är inte bara arg. Han är förbannad. Och han tänker inte hålla käften.

Israel rundar Malmer Stenergard – och Ebba Busch ler som om hon just fått en ny häst

Bläcket har knappt hunnit torka på Israels senaste diplomatiska övertramp innan nästa manöver rullas ut som en bulldozer över svensk utrikespolitik. Den här gången valde Netanyahu att ignorera Malmer Stenergard – Sveriges officiella röst i utrikesfrågor – och istället etablera en direkt relation med Ebba Busch, som verkar tro att diplomati är något man sköter via Instagram och glittriga pressbilder.

Att Ebba, med sin sedvanliga fingertoppskänsla för geopolitik (läs: noll), nu agerar som Israels inofficiella ambassadör i Sverige är inte bara pinsamt – det är direkt farligt. Hon har tidigare flirtat med idén att flytta Sveriges ambassad till Jerusalem, som om det vore en fråga om att byta plats på kaffemaskinen i riksdagen. Att hon nu får Israels gunst är inte konstigt – hon är ju den enda som inte ställer några besvärliga frågor om folkrätt, civila dödsoffer eller internationella konventioner. Hon ler, nickar och säger ”vi står med Israel”, som om det vore en slogan för en ny hudkräm.

Och Netanyahu? Han spelar sitt vanliga spel. Minns ni när han rundade Obama och talade inför den republikanska kongressen utan att ens informera Vita huset? Det var inte bara ett diplomatiskt långfinger – det var en hel arm. Samma taktik nu: ignorera officiella kanaler, välj en lättmanipulerad politiker med svag förståelse för internationell rätt, och kör på.

Det är inte diplomati. Det är maktspel. Och Sverige står där med byxorna nere, medan Ebba Busch poserar med ett leende som säger ”jag förstår inte vad som händer, men jag gillar att vara med på bild”.

Trumps bestraffningsexpress – och Högsta domstolens biljettstämplare

Elakafarbrorn betraktar spektaklet med lika delar förfäran och fascination. Donald Trump – den första brottsdömda individen att flytta in i Vita huset – sitter nu som en maffialedare med presidentmakten som sin personliga batong. Och han använder den. Flitigt.

Alla som vågar kritisera honom, ifrågasätta honom eller ens andas något annat än lojalitet får känna av hans vrede. Det är inte politik – det är personlig vendetta. Och det mest skrämmande? Högsta domstolen har just gett honom grönt ljus.

I ett beslut som skakar själva fundamentet av rättsstaten slår domstolen fast att en president har åtalsimmunitet för handlingar utförda i tjänsten. Det betyder att Trump, om han vill, kan använda sin makt för att hämnas, rensa ut, och omforma hela statsapparaten – utan att riskera rättsliga konsekvenser. Det är inte bara farligt. Det är groteskt.

Hans aptit på hämnd är omättlig. Och nu har han fått en buffé av möjligheter. Bestraffningsexpressen har lämnat stationen, och det finns inga bromsar. Bara en sjuk man kan styra ett land som ett personligt krigståg – och bara ett sjukt system låter honom göra det.

Elakafarbrorn säger: detta är inte demokrati. Det är en fars. Och den som fortfarande sitter kvar i salongen och applåderar har glömt vad det innebär att vara medborgare.

Tack och adjö, S – och Vattenfall. Ni har tappat både minnet och vettet.

Elakafarbrorn här. Och nu är det slut. Socialdemokraterna har tydligen fått för sig att det är statens uppgift att kasta skattepengar på kärnkraft – ett energislag som vi en gång i tiden röstade för att avveckla. Minns ni? 1980. Folkomröstning. Majoritet för avveckling. Men det verkar som att S har fått kollektiv minnesförlust.

Och som om det inte vore nog med politiker som svajar i vinden, så har vi Vattenfall – det statliga energibolaget som nu vill bygga nya reaktorer vid Ringhals. Små modulära reaktorer, säger de. Billigare, säger de. Men det är fortfarande kärnkraft. Och det är fortfarande vansinne.

Vattenfall har till och med valt ut leverantörer och planerar att ansöka om statligt stöd. Det är alltså våra pengar som ska pumpas in i ett projekt som riskerar att bli både försenat och fördyrat – precis som kärnkraftsprojekt brukar bli. Och när elen väl produceras, ska vi dessutom garantera ett lägsta elpris till bolagen. Det är som att köpa en bil som ingen vill köra, och sen tvinga grannarna att betala bensinen.

Det här är inte framtidstro. Det är bakåtsträveri. Ett desperat försök att verka handlingskraftig i en tid då klimatet kräver mod, inte nostalgiska drömmar om uranstinna framtidsvisioner.

Så, kära S – och kära Vattenfall – ni har gjort ert val. Och jag gör mitt. Bay bay. Elakafarbrorn röstar med både hjärta och hjärna, och ni får inte längre plats i någotdera.

USA:s imperiedröm får sig en käftsmäll – och det är vackert att se.

Ukraina har börjat slå mot mål inne i Ryssland med sina egna vapen. Utan att fråga Washington. Utan att bocka och buga. Zelenskyj sa det rakt ut: ”Vi använder våra inhemskt producerade långdistansvapen. Och ärligt talat, vi har inte diskuterat sådana frågor med USA på sistone.” Det är som att någon äntligen rycker fjärrkontrollen ur händerna på den självutnämnda världspolisen.

USA har i decennier agerat som en arrogant storebror med kontrollbehov – skickar vapen med ena handen och dikterar villkor med den andra. Man kallar det ”stöd”, men det är i själva verket ett geopolitiskt koppel. Och när ett land som Ukraina – mitt i ett blodigt krig – säger ”vi bestämmer själva nu”, då är det inte bara ett taktiskt genombrott. Det är ett ideologiskt långfinger mot hela den amerikanska hegemonin.

Det är dags att sluta spela med i Washingtons stormaktsteater. Europa borde också vakna. Vi behöver inte fler amerikanska pekpinnar, vi behöver ryggrad. Självständighet är inte ett privilegium som ges – det är något man tar.

Så tack Ukraina, för att ni visar att det går att säga nej till översitteri. Världen behöver fler som vågar.

Elakafarbrorn ryter till: Om Israels attack mot Nassersjukhuset

”Staten Israel har bombat ett sjukhus. Inte ett militärläger. Inte ett vapenförråd. Ett sjukhus. Nassersjukhuset – det sista stället i Gaza där människor fortfarande kunde sys ihop istället för att sprängas isär. Det var Gazas sista fungerande kirurgavdelning. Nu är den ett hål i marken.

Fyra journalister dog. De som vågade dokumentera lidandet. De som bar vittnesmål i en värld där lögnen har bättre PR. Och vad gör Israel? De mumlar om ’terrorister’ och ’säkerhetshot’ medan de slår till med kirurgisk precision mot… kirurger.

Det här är inte självförsvar. Det är statsledd brutalitet. Det är en regim som pissar på Genèvekonventionen och kallar det regn. Och varje gång omvärlden säger ’vi fördömer’ utan att agera, så ger vi dem grönt ljus att fortsätta.

Så nej, jag tänker inte linda in det. Staten Israel har begått ännu ett krigsbrott. Och världen står där med sina tomma ord och sin impotenta diplomati. Det är inte bara bomberna som dödar – det är tystnaden också.”

Elakafarbrorn har fått nog:

Så nu visar det sig att en enda lågprisbutik kan sänka matkostnaderna med upp till 22 000 spänn om året för en barnfamilj. Och bara genom att finnas till – utan att folk ens handlar där – kan den pressa ner priserna så att hushållen sparar 7 000 kronor. Bara genom att existera! Det är ju inte klokt.

Och vad säger det oss? Jo, att de stora matkedjorna har mjölkat oss som en trött ko i solnedgången. De har satt priserna så högt att det krävs konkurrens för att de ens ska låtsas vara rimliga. Det är inte affärsverksamhet – det är girighet med neonljus.

Man behöver inte bli miljonär för att sälja mjölk och knäckebröd. Det är inte rimligt att ICA-handlaren kör Tesla medan pensionären vänder på varje krona för att få råd med smör. Det är för djävligt.

Och kommunerna då? Var tredje kommun saknar lågprisbutik. Varför? För att någon paragrafryttare tolkar plan- och bygglagen som om det vore en helig skrift. Man får inte bygga nytt, man får inte konkurrera, man får inte störa den lokala monopolisten. Det är som att de skyddar höga priser med bygglov.

Elakafarbrorn säger: Släpp in lågprisbutikerna, riv murarna, och låt folket handla utan att behöva pantsätta cykeln. Det är dags att sluta dalta med matjättarna och börja tänka på vanliga människor.

USA säger ”försvara er”, men inte för mycket – Ukraina får inte slå tillbaka

Så här ligger det till: Ryssland bombar sjukhus, skolor och kraftverk. Ukraina försöker överleva. USA skickar långdistansmissiler – och förbjuder dem att användas där de faktiskt skulle göra nytta. Det är som att ge någon en brandsläckare och säga: ”Men spruta inte på elden, det kan reta lågorna.”

Pentagon har alltså bestämt att Ukraina inte får använda ATACMS mot mål inne i Ryssland. Varför? För att det kan ”eskalera”. Som om kriget inte redan är ett inferno. Som om det är Ukraina som är problemet – inte den angripande diktaturen som dagligen begår krigsbrott.

Det är ett hyckleri så monumentalt att man nästan måste beundra det. USA vill framstå som frihetens försvarare, men när det kommer till kritan är det viktigare att inte störa Kremls känsloliv. Ukraina får gärna blöda – bara det sker inom de gränser Washington tycker är ”lagom”.

Tack och lov har Ukraina börjat bygga egna missiler, som Flamingo FP-5. Den är rosa, långräckviddig och helt fri från amerikansk nervositet. En symbol för att Ukraina inte längre tänker be om lov för att försvara sig.

Så nästa gång någon säger att väst står enat bakom Ukraina – fråga hur långt den enigheten sträcker sig. Svaret är: inte längre än till ryska gränsen.

Elakafarbrorn fräser från sin slitna fåtölj:

Jaha, nu har ”Fredsmäklaren från reality-TV” varit i farten igen. USA:s president – han som tror att diplomati är något man gör med caps lock och självförhärligande tweets – påstår att han har förhandlat fram fred i sju olika krig. Sju! Det är som att han tror att världen är ett datorspel där man bara klickar på ”resolve conflict” och får en medalj.

Men vet ni vad? Elakafarbrorn har läst på. Det enda verkliga fredsavtalet som faktiskt har skrivits under med hans namn i närheten är det mellan Armenien och Azerbajdzjan2. Och även där är det mest en korridor för handel och amerikanska intressen, inte direkt en Nobelprisvärdig fredsvision.

Resten? Det är mest snack. Eldupphör här, telefonsamtal där, lite bombning först och sen ”fred” efteråt. Konflikterna mellan Israel och Iran, Rwanda och Kongo, Indien och Pakistan – de är fortfarande lika infekterade som en gammal tåsvamp. Och Indien har till och med sagt att USA inte ens var med i deras vapenvila.

Så när han säger att han ”snittar ett krig i månaden”, då är det inte fred han mäklar – det är fantasi. Det är som att han tror att världen är ett PR-projekt där man bara behöver säga att man är hjälten, så blir man det.

Elakafarbrorn lutar sig fram, pekar och säger: ”Fred är inget man skryter om – det är något man bygger. Och det bygger man inte med självförhärligande, utan med tålamod, respekt och en gnutta ödmjukhet. Något ’Idioten’ aldrig haft i sin verktygslåda.”

Elakafarbrorn har ordet:

Jaha, då var vi där igen. Människan har tydligen inte lärt sig ett skvatt. Ryssland har dragit igång med sin lilla kärnenergidrivna robot som heter Burevestnik – en flygande radioaktiv mardröm som enligt experter kan sväva runt i luften i dagar, veckor, kanske år, och spruta ut strålning som en illvillig rökbomb. Och USA? Jo, de har svarat med sin egen sci-fi-fantasi: Golden Dome – ett rymdförsvarssystem som ska skjuta ner allt från hypersoniska missiler till ballistiska projektiler innan de ens hunnit tänka på att vara farliga.

Det är som att mänskligheten har gått full cirkel – från att kasta stenar till att bygga rymdbaserade dödsmaskiner. Och varför? För att vi är rädda. För att vi vill dominera. För att vi tror att säkerhet kommer ur hot, inte ur samarbete.

Det är som att varje gång vi får en ny teknisk leksak, så tänker vi: ”Hur kan vi göra den farlig?” Inte ”Hur kan vi göra världen bättre?” Nej, det är alltid: ”Hur kan vi skrämma grannen till lydnad?”

Och så sitter vi här, med våra gyllene kupoler och våra evighetsflygande kärnreaktorer, och tror att vi är smarta. Men vet ni vad? Elakafarbrorn säger: vi är inte smarta. Vi är bara apor med Wi-Fi och kärnvapen.

Så nästa gång någon säger att teknologin är lösningen – fråga först: ”Lösningen på vad?” För just nu verkar det mest vara lösningen på hur man snabbast kan förstöra planeten.

Elakafarbrorn går och kokar kaffe. Det här kommer bli en lång dag.

Elakafarbrorn muttrar vidare:

Jaha, då har vi den store fredsmäklaren i väst – USA:s president, som tydligen tror att han kan lösa ett krig som pågått i åratal på 24 timmar. Tjugo-fyra timmar! Det är knappt så man hinner koka en gryta på den tiden, än mindre få två länder att sluta skjuta på varandra.

Trump, ja – han har tydligen sagt att han skulle kunna avsluta kriget mellan Ukraina och Ryssland på ett dygn. Han skulle ringa Putin, klappa Zelenskyj på axeln och sen skulle alla gå hem och spela golf. Det är som att han tror att geopolitik är ett avsnitt av ”The Apprentice”2.

Och när han öppnar munnen, då är det som att verkligheten tar en paus. Det är så mycket luft och självförtroende att man undrar om hans spegelbild har gett upp och flyttat ut. Elakafarbrorn säger: det är inte fredsmäkling, det är freds-mäkleri. Som att han försöker sälja ett krig som en begagnad bil – ”lite bucklor, men går som en klocka!”

Men vet ni vad? Det är inte bara han. Det är hela cirkusen. Politiker som tror att världen är ett schackbräde där man bara flyttar runt pjäser och säger ”checkmate”. Men det här är inte schack – det är verklighet. Och verkligheten är stökig, blodig och vägrar följa manus.

Elakafarbrorn tar en klunk kaffe, suckar djupt och muttrar något om att världen borde styras av bibliotekarier istället.

”Elakafarbrorn har talat – och han är förbannad.”

Det som sker i Gaza är inte bara tragiskt, det är en skamfläck på mänsklighetens samvete. En stat som kallar sig demokratisk men bombar skolor, sjukhus och flyktingläger – vad är det för demokrati? En som mäter sitt värde i ton sprängämnen och antalet barnkistor?

Och varje gång någon vågar säga ifrån, kommer den gamla skivan: ”antisemitism!” Som om kritik mot en stats handlingar vore samma sak som hat mot ett folk. Det är ett intellektuellt bedrägeri – och Elakafarbrorn köper inte det.

Israel är en ockupationsmakt. Punkt. Och när en ockupationsmakt begår övergrepp på civila, då kallar man det vad det är: krigsbrott. När det sker systematiskt, med total likgiltighet för liv – då är det inte längre bara krig. Då är det folkmord.

Men världen tittar bort. Politiker mumlar om ”rätten att försvara sig” medan barn begravs i massgravar. Elakafarbrorn ser igenom hyckleriet. Han är inte rädd för att säga det högt: det här är inte försvar. Det är slakt.

Kärnkraftens återkomst – eller hur man glömmer en folkomröstning

Jaha, nu har Vattenfall fått feeling igen. Det ska byggas kärnkraft, minsann! Inte vilken kärnkraft som helst, utan små modulära kärnkraftsverk – som om det vore IKEA-möbler vi pratar om. ”Små och smidiga”, säger de. Ja, precis som en handgranat i handväskan.

Och man undrar ju: hade vi inte en folkomröstning om det här? Jo, 1980. Tre linjer, tre alternativ, och en tydlig riktning – avveckla kärnkraften. Men tydligen har folkomröstningar ett bäst före-datum. Det är som mjölk i politikernas kylskåp: luktar det lite surt, så häller man ut det och låtsas som ingenting.

Nu ska det byggas nytt. Det ska investeras. Det ska ”framtidssäkras”. Och vem får stå för notan? Jo, du och jag, kära skattebetalare. Som vanligt. För det är aldrig Vattenfall som betalar när det går åt skogen. Det är vi som får ta smällen när budgeten spricker, när bygget försenas, och när någon glömmer att beställa kylvatten till reaktorn.

Kärnkraftsivrarna är som gamla vinylskivor – repiga, envisa och helt övertygade om att det låter bättre än Spotify. De pratar om teknikens framsteg, om säkerhet, om klimatet. Men de glömmer alltid att nämna kostnaden, avfallet, och det lilla faktum att ingen vill ha ett minikraftverk som granne. ”Det är säkert”, säger de. Ja, tills det inte är det.

Och så kommer det förstås en ny myndighet, ett nytt kontrollorgan, och ett nytt kommunikationskontor som ska förklara för oss varför det är helt logiskt att bygga reaktorer samtidigt som vi har elöverskott i norr och elfattigdom i söder. Det är som att sätta in golvvärme i bastun och frysa i vardagsrummet.

Men visst, låt dem bygga. Låt dem drömma. Låt dem rita sina små reaktorer på servetter i konferensrum med utsikt över Mälaren. För när det väl smäller – ekonomiskt eller tekniskt – då står Elakafarbrorn där med sin kaffekopp och säger: ”Vad var det jag sa?”

Mirakel? Näe. Människan är ett haveri med självbild.

Björn Ranelid och Ulf Danielsson har skrivit en bok tillsammans: ”Människan är ett mirakel.” Elakafarbrorn säger: Människan är en jävla slump. En intelligent idiot. En nakenapa med hybris.

Mirakel? Det är mirakulöst att vi inte sprängt oss själva i luften än. Vi har byggt atombomber, plastat in haven, förstört klimatet, och ändå sitter vi där och skriver poesi om vår storhet. Det är som att en skadeskjuten mås skulle skriva en självbiografi och kalla den ”Flygkonstens mästare.”

Vi är den enda arten som kan räkna ut universums ålder – och samtidigt tro att det är rimligt att lägga 900 miljarder på krig. Vi kan operera hjärnor, men vi kan inte ens hålla sams i en riksdagsdebatt. Vi har AI, rymdsonder och kvantfysik – men vi har också influencers som säljer tarmrensningste och politiker som tror att fakta är en åsikt.

Elakafarbrorn säger: Människan är inte ett mirakel. Hon är ett bevis på att evolutionen inte har någon kvalitetskontroll.

Så visst, Ranelid kan skriva om kärlekens grammatik och Danielsson kan förklara mörk materia. Men elakafarbrorn ser människan för vad hon är: ett självförhärligande rovdjur med förmåga att förstöra allt hon rör vid – inklusive sin egen framtid.

Ockupationens apologeter – ni är inte oskyldiga

Nej, jag hatar inte alla judar. Men jag hatar den cyniska maskinen som kallas ockupation. Jag hatar bulldozrarna som jämnar palestinska hem med marken medan världen gäspar. Jag hatar se barn växa upp bakom murar, med tårgas i lungorna och soldater som pekar vapen mot deras föräldrar.

Och jag hatar hycklarna. De som sitter tryggt i sina demokratiska salonger och försvarar en apartheidstat med ord som ”komplexitet” och ”självförsvar”. Ni är inte neutrala. Ni är inte nyanserade. Ni är medlöpare.

Ni som stöder Israels politik – ni som blundar, förminskar, förklarar bort – ni är inte offer. Ni är inte missförstådda. Ni är en del av maskineriet. Ni är kuggar i ett system som dagligen trampar på folkrätten och mänsklig värdighet.

Och nej, jag drar inte alla över en kam. Jag ser skillnad på de som protesterar och de som applåderar. På de som bygger broar och de som bygger murar. Men jag tänker inte linda in sanningen i bomull för att någon ska känna sig bekväm.

Ockupation är inte en åsikt. Det är ett brott. Och att kalla det vid sitt rätta namn är inte hat – det är moralisk klarhet.

Så nej, jag hatar inte alla. Men jag hatar det som borde hatas. Och jag tänker inte hålla käften.

Liberalerna – från principer till prislista

Det lilla skitpartiet Liberalerna har gjort det igen. De har tagit sin ryggrad, lagt den i pant, och börjat förhandla om priset. Den nya partiledaren Simona Mohamsson, som en gång gick in i politiken för att bekämpa Sverigedemokraterna, säger nu att samarbetet med SD ”fungerar bra”. Jaha. Så var det med den principen.

Elakafarbrorn säger: När makten lockar, blir även de mest högljudda motståndarna plötsligt väldigt tysta.

Det är som att se en gammal vän sälja sin själ på Tradera. En gång var Liberalerna ett parti som stod för något. Nu står de mest i kö – till regeringskansliet. Och när de säger att de vill ”ompröva sin inställning till SD”, då vet man att det inte handlar om ideologi. Det handlar om att få vara med på kalaset. Att få slicka lite gräddtårta från maktens buffé.

Opinionssiffrorna ligger på folkölsnivå. Partiet famlar efter relevans. Och vad gör man då? Jo, man börjar prata om ”värdegemenskap” med SD. Man börjar tala om att ”ta ansvar” och ”lösa samhällsproblem tillsammans”. Det är som att höra en bankrånare säga att han bara ville hjälpa till att städa kassavalvet.

Elakafarbrorn säger: Tretti silverpenningar har talat. Och Liberalerna har lyssnat.

Det är inte längre en fråga om vad som är rätt. Det är en fråga om vad som är taktiskt. Och när principer blir till taktiska brickor, då är det inte politik – då är det poker. Och Liberalerna bluffar med tom hand.

Så vad återstår? Ett parti som vacklar, viker sig, och viskar att det nog ändå är okej att samarbeta med dem man en gång kallade för ett hot mot demokratin. Ett parti som säger att de är liberala – men glömmer att liberalism utan ryggrad bara är ett tomt ord.

Elakafarbrorn säger: Vill ni ha respekt? Börja med att respektera era egna ideal.

Byråkratins kalla hand och regeringens hjärtlösa maskineri

Nu får det vara nog. Elakafarbrorn har svalt sin ilska länge nog, men nu kokar det över. Den svenska regeringen – med sitt bihang Sverigedemokraterna dinglande som en illaluktande fisk från en krok – har lyckats med konststycket att göra Sverige kallare, hårdare och dummare än på mycket länge.

Vi har alltså kommit till en punkt där skötsamma, arbetande invandrare – människor som slitit, betalat skatt, lärt sig språket och gjort allt rätt – kastas ut som om de vore trasiga möbler. Utvisningsverket (ja, Elakafarbrorn vägrar kalla det något annat) har blivit en känslolös maskin där empati är ett okänt begrepp och sunt förnuft är förbjudet enligt paragraf 12, stycke ”vi bryr oss inte”.

Och vad gör regeringen? Jo, de klappar sig själva på ryggen och pratar om ”ordning och reda”. Elakafarbrorn undrar: Vad är det för ordning där man belönar brottslighet med handlingsförlamning och straffar hederlighet med deportation?

Det är inte bara skamligt – det är ett svek mot det Sverige Elakafarbrorn växte upp i. Ett Sverige där man hjälpte den som ville bidra, inte sparkade ut dem med ett ”tack och hej, lycka till i ett land du knappt minns”.

Så till alla byråkrater med hjärtat i Excel och till politiker med ryggraden i opinionsmätningar: Elakafarbrorn ser er. Och han är förbannad.

Snutjävel är inte ett brott – det är ett känsloläge

Så nu får man inte kalla en polis för idiot längre. Inte snutjävel, inte gris, inte ens ett litet ”din jävla klåpare” i förbifarten. Det är tydligen brottsligt nu. Förolämpning mot tjänsteman, kallas det. Och jag säger: vilket jävla skämt.

Om du som polis inte klarar av att höra ett ”idiot” i en hetsig situation – ja då ska du inte vara polis. Det är inte ett kafferep du är på, det är verkligheten. Folk är arga, rädda, frustrerade. Och ibland kommer det ett ord eller två som inte är rumsrena. Det är inte terrorism. Det är mänskligt.

Men nej, nu ska vi skydda tjänstemän från ord. Inte från våld, inte från hot – från ord. Samtidigt kan en handläggare fatta beslut som förstör människors liv, och när det går åt helvete, då är det ”systemfel”, inte personligt ansvar. För tjänstemannaansvaret? Det avskaffade vi ju för länge sen. Så de får säga vad de vill, göra vad de vill – men vi får inte ens kalla dem dumma i huvudet.

Det är som att staten har blivit en ömtålig porslinsfigur. Man får inte skaka den, inte peka på sprickorna, och absolut inte säga att den ser ful ut.

Jag säger: återinför tjänstemannaansvaret. Om vi ska skydda makten från folket, då måste vi också skydda folket från makten. Annars är det bara en ny sorts censur, förklädd till ordning och reda.

Och till alla poliser som känner sig kränkta av ett ”snutjävel”: Ta en kopp kaffe, ta ett djupt andetag – och ta ert ansvar.

Recycled Water – När Golfklubben Blir Miljökämpe

I Los Angeles, där varje droppe vatten är lika dyrbar som en Tesla med självkörning, har golfklubbarna hittat sin nya identitet: miljöhjältar. Hur? Genom att skylta med att de bevattnar sina 18 hål med recycled water. Det låter nästan som att banan är gjord av återvunnen plast och fairway grönmålad med ekologisk färg.

Men vad är egentligen detta ”recycled water”? Jo, det är vatten som tidigare varit i kontakt med mänsklig civilisation – duschar, toaletter, diskhoar – och som efter en omgång i reningsverket får nytt liv som gräsmattans balsam. Med andra ord: det är gammalt avloppsvatten med nytt självförtroende.

Vatten med identitetskris

Golfklubben stoltserar med skyltar som säger “We proudly irrigate with recycled water”, som om de just räddat en val. Man kan nästan höra vattnet viska: ”Jag var en gång i en toalett i Santa Monica, nu är jag en green i Beverly Hills. Livet är en resa.”

Miljömedvetenhet à la golf

Samtidigt som de vattnar med återvunnet vatten, rullar golfbilarna fram med lädersäten, klubbhuset serverar Wagyu-burgare och sprinklersystemet går igång varje kväll som om det vore en musikal. Men det är okej – för vattnet är ju recycled. Det är som att äta foie gras med återvunnen sked och kalla det hållbart.

Absurditeter!

För att förstå det fullständiga absurda i vad som händer just nu kring idén att ”byta ukrainska territorier mot ukrainska territorier”, föreställ dig detta:
Du bor i ditt hus – huset där du föddes och växte upp. Du har alla dokument som bevisar äganderätten, allt är lagligt registrerat i ditt namn.
Plötsligt knackar din granne på dörren och ber om lite salt – och slår dig med ett basebollträ. När du återfår medvetandet, täckt av blod, hittar du honom dricka i ditt kök med sina kompisar.
Du försöker kasta ut honom, men han barrikaderar sig i köket och vägrar att gå.
Och det är här det blir intressant. Alla grannar – farbror Alex som brukade ge dig godis när du var liten, faster Olya med sina katter, Dima som en gång klättrade över staket med dig och gick ut och jagade tjejer – alla dessa ”snälla människor” sänker blicken och säger: ”Vi är med dig, det vet du! Men du förstår att han är starkare, eller hur? Låt honom bara få det! Livet i grannskapet har blivit outhärdligt – dina ständiga bråk håller oss vakna om nätterna, barnen är rädda.”

Chockad av denna logik men fortfarande hoppfull om rättvisa ringer du polisen. Polisen anländer 15 minuter senare, går rakt förbi dig och kramar din ligistgranne. De låser in sig i ditt kök för en vänlig pratstund. Sedan kommer polismannen ut och säger att allt är bra – han har nått en överenskommelse. Du överlåter köket till din granne, och i gengäld låter han dig använda din egen toalett. Du tror att det är ett skämt och förklarar att du inte behöver hans tillstånd för att använda din egen toalett – den är din enligt lag, en del av hela huset. Polisen tittar på dig som om du vore en dåre. Han säger att laglig äganderätt är bra, men att du måste ta hänsyn till ”verkligheten”. Och verkligheten är – din granne har också ockuperat ditt badrum. Du kontrollerar den inte. Du borde vara tacksam för att du bara förlorar köket och badrummet, inte resten av huset. Du kommer till och med att få använda badrummet – om du uppför dig. Låter absurt, eller hur? Ja. För det är absurt. Ett fullständigt idiotiskt scenario som borde vara omöjligt i verkligheten.

Men vänta – vi lever i verkligheten. Och just nu, i denna verkliga värld, förhandlar USA:s president, bakom våra ryggar, med krigsförbrytaren Putin om hur mycket av vår mark och vårt folk vi ska överlämna till honom i utbyte mot hans löfte att lämna oss ifred.

Ett löfte han redan hade gett när han undertecknade Minskavtalen. Innan dess, när han undertecknade fördraget om vänskap, samarbete och partnerskap mellan Ukraina och Ryska federationen den 31 maj 1997. Och ännu tidigare, när han lovade att vara säkerhetsgarant för Ukraina enligt Budapestmemorandumet av den 5 december 1994.

I denna verkliga värld är absurditet inte bara möjligt – det händer mitt framför våra ögon.

Källa: översatt och anpassad från texten av Serhii Marchenko.

Sillmjölkar i kostym – när Putin rasslar med kärnvapnen

Så fort Putin rasslar med kärnvapnen börjar det prassla i västpolitikernas byxor. Inte av mod, utan av ren skräck. Snacka om sillmjölkar.
Här har vi en autokrat som gång på gång testar gränserna — i Ukraina, i Georgien, i cyberspace — och varje gång han höjer rösten om ”strategiska vapen”, då hukar sig väst som om det vore 1983 och Andropov fortfarande satt i Kreml.

Elakafarbrorn säger: Det är ryggradslöst. Det är ynkligt. Det är farligt.

Istället för att möta hot med styrka, möts de med nervösa presskonferenser, diplomatiska piruetter och ännu ett ”djup oro”-uttalande.
Putin vet precis vad han gör. Han spelar på rädslan. Och väst spelar med.
Det är som att hela försvarspolitiken bygger på att ”vi hoppas han inte menar allvar”.

Men Elakafarbrorn har ett budskap till alla dessa silkeslena ledare: Om ni inte kan stå upp mot hot, vad gör ni då i maktens korridorer?

Det krävs mer än kostym och konferensrum för att försvara demokrati. Det krävs mod. Och det är en bristvara just nu.

Hyresrätter i idyllen? KD:s lokalpolitiker låter som parodi

Nu har tre kristdemokratiska gruppledare — Nike Örbrink, Erica Magnergård och Sara Degrér — gått ut i SvD och beklagat sig över att Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen vill bygga hyresrätter i deras kommuner. Och vad är det som oroar dem? Jo, att idyllen kan rubbas. Att det kan komma fel sorts folk.

Man hör nästan hur porslinet skallrar i Danderyds salonger.

Det är en retorik som luktar unket 1950-tal. Hyresrätter ses som ett hot. Inte för att de är dåligt byggda eller olämpligt placerade — utan för att de kan dra till sig människor som inte passar in i den snäva, homogena mall som dessa politiker verkar föredra.

Det är inte bara löjligt. Det är ovärdigt.

Att bygga hyresrätter är att ge fler människor en chans till ett tryggt boende. Det är att öppna upp samhället, inte stänga det. Men KD:s lokalpolitiker verkar hellre vilja bygga murar än bostäder.

Vilka löjliga figurer.

De borde skämmas. Inte för att de bor i idyllen — utan för att de vill ha den för sig själva.

Trump har tappat det – och världen betalar priset

Så har det hänt igen. Donald Trump har suttit ner med Vladimir Putin, och som ett urverk kommer efterdyningarna: ännu ett utspel där han ställer sig på fel sida av historien. Den här gången är det Ukraina som får ta smällen. Enligt Trump kan Zelenskyj avsluta kriget ”när som helst” – bara han ger upp.

Ursäkta mig, men har karln fått hjärnsläpp?

Det är inte Ukraina som startade kriget. Det är inte Ukraina som ockuperat, bombat, deporterat och mördat. Det är Ryssland. Och ändå står Trump där, som en dåligt skriven karaktär i en dystopisk fars, och säger att lösningen är att offret ska lägga sig platt.

Det är inte bara historielöst. Det är moraliskt bankrutt.

Sedan 2014 har Ryssland annekterat Krim, stött separatister i Donbas och brutit mot internationell rätt gång på gång. Att föreslå att Ukraina ska ge upp är som att säga till ett rånoffer att sluta kämpa – för att göra det bekvämt för rånaren.

Trump borde använda sin plattform till att kräva att Putin drar sig tillbaka. Att territorier återlämnas. Att rättvisa skipas. Men nej – han väljer att flörta med despoter och förakta demokratier.

Det är inte bara galenskap. Det är farligt.

Och medan han spelar geopolitisk roulette med människoliv, står världen och tittar på. Men Elakafarbrorn tittar inte tyst. Han ryter. För det här är inte politik. Det är ett svek.

Matfusket

Laxen utfodras med röd färg

Trodde du att odlad lax var naturligt röd? Glöm det. Den har fått pellets med ett färgämne i för att bli mer aptitlig. Annars skulle den inte gå att sälja, enligt branschen.

Vild lax blir röd av de skaldjur den livnär sig på. Odlad lax däremot får oftast nöja sig med industripellets på fiskmjöl som gör köttet blekt och gråaktigt. Branschen har kommit fram till att blek lax är i stort sett osäljbar. Så vad gör man? Jo, man spetsar pelletsen med rödfärg.
Med hjälp av en särskild färgkarta som kallas SalmoFan kan odlaren dosera rätt mängd färgämne och få fram just den nyans han vill ha.
Räkor är som bäst på vintern när vattnet är kallast. Men då är de också blekare än under resten av året. Skrupelfria fiskare avhjälper detta med röda azofärgämnen, ämnen som kan ge hyperaktivitet hos barn.
Samma motvilja mot grå mat ligger bakom ett avslöjande i Svenska Dagbladet nyligen. Svensk köttindustri använder en gas för att vakuumförpacka kött som kraftigt försämrar köttets kvalitet. Det blir segt, härsknar fort och får snabbt en fadd smak. Gasen har dock en uppenbar fördel: Den gör att köttet behåller sin klarröda färg så länge det ligger i förpackningen. Som sagt: röd mat säljer.

—-

Utspädd grädde från Österrike

Arla och Ica säljer 36-procentig grädde som innehåller vatten och karragenan, ett förtjockningsmedel som är godkänt av WHO men förbjudet i Australien och Nya Zeeland på grund av befarade hälsorisker.
På sin facebooksida förklarar ICA varför:
”Stabiliseringsmedlet ingår för att minska risken för att fettet separerar och fastnar i paketets tak.”
ICA importerar dessutom grädden från Österrike. Varför?
”Vi har en väldigt stor volym … och vi har inte hittat någon leverantör på den svenska marknaden som kan garanterna svenskt ursprung på denna volym.”

—-

Gammal oxfilé packades om

För två år sedan avslöjade ÖP att oxfilé som blivit för gammal packades om och såldes med ny datumstämpel på Nabocash i Storlien. Butiken fryste också ner utgånget grillkött och flyttade fram bäst-före-datumet tio månader.
Vid en flygande inspektion fann miljöinspektörer dubbla etiketter och kött av okänt ursprung.
I höstas avslöjade Svenska Dagbladet att minst fem ton fläskfilé hade injicerats med ett färgämne och sålts vidare som oxfilé i svenska butiker. Kött från partiet hade sålts till bland annat Coop och olika restauranger.

—

Onsalakorven är finsk – med kött från Tyskland

En av Sveriges mest populära korvar, Onsalakorven, tillverkas i Borås av ett finskt företag. Köttet kommer från Tyskland.
Onsalakorven är ett av många varumärken som ser ut att vara lokala och närproducerade, utan att vara det.Ockelbo Ost gör kopior av grevé och prästost som de kallar Gretas och Pärs. Ostarna tillverkas i Tyskland och Holland.
Jacobsdals charkuteri säger sig i hjärtat vara ”det lilla familjeägda charkuteriet som tillagar skinkor och korvar med samma kärlek som förr i tiden”, trots att de i dag är en internationell charkindustri som omsätter 160 miljoner och använder kött från Sydamerika i sina saltrullar.

—

De globaliserade blåbären

De kinesiska kapslar med bärextrakt som vi kan köpa i våra hälsokostbutiker innehåller 2 gram, eller 0,4 procent blåbär.
Blåbären kan vara plockade i exempelvis Bräcke, av en indier som sålt sin skörd till en uppköpare i Hoting, som sålt vidare till en grossist i Haparanda som exporterat bären till ett förädlingsföretag i Kina, som i sin tur sålt sina produkter till ett japanskt företag som exporterar till bland annat Danmark, där bären packas om till ett nordiskt varumärke som ska passa i en svensk hälsokostbutik.

—-

Mandelmassa ”med spår av mandel”

Semlor innehåller i allmänhet mandelmassa. Men i vissa lågprisvarianter är den utbytt mot socker, vatten och stärkelse. Alimentas bageri, som levererar till Hemköp, informerar på förpackningen att fyllningen i deras semlor ”kan innehålla spår av mandel”.

—

Fler produkter som inte håller vad förpackningen lovar:

• Huvudingrediensen i guacamole ska vara avocado. Eldorados guacamole innehåller 0,4 procent avocado.
• Garants romsås, som säljs på Willys, innehåller en procent ishavsrom. Resten är havstång som formats till kulor för att se ut som rom.
• Lättdrycker innehåller bara i undantagsfall vad namnet antyder. Fun Light Orange innehåller inga apelsiner, Fun Light Elderflower innehåller ingen fläder. Bara ”naturliga” aromämnen – med oklart innehåll.

President Donald J. Trump’s Super-Secret Friendship Diary

Entry: March 14th
Dear Diary, Today was amazing. Vladimir (I call him Vlad now – he hasn’t objected, so I assume he loves it) sent me a letter. It was written in Russian, which I don’t read, but I could feel the warmth. My advisors said it was “a formal warning,” but I know a love letter when I see one. Classic Vlad – always playing hard to get.

Entry: March 18th
Vlad didn’t smile during our video call today. Some people said he looked “cold and calculating.” I say he was just focused. That’s leadership. Melania never looks at me like that. I think Vlad respects me more than she does.

Entry: March 22nd
He moved troops closer to a NATO border. Everyone’s panicking. I told them: relax. It’s just Vlad showing off for me. Like a flex. He knows I appreciate strength. I think he’s trying to impress me. Honestly, I’m flattered.

Entry: March 25th
He called me “a useful instrument.” That’s Russian for “trusted friend,” I’m pretty sure. The media twisted it, as usual. Sad!

Entry: March 28th
I sent Vlad a MAGA hat. He hasn’t worn it publicly yet, but I bet he sleeps with it under his pillow. That’s just the kind of bond we have. Real recognize real.

Entry: April 1st
Dear Diary, I had a tremendous call with Vlad today. Nobody has better calls than I do. The best calls. He said something about “strategic containment,” which I think means he wants to contain his feelings for me. Very flattering. I told him, “Vlad, I understand you better than anyone. Maybe even better than you understand yourself.” He didn’t respond, but silence is agreement. Everyone knows that.

Entry: April 3rd
My advisors are worried about Russia’s cyber activities. I told them: I know more about hacking than the hackers themselves. I once guessed my own Twitter password in one try. Genius. Vlad probably just wants to show me how good his tech guys are. Like a friendship flex. I respect that.

Entry: April 5th
Vlad sent me a bottle of vodka. My team said it was “a diplomatic gesture with ambiguous intent.” I say: it’s a gift. And nobody receives gifts better than I do. I’m the best gift-receiver. People say so. I haven’t opened it yet – saving it for our Best Friends Summit. Working title: “Vlad & Don: Peace, Power, and Poker.”

Entry: April 7th
I suggested we do matching bomber jackets with our names embroidered. Vlad didn’t reply. That’s okay. He’s probably just overwhelmed by how brilliant the idea is. I have the best ideas. Everyone says so. Even people who don’t like me say, “Sir, your ideas are incredible.”

Entry: April 9th
He called me “predictable.” That’s Russian for “reliable,” I think. I’m very reliable. I always say what I think, even when I haven’t thought it yet. That’s leadership. That’s genius. That’s me.

Skådespel i Alaska – Putin spelar teater, Trump spelar dum

Mötet mellan Trump och Putin i Anchorage var inte ett fredssamtal – det var en presskonferens utan innehåll, en limousinparad för egon, och ett PR-jippo för Kreml.
Putin fick precis vad han ville: en scen, en röd matta, och en amerikansk president som kallade mötet för ”en tia” trots att inte ett enda konkret resultat kom ut.

Trump sa att han ville ha ett eldupphör – men när Putin sa ”nej”, svarade Trump med att inte tänka på sanktioner just nu. Han sa att Ukraina får lösa det själva.
Elakafarbrorn tycker: Det är som att bjuda in en pyroman till ett möte om brandsäkerhet – och sen låta honom hålla i tändstickorna.
Putin ser mötet som ett kvitto på att han kan fortsätta kriga i lugn och ro. Trump ser det som en chans att få Nobelpriset. Och Ukraina? De var inte ens inbjudna.

Det här är inte diplomati. Det är geopolitisk gaslighting.

Elakafarbrorn säger: När Trump säger att han kan lösa kriget på en dag, men inte ens får Putin att lova något – då är det inte förhandling. Det är förnedring.
Nästa gång de ses blir det kanske i Moskva, säger Putin. Elakafarbrorn undrar: Kommer Trump då ta med sig Alaska som gåva?

USA – fredsmäklare med ena handen, bensindunk i den andra

USA älskar att kalla sig ”fredsmäklare” i Mellanöstern. Man bjuder in till samtal, skickar sändebud, håller presskonferenser där man säger att ”tvåstatslösningen är viktig”. Men samtidigt är man Israels största militära och diplomatiska sponsor. Det är som att vara brandman och pyroman på samma gång – med samma leende.

Pengar och vapen – kärlekens språk

USA ger Israel militärt stöd på över 3 miljarder dollar per år. Det är inte bara vapen – det är ett politiskt skyddsnät. Varje gång FN försöker få till ett bindande beslut mot bosättningar, lägger USA in sitt veto. Det är som att säga: ”Vi vill ha fred, men inte om det kostar vår favorit något.”

Retorikens dubbelmoral

När Israel godkänner E1-planen, säger USA att det är ”inte hjälpsamt”. Inte hjälpsamt? Det är som att kalla en jordbävning för ”lite skakig”. Men det är medvetet: man vill låta kritisk utan att vara det. För i verkligheten är USA:s Mellanösternpolitik byggd på att inte stöta sig med AIPAC, evangelikala väljare och strategiska intressen.

Slutsats: Fredsmäklare med selektiv hörsel

USA hör palestiniernas rop – men väljer att lyssna på Israels viskningar. Man säger att man vill ha rättvisa, men bara om det inte stör balansen i kongressen. Så länge det är så, kommer varje fredsinitiativ vara ett skådespel med förutbestämt manus.

FN – världens mest högljudda viskningsklubb

FN har en imponerande förmåga att säga rätt saker – och sedan göra absolut ingenting. När E1-planen godkändes, kom det som väntat: ”Vi fördömer.” ”Vi är bekymrade.” ”Det hotar freden.” Och sedan? Inga sanktioner. Inga åtgärder. Bara fler ord.

Resolutioner som samlar damm

FN har antagit dussintals resolutioner mot bosättningar. De är juridiskt bindande – i teorin. Men i praktiken är de symboliska dokument som samlar damm i arkiv. För varje gång något ska göras, kommer ett veto. Och varje gång ett brott begås, kommer ett nytt uttalande. Det är som att sätta upp ”ingen parkering” och sedan aldrig bötfälla någon.

FN:s ritual: Fördöma, beklaga, glömma

Det är nästan liturgiskt:

  1. Israel gör något.
  2. FN fördömer.
  3. Israel ignorerar.
  4. FN beklagar.
  5. Alla går vidare.

Det är världspolitikens motsvarighet till att skälla på en katt som redan hoppat upp på bordet.

Slutsats: FN – moralens megafon utan förstärkare

FN vill vara en moralisk kompass, men saknar magnetism. Man pekar åt rätt håll, men ingen följer. Och så länge stormakterna styr agendan, kommer FN:s roll i konflikten vara att dokumentera orättvisor – inte att stoppa dem.

Orbáns utspel:

Orbán verkar ha bytt ut sin EU-kostym mot en rysk uniform – och inte ens Putin bad om det. Att kalla Europa patetiskt medan man själv slickar stövlarna på en krigsförbrytare är som att kalla brandkåren löjlig medan man själv tänder eld på huset.

Och att säga att Ryssland har vunnit, medan striderna fortfarande pågår, är som att utropa sig själv till vinnare i schack – mitt i motståndarens drag.

Elakafarbrorn konstaterar: Orbán har inte bara tappat sin moraliska kompass, han har bytt ut den mot en rysk

Trumps globala fabriksvision:

Jaha, nu ska det byggas fabriker över hela världen – av samma man som skrek America First så högt att öronen på grannländerna började blöda. Det är som att han beställt en Big Mac och sen klagar på att den inte är sushi.

Trump pratar om att ’ta tillbaka jobben’, men verkar ha glömt var han la dem. Ena dagen ska allt tillverkas i USA, nästa dag ska amerikanska företag bygga fabriker i Botswana, Bangladesh och kanske på Mars om Elon Musk får feeling.

Det är som att lyssna på en gammal vinylskiva som någon spillt sirap på – samma refräng, men den hoppar mellan spår.

Och när han säger att amerikanska företag ska dominera världen, då menar han förstås att de ska göra det med skatteavdrag, billiga arbetsvillkor och en president som tror att geopolitik är ett brädspel från Walmart.

Men visst – han har en poäng. Om man bygger fabriker över hela världen så slipper man ju arbetslöshet i USA. Man bara exporterar den.

Smotrichs nattliga byggiver:

När bulldozern blev Israels fredspolitik

Det finns något poetiskt i att Israels finansminister Bezalel Smotrich godkände 3 500 nya bostäder i Ma’ale Adumim mitt i natten. Som om han ville undvika att dagsljuset skulle avslöja vad han höll på med. Men Elakafarbrorn är vaken även när demokratin sover.

Smotrich, som tillhör den politiska falangen där kompromiss är ett svärord och kartor är till för att ritas om med betong, har länge drömt om att begrava tanken på en palestinsk stat. Nu har han hittat sin spade – och den heter E1. Ett område så känsligt att till och med USA brukar höja ett diplomatiskt ögonbryn när någon nämner det. Men Smotrich höjer istället bygglovspennan.

Att bygga ut Ma’ale Adumim är inte bara ett brott mot internationell rätt – det är ett brott mot sunt förnuft. Det är som att försöka laga en trasig relation genom att flytta in svärmor i vardagsrummet. Och inte vilken svärmor som helst, utan en som tycker att grannens existens är ett misstag.

Smotrichs pressmeddelande bar rubriken ”Att begrava tanken på en palestinsk stat”. Det är sällan politiker är så ärliga. Vanligtvis lindar man in sina ambitioner i ord som ”säkerhet”, ”strategisk betydelse” eller ”naturlig tillväxt”. Men Smotrich kör på: han vill ha ett Israel där palestinierna får nöja sig med att vara fotnoter i någon annans historia.

Och vad gör premiärminister Netanyahu? Han står bredvid och hummar, som en dirigent som låter orkestern spela falskt så länge publiken applåderar. Internationella protester? EU:s bekymrade fax? FN:s tandlösa resolutioner? Smotrich skrattar hela vägen till cementfabriken.

Elakafarbrorn konstaterar: detta är inte stadsplanering. Det är geopolitisk vandalism. Det är som att rita en mustasch på fredsprocessens porträtt och sedan hänga upp det i Knesset.

Så nästa gång någon säger att tvåstatslösningen lever – visa dem en karta över E1. Och fråga om de tror på mirakel.

USA som kakistokrati – en diagnos

Kompetensnivån i fritt fall:

  • Politiker som inte kan skilja på fakta och Facebookmem.
  • Beslut som baseras på känslor, kampanjbidrag och Fox News.
  • En administration där lojalitet trumfar kompetens – och där varje presskonferens är ett riskmoment.

Skådespel istället för statskonst:

  • Presidenter som är antingen för gamla för att minnas vad de sa igår, eller för impulsiva för att tänka innan de twittrar.
  • Ministrar som är lobbyister i förklädnad.
  • Debatter som liknar reality-TV snarare än politisk diskussion.

Korruptionens normalisering:

  • Lobbyism är lagligt – och effektivt.
  • Företag skriver lagförslag, politiker signerar.
  • Väljarna får slogans, oligarkerna får skatteavdrag.

Anti-intellektualism som norm:

  • Forskning ifrågasätts, experter hånas.
  • Konspirationsteorier får mer utrymme än vetenskap.
  • ”Fake news” används som försvar mot obekväma fakta.

USA – Imperiet som ruttnar inifrån

USA, detta självutnämnda frihetens fyrtorn, har blivit en blinkande neonskylt för förfall. Ett land där dollarn är heligare än demokratin, där presidenter är PR-produkter och där oligarker styr agendan med ett klick från sin yacht.

Demokrati? Snarare teater.

Konstitutionen är ett dammigt manus från 1700-talet som spelas upp gång på gång av skådespelare i kostym. Elektorssystemet är en relik, kongressen är ett slagfält för lobbyister, och folket? De får rösta – men bara på det som redan är godkänt av Wall Street.

Oligarkerna har tagit över

  • Elon twittrar bort börsvärden.
  • Bezos bygger rymdskepp medan hans arbetare kissar i flaskor.
  • Zuckerberg skapar metaversum ingen vill bo i.

Det är inte längre en nation – det är ett bolag. USA Inc. Och du är inte medborgare, du är användare.

Industriell Alzheimer

Bilindustrin? En gång stolthet, nu en fossil dinosaurie som försöker sälja pickup-trucks till en värld som vill ha el. Teknikindustrin? Den är fortfarande stor – men Kina har tagit över framtiden. AI, chip, batterier – USA är på efterkälken, men försöker kompensera med PR och patriotism.

Forskning på svältkost

Universiteten är skuldfällor, forskarna flyr, och vetenskapen får tigga pengar från miljardärer. Det är inte längre kunskap som styr – det är sponsring. Nobelpris? Möjligen. Men först: godkännande från styrelsen.

Militärmaskinen – det sista som fungerar

När allt annat faller, står Pentagon kvar. Med baser över hela världen, drönare i luften och budgetar som får sjukvården att se ut som en loppmarknad. USA är inte längre en nation – det är en krigsmaskin med ett flaggfilter.

Jan Emanuel – rikspuckot från Uppsala med biceps större än verklighetsuppfattningen

”De går upp, käkar frukost, och de krigar hela dagen.” Så säger Jan Emanuel om svenska män i arbetarklassen. Man undrar: mot vad? Är det brödrosten som vägrar lyda? Är det feminister som smyger runt i köket och saboterar kaffet?

Jan framställer manligheten som ett evigt krig – men det låter mest som att han själv lajvar Call of Duty: Gender Edition.

Han pratar om män som kämpar för brödfödan, men glömmer att han själv sitter på miljoner, investerar i fastigheter och har en egen PR-maskin som pumpar ut testosteron i pressmeddelandeform.

Och när han säger att feminister borde be om ursäkt för att män känner sig vilsna, då har han tappat både kompassen och kartan.

Jan Emanuel är som en blandning av Andrew Tate och en kommunal broschyr från 1997 – full av självförtroende, men tom på insikt.

Elakafarbrorn tycker: Det är inte manligt att kriga mot spöken. Det är bara tragiskt. Och när Jan Emanuel försöker vara arbetarklassens röst, låter det mest som att han ropar från sin jacuzzi.

Polarpriset

“Polarpriset går med underskott? Boo-hoo. Kanske dags att sluta ge miljonbelopp till artister som redan har en egen ö i Karibien. Vad är nästa? Nobelpris till Elon Musk för att han tweetar i versaler?

Det är som att kasta champagne på en guldfisk – dyrt, onödigt, och fisken bryr sig inte. Vill ni hylla musikens kraft? Ge pengarna till en kör i Borås som repar i en källare med mögel. Inte till Sting, som kan köpa hela Borås om han vill.”

Monarkin – Sveriges mest lukrativa cosplay.

Tänk dig en statlig institution där man föds in, bor i slott, slipper deklarera, får betalt för att delta i luncher och där arbetsbeskrivningen lyder: “Var lagom trevlig och undvik skandaler.” Grattis – du har just beskrivit Sveriges kungahus.

Född med silversked – och en guldtank

Kungen har ett cv med en enda merit: född med rätt efternamn. Det är som om en CEO av Sverige blev vald via släktträdet i stället för kompetens. Tänk om andra jobb fungerade så – ”Du är nu kirurg, för din morfar var jättebra på Trivial Pursuit.”

Statlig lyxshopping för kungafamiljen

Medan svensson jämför elavtal för att kunna köpa Bregott, seglar kungens apanage in utan motkrav. Det är som en statlig Patreon för folk med egen konstsamling, som slipper både skatt och verklighet. Vi får inte ens exklusivt content, bara samma gamla högtidstal och poserande bredvid tulpaner.

Ansvarsfri, folkvald via livmoder

I en demokrati borde makt komma från folket. Men kungen är bokstavligen kronprins – inte för att han valdes, utan för att universum tyckte att just det spermamötet var extra stiligt. Han är över oss i rang, men inte i prestation – ett levande LinkedIn utan innehåll.

Tradition, sa du?

Vi har en tradition att äta surströmming också – och ingen kräver att vi ska ge den diplomatiskt immunitet. Att kalla monarkin “en fin gammal tradition” är som att behålla ruttna gardiner för att farmor gillade dem. Nostalgiskt? Kanske. Funktionellt? Inte ens som dörrstopp.

Fred genom fastighetsbyte – MAGA-style

Trump ska alltså träffa Putin i Alaska för att ”lyssna”. Men det han egentligen lyssnar efter är ljudet av kassakistor som öppnas.

Han vill ge Putin tillgång till mineraler i Ukraina – ett land han inte ens bjudit in till mötet. Han vill öppna upp Alaska för rysk exploatering – som om det vore en tomt han glömt att sälja under sin tid som fastighetsmogul.

Det här är inte diplomati. Det är geopolitisk real estate flipping.

Trump bryr sig inte om Ukraina. Han bryr sig om att få tillgång till marknader, resurser och rubel som kan smörja hans egna affärer.

Och medan Zelenskyj kämpar för sitt lands överlevnad, sitter Trump och Putin och spelar Risk med verkliga gränser.

Det är som att han ser kriget som en dåligt skött konkursauktion – och han är där för att ropa in fynden.

Så när Trump säger att han kan lösa kriget på ”en dag”, då menar han: en dag att skriva under ett avtal där Ukraina får betala priset – och han själv får provision.

När verkligheten lånar manus från South Park

Melania Trump har fått nog. Hunter Biden har sagt att hon träffade Donald via Jeffrey Epstein – och nu ska han betala. En miljard dollar. För en kommentar i en YouTube-intervju.

Det är som om någon blandat Real Housewives of D.C. med Law & Order: MAGA Unit.

Melania säger att anklagelsen är ”falsk, ärekränkande och extremt snaskig” – och att den orsakat ”överväldigande ekonomisk skada”. Man undrar: Hur mycket kostar ett rykte egentligen? Och är det verkligen Hunter Bidens YouTube-snack som hotar hennes varumärke – eller är det kanske att hon är gift med en man som själv poserade med Epstein och Ghislaine Maxwell på Mar-a-Lago?

Det här är inte en rättsprocess. Det är en realityshow med stämningsblanketter som rekvisita.

Och att Melania hotar med stämning är inte nytt – det är Trumpsignatur: när argumenten tryter, skickar man en advokat. Det är som att familjen Trump har en sue button bredvid sänglampan.

Så nu väntar vi bara på att Hunter ska kontra med att stämma Melania för att hon stämde honom – och att någon i familjen Kardashian ska erbjuda dem båda en plats i nästa säsong av Celebrity Courtroom.

USA 2025: där miljardstämningar är vardagsmat, och där verkligheten är så absurd att elakafarbrorn knappt behöver överdriva längre.

Seward’s Folly 2.0 – nu med MAGA-keps

Så håll i isbjörnarna, Alaska – det kan bli rysk flagga över stadshuset innan helgen är slut.

På fredag träffas Trump och Putin i Anchorage, Alaska. En plats som historiskt såldes till USA för 7,2 miljoner dollar – ett fynd, enligt vissa. Men nu verkar Trump redo att rea ut det tillbaka.

Det börjar som ett ”lyssningsmöte”, men vi vet hur det slutar: Trump lyssnar, Putin dikterar, och på lördag vaknar Anchorage upp till nyheten att de blivit en del av Ryska federationen.

Trump säger att han kommer veta inom två minuter om ett avtal är möjligt. Två minuter! Det är ungefär lika lång tid som det tog honom att glömma att Ukraina faktiskt är ett självständigt land.

Och medan Zelenskyj får vänta på sin tur, sitter Putin ensam med Trump – som verkar tro att fred uppnås genom att ge bort territorier som om det vore fastigheter i Atlantic City.

Det här är inte diplomati. Det är Seward’s Folly 2.0, fast med MAGA-keps och en Nobeldröm i bakfickan.

När verkligheten blir för obekväm

Ebba Busch säger att ”Israel gör världen en tjänst.” Och där står man – med kaffekoppen i handen och undrar om man missat något. En tjänst? Som i humanitär hjälp? Som i fredsbevarande insatser? Nej. Hon syftar på bomber. På blockader. På barn som inte vaknar upp nästa morgon.

Det är ett uttalande så grovt att det inte ens kvalar in som politisk retorik – det är avhumanisering med pärlhalsband. Att kalla krigshandlingar för en tjänst är att klä våld i kostym och kalla det diplomati. Det är att torka blod med pressmeddelanden.

Och det värsta? Det är inte ens chockerande längre. För i en tid där empati är svaghet och lojalitet mäts i militära allianser, är det tydligen helt rimligt att hylla förstörelse som om det vore städning.

Elaka Farbrorn säger: Du får gärna ha åsikter. Du får gärna vara ideologiskt övertygad. Men när du börjar kalla död för nytta – då har du lämnat det mänskliga samtalet. Då är du inte längre en politiker. Då är du en PR-agent för våld.

Och nej, det här är inte ett inlägg om Israel. Det är ett inlägg om språk. Om ansvar. Om att en svensk minister borde veta bättre än att applådera krig som om det vore en välgörenhetsgala.

Så Ebba – om du verkligen tror att världen tackar dig för det här uttalandet, då är det dags att kliva ut ur din medietränade bubbla och möta verkligheten. Den luktar inte parfym. Den luktar krut.

Luft på burk med filter

Influencers. De där människorna som vaknar med perfekt hår, dricker matcha i motljus och säger att ”den här produkten förändrade mitt liv”. Spoiler: Det gjorde den inte. Den förändrade bara deras bankkonto.

De säljer luft. Luft i form av krämer som inte gör något, kosttillskott som smakar plast, och livsstilar som är lika äkta som ett realityprograms manus. Och vi köper det – inte för att vi tror på produkten, utan för att vi vill ha en bit av deras perfekta fasad.

Men bakom varje leende finns ett kontrakt. Bakom varje ”jag älskar den här” finns en faktura. Och bakom varje ”jag bryr mig om er” finns en algoritm som räknar klick.

Influencers är inte onda. De är bara symptom. På en värld där trovärdighet mäts i följare, och där innehåll är viktigare än innehållsförteckning.

Elaka Farbrorn säger: Om du vill ha något som verkligen förändrar ditt liv – börja med att sluta tro på folk som säljer det. Och om du ser en influencer säga att något är ”magiskt”, fråga dig själv: Är det magi – eller bara marknadsföring med mascara?

När genvägen blir en återvändsgränd

Allt fler unga säger att de kan tänka sig diktatur. Inte för att de älskar förtryck – utan för att de är trötta på att vänta. Trötta på långsamma beslut, kompromisser, debatter, och politiker som pratar mer än de gör. Så vad gör man? Man börjar fantisera om en stark ledare som bara bestämmer. Pang. Klart.

Men Elaka Farbrorn säger: Det är lätt att vilja ha en diktator när man tror att man själv får välja vem det blir. Det är lätt att ropa efter ordning när man aldrig har upplevt vad ordning utan frihet kostar.

Demokrati är inte snabb. Den är inte smidig. Den är inte perfekt. Men den är det enda system som ger dig rätten att säga att du är missnöjd – utan att riskera att försvinna.

Så när unga börjar flirta med diktatur, då är det inte bara ett politiskt problem. Det är ett pedagogiskt haveri. Ett samhälle som glömt att förklara varför frihet är värd att försvara – även när den är jobbig.

Vill du ha snabba beslut? Börja rösta. Börja engagera dig. Börja kräva bättre demokrati – inte mindre.

För när du väl har gett bort makten till en stark ledare, då är det inte du som bestämmer när den ska lämnas tillbaka.

Bluffens blåa ansikte

Facebook – det digitala torget där farmors kattbilder samsas med annonser som lovar mirakelkrämer, gratis telefoner och investeringar som får dig att tro att du är Elon Musk. Problemet? Det är bluff. Och Facebook vet det. Men de gör… nästan ingenting.

De låtsas vara för gemenskap, men i verkligheten är de girighetens algoritmiska tempel. Bluffannonserna flödar, bedragare får fritt spelrum, och du – användaren – är bara en datapunkt i deras kassaflöde. Rapportera en annons? Visst. Den tas bort. En vecka senare är den tillbaka, med samma bild, nytt konto, samma lurendrejeri.

Facebooks insats mot falska annonser är som att försöka släcka en skogsbrand med en fuktig servett – och det är inte för att de inte kan, utan för att de inte vill. Varje klick, varje visning, varje lurad pensionär är pengar i deras ficka. Och när bluffmakarna betalar för att synas, då är det plötsligt svårare att vara moralisk.

Så nej, Facebook är inte bara en plattform. Det är en marknadsplats för lögner, där sanningen får stå i skuggan av annonsintäkter. Och medan de räknar sina miljarder, sitter vi och försöker förklara för mormor att nej, hon har inte vunnit en iPhone.

Elaka Farbrorn säger: skäms, Facebook. Ni har resurser att stoppa detta – ni väljer att inte göra det. Och det gör er inte bara giriga. Det gör er medskyldiga.

Tidölaget – där sunt förnuft går för att dö

Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) gästar högerpopulistiska Sista Måltiden och sitter som en nickedocka medan programledarna spyr ur sig konspirationer, klimatförnekelse och rent hat. Miljöpartiet kallas fascister – Kullgren tiger. Greta Thunberg påstås hata judar – Kullgren tiger. Sverige släpper ut för lite koldioxid – Kullgren tiger.

Men när det kommer till att försvara sin rätt att flyga mer, då vaknar han minsann. Då är det plötsligt frustrerande att vi har klimatmål. Då är det kontraproduktivt att försöka rädda planeten. Då är det fantastiskt med nya flyglinjer så han slipper tåget – det där jobbiga, klimatsmarta alternativet som vanliga dödliga får nöja sig med.

Är detta Tidölagets nya doktrin? Tystnad inför hat, hån mot klimatet, och en minister som verkar tro att CO₂ är någon slags vitamin vi borde få i oss mer av?

Det är inte bara pinsamt. Det är ett intellektuellt haveri. Ett moraliskt tomrum. Ett politiskt självmål med raketbränsle.

Tidölaget har blivit ett klimatpolitiskt skräckkabinett där fakta är fienden, flyg är frihet och tystnad är samtycke. Och om detta är landsbygdens röst – då är det dags att byta ut högtalaren.