Inlägg

Mirakel? Näe. Människan är ett haveri med självbild.

Björn Ranelid och Ulf Danielsson har skrivit en bok tillsammans: ”Människan är ett mirakel.” Elakafarbrorn säger: Människan är en jävla slump. En intelligent idiot. En nakenapa med hybris.

Mirakel? Det är mirakulöst att vi inte sprängt oss själva i luften än. Vi har byggt atombomber, plastat in haven, förstört klimatet, och ändå sitter vi där och skriver poesi om vår storhet. Det är som att en skadeskjuten mås skulle skriva en självbiografi och kalla den ”Flygkonstens mästare.”

Vi är den enda arten som kan räkna ut universums ålder – och samtidigt tro att det är rimligt att lägga 900 miljarder på krig. Vi kan operera hjärnor, men vi kan inte ens hålla sams i en riksdagsdebatt. Vi har AI, rymdsonder och kvantfysik – men vi har också influencers som säljer tarmrensningste och politiker som tror att fakta är en åsikt.

Elakafarbrorn säger: Människan är inte ett mirakel. Hon är ett bevis på att evolutionen inte har någon kvalitetskontroll.

Så visst, Ranelid kan skriva om kärlekens grammatik och Danielsson kan förklara mörk materia. Men elakafarbrorn ser människan för vad hon är: ett självförhärligande rovdjur med förmåga att förstöra allt hon rör vid – inklusive sin egen framtid.

Ockupationens apologeter – ni är inte oskyldiga

Nej, jag hatar inte alla judar. Men jag hatar den cyniska maskinen som kallas ockupation. Jag hatar bulldozrarna som jämnar palestinska hem med marken medan världen gäspar. Jag hatar se barn växa upp bakom murar, med tårgas i lungorna och soldater som pekar vapen mot deras föräldrar.

Och jag hatar hycklarna. De som sitter tryggt i sina demokratiska salonger och försvarar en apartheidstat med ord som ”komplexitet” och ”självförsvar”. Ni är inte neutrala. Ni är inte nyanserade. Ni är medlöpare.

Ni som stöder Israels politik – ni som blundar, förminskar, förklarar bort – ni är inte offer. Ni är inte missförstådda. Ni är en del av maskineriet. Ni är kuggar i ett system som dagligen trampar på folkrätten och mänsklig värdighet.

Och nej, jag drar inte alla över en kam. Jag ser skillnad på de som protesterar och de som applåderar. På de som bygger broar och de som bygger murar. Men jag tänker inte linda in sanningen i bomull för att någon ska känna sig bekväm.

Ockupation är inte en åsikt. Det är ett brott. Och att kalla det vid sitt rätta namn är inte hat – det är moralisk klarhet.

Så nej, jag hatar inte alla. Men jag hatar det som borde hatas. Och jag tänker inte hålla käften.

Liberalerna – från principer till prislista

Det lilla skitpartiet Liberalerna har gjort det igen. De har tagit sin ryggrad, lagt den i pant, och börjat förhandla om priset. Den nya partiledaren Simona Mohamsson, som en gång gick in i politiken för att bekämpa Sverigedemokraterna, säger nu att samarbetet med SD ”fungerar bra”. Jaha. Så var det med den principen.

Elakafarbrorn säger: När makten lockar, blir även de mest högljudda motståndarna plötsligt väldigt tysta.

Det är som att se en gammal vän sälja sin själ på Tradera. En gång var Liberalerna ett parti som stod för något. Nu står de mest i kö – till regeringskansliet. Och när de säger att de vill ”ompröva sin inställning till SD”, då vet man att det inte handlar om ideologi. Det handlar om att få vara med på kalaset. Att få slicka lite gräddtårta från maktens buffé.

Opinionssiffrorna ligger på folkölsnivå. Partiet famlar efter relevans. Och vad gör man då? Jo, man börjar prata om ”värdegemenskap” med SD. Man börjar tala om att ”ta ansvar” och ”lösa samhällsproblem tillsammans”. Det är som att höra en bankrånare säga att han bara ville hjälpa till att städa kassavalvet.

Elakafarbrorn säger: Tretti silverpenningar har talat. Och Liberalerna har lyssnat.

Det är inte längre en fråga om vad som är rätt. Det är en fråga om vad som är taktiskt. Och när principer blir till taktiska brickor, då är det inte politik – då är det poker. Och Liberalerna bluffar med tom hand.

Så vad återstår? Ett parti som vacklar, viker sig, och viskar att det nog ändå är okej att samarbeta med dem man en gång kallade för ett hot mot demokratin. Ett parti som säger att de är liberala – men glömmer att liberalism utan ryggrad bara är ett tomt ord.

Elakafarbrorn säger: Vill ni ha respekt? Börja med att respektera era egna ideal.

Byråkratins kalla hand och regeringens hjärtlösa maskineri

Nu får det vara nog. Elakafarbrorn har svalt sin ilska länge nog, men nu kokar det över. Den svenska regeringen – med sitt bihang Sverigedemokraterna dinglande som en illaluktande fisk från en krok – har lyckats med konststycket att göra Sverige kallare, hårdare och dummare än på mycket länge.

Vi har alltså kommit till en punkt där skötsamma, arbetande invandrare – människor som slitit, betalat skatt, lärt sig språket och gjort allt rätt – kastas ut som om de vore trasiga möbler. Utvisningsverket (ja, Elakafarbrorn vägrar kalla det något annat) har blivit en känslolös maskin där empati är ett okänt begrepp och sunt förnuft är förbjudet enligt paragraf 12, stycke ”vi bryr oss inte”.

Och vad gör regeringen? Jo, de klappar sig själva på ryggen och pratar om ”ordning och reda”. Elakafarbrorn undrar: Vad är det för ordning där man belönar brottslighet med handlingsförlamning och straffar hederlighet med deportation?

Det är inte bara skamligt – det är ett svek mot det Sverige Elakafarbrorn växte upp i. Ett Sverige där man hjälpte den som ville bidra, inte sparkade ut dem med ett ”tack och hej, lycka till i ett land du knappt minns”.

Så till alla byråkrater med hjärtat i Excel och till politiker med ryggraden i opinionsmätningar: Elakafarbrorn ser er. Och han är förbannad.

Snutjävel är inte ett brott – det är ett känsloläge

Så nu får man inte kalla en polis för idiot längre. Inte snutjävel, inte gris, inte ens ett litet ”din jävla klåpare” i förbifarten. Det är tydligen brottsligt nu. Förolämpning mot tjänsteman, kallas det. Och jag säger: vilket jävla skämt.

Om du som polis inte klarar av att höra ett ”idiot” i en hetsig situation – ja då ska du inte vara polis. Det är inte ett kafferep du är på, det är verkligheten. Folk är arga, rädda, frustrerade. Och ibland kommer det ett ord eller två som inte är rumsrena. Det är inte terrorism. Det är mänskligt.

Men nej, nu ska vi skydda tjänstemän från ord. Inte från våld, inte från hot – från ord. Samtidigt kan en handläggare fatta beslut som förstör människors liv, och när det går åt helvete, då är det ”systemfel”, inte personligt ansvar. För tjänstemannaansvaret? Det avskaffade vi ju för länge sen. Så de får säga vad de vill, göra vad de vill – men vi får inte ens kalla dem dumma i huvudet.

Det är som att staten har blivit en ömtålig porslinsfigur. Man får inte skaka den, inte peka på sprickorna, och absolut inte säga att den ser ful ut.

Jag säger: återinför tjänstemannaansvaret. Om vi ska skydda makten från folket, då måste vi också skydda folket från makten. Annars är det bara en ny sorts censur, förklädd till ordning och reda.

Och till alla poliser som känner sig kränkta av ett ”snutjävel”: Ta en kopp kaffe, ta ett djupt andetag – och ta ert ansvar.

Recycled Water – När Golfklubben Blir Miljökämpe

I Los Angeles, där varje droppe vatten är lika dyrbar som en Tesla med självkörning, har golfklubbarna hittat sin nya identitet: miljöhjältar. Hur? Genom att skylta med att de bevattnar sina 18 hål med recycled water. Det låter nästan som att banan är gjord av återvunnen plast och fairway grönmålad med ekologisk färg.

Men vad är egentligen detta ”recycled water”? Jo, det är vatten som tidigare varit i kontakt med mänsklig civilisation – duschar, toaletter, diskhoar – och som efter en omgång i reningsverket får nytt liv som gräsmattans balsam. Med andra ord: det är gammalt avloppsvatten med nytt självförtroende.

Vatten med identitetskris

Golfklubben stoltserar med skyltar som säger “We proudly irrigate with recycled water”, som om de just räddat en val. Man kan nästan höra vattnet viska: ”Jag var en gång i en toalett i Santa Monica, nu är jag en green i Beverly Hills. Livet är en resa.”

Miljömedvetenhet à la golf

Samtidigt som de vattnar med återvunnet vatten, rullar golfbilarna fram med lädersäten, klubbhuset serverar Wagyu-burgare och sprinklersystemet går igång varje kväll som om det vore en musikal. Men det är okej – för vattnet är ju recycled. Det är som att äta foie gras med återvunnen sked och kalla det hållbart.

Absurditeter!

För att förstå det fullständiga absurda i vad som händer just nu kring idén att ”byta ukrainska territorier mot ukrainska territorier”, föreställ dig detta:
Du bor i ditt hus – huset där du föddes och växte upp. Du har alla dokument som bevisar äganderätten, allt är lagligt registrerat i ditt namn.
Plötsligt knackar din granne på dörren och ber om lite salt – och slår dig med ett basebollträ. När du återfår medvetandet, täckt av blod, hittar du honom dricka i ditt kök med sina kompisar.
Du försöker kasta ut honom, men han barrikaderar sig i köket och vägrar att gå.
Och det är här det blir intressant. Alla grannar – farbror Alex som brukade ge dig godis när du var liten, faster Olya med sina katter, Dima som en gång klättrade över staket med dig och gick ut och jagade tjejer – alla dessa ”snälla människor” sänker blicken och säger: ”Vi är med dig, det vet du! Men du förstår att han är starkare, eller hur? Låt honom bara få det! Livet i grannskapet har blivit outhärdligt – dina ständiga bråk håller oss vakna om nätterna, barnen är rädda.”

Chockad av denna logik men fortfarande hoppfull om rättvisa ringer du polisen. Polisen anländer 15 minuter senare, går rakt förbi dig och kramar din ligistgranne. De låser in sig i ditt kök för en vänlig pratstund. Sedan kommer polismannen ut och säger att allt är bra – han har nått en överenskommelse. Du överlåter köket till din granne, och i gengäld låter han dig använda din egen toalett. Du tror att det är ett skämt och förklarar att du inte behöver hans tillstånd för att använda din egen toalett – den är din enligt lag, en del av hela huset. Polisen tittar på dig som om du vore en dåre. Han säger att laglig äganderätt är bra, men att du måste ta hänsyn till ”verkligheten”. Och verkligheten är – din granne har också ockuperat ditt badrum. Du kontrollerar den inte. Du borde vara tacksam för att du bara förlorar köket och badrummet, inte resten av huset. Du kommer till och med att få använda badrummet – om du uppför dig. Låter absurt, eller hur? Ja. För det är absurt. Ett fullständigt idiotiskt scenario som borde vara omöjligt i verkligheten.

Men vänta – vi lever i verkligheten. Och just nu, i denna verkliga värld, förhandlar USA:s president, bakom våra ryggar, med krigsförbrytaren Putin om hur mycket av vår mark och vårt folk vi ska överlämna till honom i utbyte mot hans löfte att lämna oss ifred.

Ett löfte han redan hade gett när han undertecknade Minskavtalen. Innan dess, när han undertecknade fördraget om vänskap, samarbete och partnerskap mellan Ukraina och Ryska federationen den 31 maj 1997. Och ännu tidigare, när han lovade att vara säkerhetsgarant för Ukraina enligt Budapestmemorandumet av den 5 december 1994.

I denna verkliga värld är absurditet inte bara möjligt – det händer mitt framför våra ögon.

Källa: översatt och anpassad från texten av Serhii Marchenko.

Sillmjölkar i kostym – när Putin rasslar med kärnvapnen

Så fort Putin rasslar med kärnvapnen börjar det prassla i västpolitikernas byxor. Inte av mod, utan av ren skräck. Snacka om sillmjölkar.
Här har vi en autokrat som gång på gång testar gränserna — i Ukraina, i Georgien, i cyberspace — och varje gång han höjer rösten om ”strategiska vapen”, då hukar sig väst som om det vore 1983 och Andropov fortfarande satt i Kreml.

Elakafarbrorn säger: Det är ryggradslöst. Det är ynkligt. Det är farligt.

Istället för att möta hot med styrka, möts de med nervösa presskonferenser, diplomatiska piruetter och ännu ett ”djup oro”-uttalande.
Putin vet precis vad han gör. Han spelar på rädslan. Och väst spelar med.
Det är som att hela försvarspolitiken bygger på att ”vi hoppas han inte menar allvar”.

Men Elakafarbrorn har ett budskap till alla dessa silkeslena ledare: Om ni inte kan stå upp mot hot, vad gör ni då i maktens korridorer?

Det krävs mer än kostym och konferensrum för att försvara demokrati. Det krävs mod. Och det är en bristvara just nu.

Hyresrätter i idyllen? KD:s lokalpolitiker låter som parodi

Nu har tre kristdemokratiska gruppledare — Nike Örbrink, Erica Magnergård och Sara Degrér — gått ut i SvD och beklagat sig över att Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen vill bygga hyresrätter i deras kommuner. Och vad är det som oroar dem? Jo, att idyllen kan rubbas. Att det kan komma fel sorts folk.

Man hör nästan hur porslinet skallrar i Danderyds salonger.

Det är en retorik som luktar unket 1950-tal. Hyresrätter ses som ett hot. Inte för att de är dåligt byggda eller olämpligt placerade — utan för att de kan dra till sig människor som inte passar in i den snäva, homogena mall som dessa politiker verkar föredra.

Det är inte bara löjligt. Det är ovärdigt.

Att bygga hyresrätter är att ge fler människor en chans till ett tryggt boende. Det är att öppna upp samhället, inte stänga det. Men KD:s lokalpolitiker verkar hellre vilja bygga murar än bostäder.

Vilka löjliga figurer.

De borde skämmas. Inte för att de bor i idyllen — utan för att de vill ha den för sig själva.

Trump har tappat det – och världen betalar priset

Så har det hänt igen. Donald Trump har suttit ner med Vladimir Putin, och som ett urverk kommer efterdyningarna: ännu ett utspel där han ställer sig på fel sida av historien. Den här gången är det Ukraina som får ta smällen. Enligt Trump kan Zelenskyj avsluta kriget ”när som helst” – bara han ger upp.

Ursäkta mig, men har karln fått hjärnsläpp?

Det är inte Ukraina som startade kriget. Det är inte Ukraina som ockuperat, bombat, deporterat och mördat. Det är Ryssland. Och ändå står Trump där, som en dåligt skriven karaktär i en dystopisk fars, och säger att lösningen är att offret ska lägga sig platt.

Det är inte bara historielöst. Det är moraliskt bankrutt.

Sedan 2014 har Ryssland annekterat Krim, stött separatister i Donbas och brutit mot internationell rätt gång på gång. Att föreslå att Ukraina ska ge upp är som att säga till ett rånoffer att sluta kämpa – för att göra det bekvämt för rånaren.

Trump borde använda sin plattform till att kräva att Putin drar sig tillbaka. Att territorier återlämnas. Att rättvisa skipas. Men nej – han väljer att flörta med despoter och förakta demokratier.

Det är inte bara galenskap. Det är farligt.

Och medan han spelar geopolitisk roulette med människoliv, står världen och tittar på. Men Elakafarbrorn tittar inte tyst. Han ryter. För det här är inte politik. Det är ett svek.

Matfusket

Laxen utfodras med röd färg

Trodde du att odlad lax var naturligt röd? Glöm det. Den har fått pellets med ett färgämne i för att bli mer aptitlig. Annars skulle den inte gå att sälja, enligt branschen.

Vild lax blir röd av de skaldjur den livnär sig på. Odlad lax däremot får oftast nöja sig med industripellets på fiskmjöl som gör köttet blekt och gråaktigt. Branschen har kommit fram till att blek lax är i stort sett osäljbar. Så vad gör man? Jo, man spetsar pelletsen med rödfärg.
Med hjälp av en särskild färgkarta som kallas SalmoFan kan odlaren dosera rätt mängd färgämne och få fram just den nyans han vill ha.
Räkor är som bäst på vintern när vattnet är kallast. Men då är de också blekare än under resten av året. Skrupelfria fiskare avhjälper detta med röda azofärgämnen, ämnen som kan ge hyperaktivitet hos barn.
Samma motvilja mot grå mat ligger bakom ett avslöjande i Svenska Dagbladet nyligen. Svensk köttindustri använder en gas för att vakuumförpacka kött som kraftigt försämrar köttets kvalitet. Det blir segt, härsknar fort och får snabbt en fadd smak. Gasen har dock en uppenbar fördel: Den gör att köttet behåller sin klarröda färg så länge det ligger i förpackningen. Som sagt: röd mat säljer.

—-

Utspädd grädde från Österrike

Arla och Ica säljer 36-procentig grädde som innehåller vatten och karragenan, ett förtjockningsmedel som är godkänt av WHO men förbjudet i Australien och Nya Zeeland på grund av befarade hälsorisker.
På sin facebooksida förklarar ICA varför:
”Stabiliseringsmedlet ingår för att minska risken för att fettet separerar och fastnar i paketets tak.”
ICA importerar dessutom grädden från Österrike. Varför?
”Vi har en väldigt stor volym … och vi har inte hittat någon leverantör på den svenska marknaden som kan garanterna svenskt ursprung på denna volym.”

—-

Gammal oxfilé packades om

För två år sedan avslöjade ÖP att oxfilé som blivit för gammal packades om och såldes med ny datumstämpel på Nabocash i Storlien. Butiken fryste också ner utgånget grillkött och flyttade fram bäst-före-datumet tio månader.
Vid en flygande inspektion fann miljöinspektörer dubbla etiketter och kött av okänt ursprung.
I höstas avslöjade Svenska Dagbladet att minst fem ton fläskfilé hade injicerats med ett färgämne och sålts vidare som oxfilé i svenska butiker. Kött från partiet hade sålts till bland annat Coop och olika restauranger.

—

Onsalakorven är finsk – med kött från Tyskland

En av Sveriges mest populära korvar, Onsalakorven, tillverkas i Borås av ett finskt företag. Köttet kommer från Tyskland.
Onsalakorven är ett av många varumärken som ser ut att vara lokala och närproducerade, utan att vara det.Ockelbo Ost gör kopior av grevé och prästost som de kallar Gretas och Pärs. Ostarna tillverkas i Tyskland och Holland.
Jacobsdals charkuteri säger sig i hjärtat vara ”det lilla familjeägda charkuteriet som tillagar skinkor och korvar med samma kärlek som förr i tiden”, trots att de i dag är en internationell charkindustri som omsätter 160 miljoner och använder kött från Sydamerika i sina saltrullar.

—

De globaliserade blåbären

De kinesiska kapslar med bärextrakt som vi kan köpa i våra hälsokostbutiker innehåller 2 gram, eller 0,4 procent blåbär.
Blåbären kan vara plockade i exempelvis Bräcke, av en indier som sålt sin skörd till en uppköpare i Hoting, som sålt vidare till en grossist i Haparanda som exporterat bären till ett förädlingsföretag i Kina, som i sin tur sålt sina produkter till ett japanskt företag som exporterar till bland annat Danmark, där bären packas om till ett nordiskt varumärke som ska passa i en svensk hälsokostbutik.

—-

Mandelmassa ”med spår av mandel”

Semlor innehåller i allmänhet mandelmassa. Men i vissa lågprisvarianter är den utbytt mot socker, vatten och stärkelse. Alimentas bageri, som levererar till Hemköp, informerar på förpackningen att fyllningen i deras semlor ”kan innehålla spår av mandel”.

—

Fler produkter som inte håller vad förpackningen lovar:

• Huvudingrediensen i guacamole ska vara avocado. Eldorados guacamole innehåller 0,4 procent avocado.
• Garants romsås, som säljs på Willys, innehåller en procent ishavsrom. Resten är havstång som formats till kulor för att se ut som rom.
• Lättdrycker innehåller bara i undantagsfall vad namnet antyder. Fun Light Orange innehåller inga apelsiner, Fun Light Elderflower innehåller ingen fläder. Bara ”naturliga” aromämnen – med oklart innehåll.

President Donald J. Trump’s Super-Secret Friendship Diary

Entry: March 14th
Dear Diary, Today was amazing. Vladimir (I call him Vlad now – he hasn’t objected, so I assume he loves it) sent me a letter. It was written in Russian, which I don’t read, but I could feel the warmth. My advisors said it was “a formal warning,” but I know a love letter when I see one. Classic Vlad – always playing hard to get.

Entry: March 18th
Vlad didn’t smile during our video call today. Some people said he looked “cold and calculating.” I say he was just focused. That’s leadership. Melania never looks at me like that. I think Vlad respects me more than she does.

Entry: March 22nd
He moved troops closer to a NATO border. Everyone’s panicking. I told them: relax. It’s just Vlad showing off for me. Like a flex. He knows I appreciate strength. I think he’s trying to impress me. Honestly, I’m flattered.

Entry: March 25th
He called me “a useful instrument.” That’s Russian for “trusted friend,” I’m pretty sure. The media twisted it, as usual. Sad!

Entry: March 28th
I sent Vlad a MAGA hat. He hasn’t worn it publicly yet, but I bet he sleeps with it under his pillow. That’s just the kind of bond we have. Real recognize real.

Entry: April 1st
Dear Diary, I had a tremendous call with Vlad today. Nobody has better calls than I do. The best calls. He said something about “strategic containment,” which I think means he wants to contain his feelings for me. Very flattering. I told him, “Vlad, I understand you better than anyone. Maybe even better than you understand yourself.” He didn’t respond, but silence is agreement. Everyone knows that.

Entry: April 3rd
My advisors are worried about Russia’s cyber activities. I told them: I know more about hacking than the hackers themselves. I once guessed my own Twitter password in one try. Genius. Vlad probably just wants to show me how good his tech guys are. Like a friendship flex. I respect that.

Entry: April 5th
Vlad sent me a bottle of vodka. My team said it was “a diplomatic gesture with ambiguous intent.” I say: it’s a gift. And nobody receives gifts better than I do. I’m the best gift-receiver. People say so. I haven’t opened it yet – saving it for our Best Friends Summit. Working title: “Vlad & Don: Peace, Power, and Poker.”

Entry: April 7th
I suggested we do matching bomber jackets with our names embroidered. Vlad didn’t reply. That’s okay. He’s probably just overwhelmed by how brilliant the idea is. I have the best ideas. Everyone says so. Even people who don’t like me say, “Sir, your ideas are incredible.”

Entry: April 9th
He called me “predictable.” That’s Russian for “reliable,” I think. I’m very reliable. I always say what I think, even when I haven’t thought it yet. That’s leadership. That’s genius. That’s me.

Skådespel i Alaska – Putin spelar teater, Trump spelar dum

Mötet mellan Trump och Putin i Anchorage var inte ett fredssamtal – det var en presskonferens utan innehåll, en limousinparad för egon, och ett PR-jippo för Kreml.
Putin fick precis vad han ville: en scen, en röd matta, och en amerikansk president som kallade mötet för ”en tia” trots att inte ett enda konkret resultat kom ut.

Trump sa att han ville ha ett eldupphör – men när Putin sa ”nej”, svarade Trump med att inte tänka på sanktioner just nu. Han sa att Ukraina får lösa det själva.
Elakafarbrorn tycker: Det är som att bjuda in en pyroman till ett möte om brandsäkerhet – och sen låta honom hålla i tändstickorna.
Putin ser mötet som ett kvitto på att han kan fortsätta kriga i lugn och ro. Trump ser det som en chans att få Nobelpriset. Och Ukraina? De var inte ens inbjudna.

Det här är inte diplomati. Det är geopolitisk gaslighting.

Elakafarbrorn säger: När Trump säger att han kan lösa kriget på en dag, men inte ens får Putin att lova något – då är det inte förhandling. Det är förnedring.
Nästa gång de ses blir det kanske i Moskva, säger Putin. Elakafarbrorn undrar: Kommer Trump då ta med sig Alaska som gåva?

USA – fredsmäklare med ena handen, bensindunk i den andra

USA älskar att kalla sig ”fredsmäklare” i Mellanöstern. Man bjuder in till samtal, skickar sändebud, håller presskonferenser där man säger att ”tvåstatslösningen är viktig”. Men samtidigt är man Israels största militära och diplomatiska sponsor. Det är som att vara brandman och pyroman på samma gång – med samma leende.

Pengar och vapen – kärlekens språk

USA ger Israel militärt stöd på över 3 miljarder dollar per år. Det är inte bara vapen – det är ett politiskt skyddsnät. Varje gång FN försöker få till ett bindande beslut mot bosättningar, lägger USA in sitt veto. Det är som att säga: ”Vi vill ha fred, men inte om det kostar vår favorit något.”

Retorikens dubbelmoral

När Israel godkänner E1-planen, säger USA att det är ”inte hjälpsamt”. Inte hjälpsamt? Det är som att kalla en jordbävning för ”lite skakig”. Men det är medvetet: man vill låta kritisk utan att vara det. För i verkligheten är USA:s Mellanösternpolitik byggd på att inte stöta sig med AIPAC, evangelikala väljare och strategiska intressen.

Slutsats: Fredsmäklare med selektiv hörsel

USA hör palestiniernas rop – men väljer att lyssna på Israels viskningar. Man säger att man vill ha rättvisa, men bara om det inte stör balansen i kongressen. Så länge det är så, kommer varje fredsinitiativ vara ett skådespel med förutbestämt manus.

FN – världens mest högljudda viskningsklubb

FN har en imponerande förmåga att säga rätt saker – och sedan göra absolut ingenting. När E1-planen godkändes, kom det som väntat: ”Vi fördömer.” ”Vi är bekymrade.” ”Det hotar freden.” Och sedan? Inga sanktioner. Inga åtgärder. Bara fler ord.

Resolutioner som samlar damm

FN har antagit dussintals resolutioner mot bosättningar. De är juridiskt bindande – i teorin. Men i praktiken är de symboliska dokument som samlar damm i arkiv. För varje gång något ska göras, kommer ett veto. Och varje gång ett brott begås, kommer ett nytt uttalande. Det är som att sätta upp ”ingen parkering” och sedan aldrig bötfälla någon.

FN:s ritual: Fördöma, beklaga, glömma

Det är nästan liturgiskt:

Israel gör något.
FN fördömer.
Israel ignorerar.
FN beklagar.
Alla går vidare.

Det är världspolitikens motsvarighet till att skälla på en katt som redan hoppat upp på bordet.

Slutsats: FN – moralens megafon utan förstärkare

FN vill vara en moralisk kompass, men saknar magnetism. Man pekar åt rätt håll, men ingen följer. Och så länge stormakterna styr agendan, kommer FN:s roll i konflikten vara att dokumentera orättvisor – inte att stoppa dem.

Orbáns utspel:

Orbán verkar ha bytt ut sin EU-kostym mot en rysk uniform – och inte ens Putin bad om det. Att kalla Europa patetiskt medan man själv slickar stövlarna på en krigsförbrytare är som att kalla brandkåren löjlig medan man själv tänder eld på huset.

Och att säga att Ryssland har vunnit, medan striderna fortfarande pågår, är som att utropa sig själv till vinnare i schack – mitt i motståndarens drag.

Elakafarbrorn konstaterar: Orbán har inte bara tappat sin moraliska kompass, han har bytt ut den mot en rysk

Trumps globala fabriksvision:

Jaha, nu ska det byggas fabriker över hela världen – av samma man som skrek America First så högt att öronen på grannländerna började blöda. Det är som att han beställt en Big Mac och sen klagar på att den inte är sushi.

Trump pratar om att ’ta tillbaka jobben’, men verkar ha glömt var han la dem. Ena dagen ska allt tillverkas i USA, nästa dag ska amerikanska företag bygga fabriker i Botswana, Bangladesh och kanske på Mars om Elon Musk får feeling.

Det är som att lyssna på en gammal vinylskiva som någon spillt sirap på – samma refräng, men den hoppar mellan spår.

Och när han säger att amerikanska företag ska dominera världen, då menar han förstås att de ska göra det med skatteavdrag, billiga arbetsvillkor och en president som tror att geopolitik är ett brädspel från Walmart.

Men visst – han har en poäng. Om man bygger fabriker över hela världen så slipper man ju arbetslöshet i USA. Man bara exporterar den.

Smotrichs nattliga byggiver:

När bulldozern blev Israels fredspolitik

Det finns något poetiskt i att Israels finansminister Bezalel Smotrich godkände 3 500 nya bostäder i Ma’ale Adumim mitt i natten. Som om han ville undvika att dagsljuset skulle avslöja vad han höll på med. Men Elakafarbrorn är vaken även när demokratin sover.

Smotrich, som tillhör den politiska falangen där kompromiss är ett svärord och kartor är till för att ritas om med betong, har länge drömt om att begrava tanken på en palestinsk stat. Nu har han hittat sin spade – och den heter E1. Ett område så känsligt att till och med USA brukar höja ett diplomatiskt ögonbryn när någon nämner det. Men Smotrich höjer istället bygglovspennan.

Att bygga ut Ma’ale Adumim är inte bara ett brott mot internationell rätt – det är ett brott mot sunt förnuft. Det är som att försöka laga en trasig relation genom att flytta in svärmor i vardagsrummet. Och inte vilken svärmor som helst, utan en som tycker att grannens existens är ett misstag.

Smotrichs pressmeddelande bar rubriken ”Att begrava tanken på en palestinsk stat”. Det är sällan politiker är så ärliga. Vanligtvis lindar man in sina ambitioner i ord som ”säkerhet”, ”strategisk betydelse” eller ”naturlig tillväxt”. Men Smotrich kör på: han vill ha ett Israel där palestinierna får nöja sig med att vara fotnoter i någon annans historia.

Och vad gör premiärminister Netanyahu? Han står bredvid och hummar, som en dirigent som låter orkestern spela falskt så länge publiken applåderar. Internationella protester? EU:s bekymrade fax? FN:s tandlösa resolutioner? Smotrich skrattar hela vägen till cementfabriken.

Elakafarbrorn konstaterar: detta är inte stadsplanering. Det är geopolitisk vandalism. Det är som att rita en mustasch på fredsprocessens porträtt och sedan hänga upp det i Knesset.

Så nästa gång någon säger att tvåstatslösningen lever – visa dem en karta över E1. Och fråga om de tror på mirakel.

USA som kakistokrati – en diagnos

Kompetensnivån i fritt fall:

Politiker som inte kan skilja på fakta och Facebookmem.
Beslut som baseras på känslor, kampanjbidrag och Fox News.
En administration där lojalitet trumfar kompetens – och där varje presskonferens är ett riskmoment.

Skådespel istället för statskonst:

Presidenter som är antingen för gamla för att minnas vad de sa igår, eller för impulsiva för att tänka innan de twittrar.
Ministrar som är lobbyister i förklädnad.
Debatter som liknar reality-TV snarare än politisk diskussion.

Korruptionens normalisering:

Lobbyism är lagligt – och effektivt.
Företag skriver lagförslag, politiker signerar.
Väljarna får slogans, oligarkerna får skatteavdrag.

Anti-intellektualism som norm:

Forskning ifrågasätts, experter hånas.
Konspirationsteorier får mer utrymme än vetenskap.
”Fake news” används som försvar mot obekväma fakta.

USA – Imperiet som ruttnar inifrån

USA, detta självutnämnda frihetens fyrtorn, har blivit en blinkande neonskylt för förfall. Ett land där dollarn är heligare än demokratin, där presidenter är PR-produkter och där oligarker styr agendan med ett klick från sin yacht.

Demokrati? Snarare teater.

Konstitutionen är ett dammigt manus från 1700-talet som spelas upp gång på gång av skådespelare i kostym. Elektorssystemet är en relik, kongressen är ett slagfält för lobbyister, och folket? De får rösta – men bara på det som redan är godkänt av Wall Street.

Oligarkerna har tagit över

Elon twittrar bort börsvärden.
Bezos bygger rymdskepp medan hans arbetare kissar i flaskor.
Zuckerberg skapar metaversum ingen vill bo i.

Det är inte längre en nation – det är ett bolag. USA Inc. Och du är inte medborgare, du är användare.

Industriell Alzheimer

Bilindustrin? En gång stolthet, nu en fossil dinosaurie som försöker sälja pickup-trucks till en värld som vill ha el. Teknikindustrin? Den är fortfarande stor – men Kina har tagit över framtiden. AI, chip, batterier – USA är på efterkälken, men försöker kompensera med PR och patriotism.

Forskning på svältkost

Universiteten är skuldfällor, forskarna flyr, och vetenskapen får tigga pengar från miljardärer. Det är inte längre kunskap som styr – det är sponsring. Nobelpris? Möjligen. Men först: godkännande från styrelsen.

Militärmaskinen – det sista som fungerar

När allt annat faller, står Pentagon kvar. Med baser över hela världen, drönare i luften och budgetar som får sjukvården att se ut som en loppmarknad. USA är inte längre en nation – det är en krigsmaskin med ett flaggfilter.

Jan Emanuel – rikspuckot från Uppsala med biceps större än verklighetsuppfattningen

”De går upp, käkar frukost, och de krigar hela dagen.” Så säger Jan Emanuel om svenska män i arbetarklassen. Man undrar: mot vad? Är det brödrosten som vägrar lyda? Är det feminister som smyger runt i köket och saboterar kaffet?

Jan framställer manligheten som ett evigt krig – men det låter mest som att han själv lajvar Call of Duty: Gender Edition.

Han pratar om män som kämpar för brödfödan, men glömmer att han själv sitter på miljoner, investerar i fastigheter och har en egen PR-maskin som pumpar ut testosteron i pressmeddelandeform.

Och när han säger att feminister borde be om ursäkt för att män känner sig vilsna, då har han tappat både kompassen och kartan.

Jan Emanuel är som en blandning av Andrew Tate och en kommunal broschyr från 1997 – full av självförtroende, men tom på insikt.

Elakafarbrorn tycker: Det är inte manligt att kriga mot spöken. Det är bara tragiskt. Och när Jan Emanuel försöker vara arbetarklassens röst, låter det mest som att han ropar från sin jacuzzi.

Polarpriset

“Polarpriset går med underskott? Boo-hoo. Kanske dags att sluta ge miljonbelopp till artister som redan har en egen ö i Karibien. Vad är nästa? Nobelpris till Elon Musk för att han tweetar i versaler?

Det är som att kasta champagne på en guldfisk – dyrt, onödigt, och fisken bryr sig inte. Vill ni hylla musikens kraft? Ge pengarna till en kör i Borås som repar i en källare med mögel. Inte till Sting, som kan köpa hela Borås om han vill.”

Monarkin – Sveriges mest lukrativa cosplay.

Tänk dig en statlig institution där man föds in, bor i slott, slipper deklarera, får betalt för att delta i luncher och där arbetsbeskrivningen lyder: “Var lagom trevlig och undvik skandaler.” Grattis – du har just beskrivit Sveriges kungahus.

Född med silversked – och en guldtank

Kungen har ett cv med en enda merit: född med rätt efternamn. Det är som om en CEO av Sverige blev vald via släktträdet i stället för kompetens. Tänk om andra jobb fungerade så – ”Du är nu kirurg, för din morfar var jättebra på Trivial Pursuit.”

Statlig lyxshopping för kungafamiljen

Medan svensson jämför elavtal för att kunna köpa Bregott, seglar kungens apanage in utan motkrav. Det är som en statlig Patreon för folk med egen konstsamling, som slipper både skatt och verklighet. Vi får inte ens exklusivt content, bara samma gamla högtidstal och poserande bredvid tulpaner.

Ansvarsfri, folkvald via livmoder

I en demokrati borde makt komma från folket. Men kungen är bokstavligen kronprins – inte för att han valdes, utan för att universum tyckte att just det spermamötet var extra stiligt. Han är över oss i rang, men inte i prestation – ett levande LinkedIn utan innehåll.

Tradition, sa du?

Vi har en tradition att äta surströmming också – och ingen kräver att vi ska ge den diplomatiskt immunitet. Att kalla monarkin “en fin gammal tradition” är som att behålla ruttna gardiner för att farmor gillade dem. Nostalgiskt? Kanske. Funktionellt? Inte ens som dörrstopp.

Fred genom fastighetsbyte – MAGA-style

Trump ska alltså träffa Putin i Alaska för att ”lyssna”. Men det han egentligen lyssnar efter är ljudet av kassakistor som öppnas.

Han vill ge Putin tillgång till mineraler i Ukraina – ett land han inte ens bjudit in till mötet. Han vill öppna upp Alaska för rysk exploatering – som om det vore en tomt han glömt att sälja under sin tid som fastighetsmogul.

Det här är inte diplomati. Det är geopolitisk real estate flipping.

Trump bryr sig inte om Ukraina. Han bryr sig om att få tillgång till marknader, resurser och rubel som kan smörja hans egna affärer.

Och medan Zelenskyj kämpar för sitt lands överlevnad, sitter Trump och Putin och spelar Risk med verkliga gränser.

Det är som att han ser kriget som en dåligt skött konkursauktion – och han är där för att ropa in fynden.

Så när Trump säger att han kan lösa kriget på ”en dag”, då menar han: en dag att skriva under ett avtal där Ukraina får betala priset – och han själv får provision.

När verkligheten lånar manus från South Park

Melania Trump har fått nog. Hunter Biden har sagt att hon träffade Donald via Jeffrey Epstein – och nu ska han betala. En miljard dollar. För en kommentar i en YouTube-intervju.

Det är som om någon blandat Real Housewives of D.C. med Law & Order: MAGA Unit.

Melania säger att anklagelsen är ”falsk, ärekränkande och extremt snaskig” – och att den orsakat ”överväldigande ekonomisk skada”. Man undrar: Hur mycket kostar ett rykte egentligen? Och är det verkligen Hunter Bidens YouTube-snack som hotar hennes varumärke – eller är det kanske att hon är gift med en man som själv poserade med Epstein och Ghislaine Maxwell på Mar-a-Lago?

Det här är inte en rättsprocess. Det är en realityshow med stämningsblanketter som rekvisita.

Och att Melania hotar med stämning är inte nytt – det är Trumpsignatur: när argumenten tryter, skickar man en advokat. Det är som att familjen Trump har en sue button bredvid sänglampan.

Så nu väntar vi bara på att Hunter ska kontra med att stämma Melania för att hon stämde honom – och att någon i familjen Kardashian ska erbjuda dem båda en plats i nästa säsong av Celebrity Courtroom.

USA 2025: där miljardstämningar är vardagsmat, och där verkligheten är så absurd att elakafarbrorn knappt behöver överdriva längre.

Seward’s Folly 2.0 – nu med MAGA-keps

Så håll i isbjörnarna, Alaska – det kan bli rysk flagga över stadshuset innan helgen är slut.

På fredag träffas Trump och Putin i Anchorage, Alaska. En plats som historiskt såldes till USA för 7,2 miljoner dollar – ett fynd, enligt vissa. Men nu verkar Trump redo att rea ut det tillbaka.

Det börjar som ett ”lyssningsmöte”, men vi vet hur det slutar: Trump lyssnar, Putin dikterar, och på lördag vaknar Anchorage upp till nyheten att de blivit en del av Ryska federationen.

Trump säger att han kommer veta inom två minuter om ett avtal är möjligt. Två minuter! Det är ungefär lika lång tid som det tog honom att glömma att Ukraina faktiskt är ett självständigt land.

Och medan Zelenskyj får vänta på sin tur, sitter Putin ensam med Trump – som verkar tro att fred uppnås genom att ge bort territorier som om det vore fastigheter i Atlantic City.

Det här är inte diplomati. Det är Seward’s Folly 2.0, fast med MAGA-keps och en Nobeldröm i bakfickan.

När verkligheten blir för obekväm

Ebba Busch säger att ”Israel gör världen en tjänst.” Och där står man – med kaffekoppen i handen och undrar om man missat något. En tjänst? Som i humanitär hjälp? Som i fredsbevarande insatser? Nej. Hon syftar på bomber. På blockader. På barn som inte vaknar upp nästa morgon.

Det är ett uttalande så grovt att det inte ens kvalar in som politisk retorik – det är avhumanisering med pärlhalsband. Att kalla krigshandlingar för en tjänst är att klä våld i kostym och kalla det diplomati. Det är att torka blod med pressmeddelanden.

Och det värsta? Det är inte ens chockerande längre. För i en tid där empati är svaghet och lojalitet mäts i militära allianser, är det tydligen helt rimligt att hylla förstörelse som om det vore städning.

Elaka Farbrorn säger: Du får gärna ha åsikter. Du får gärna vara ideologiskt övertygad. Men när du börjar kalla död för nytta – då har du lämnat det mänskliga samtalet. Då är du inte längre en politiker. Då är du en PR-agent för våld.

Och nej, det här är inte ett inlägg om Israel. Det är ett inlägg om språk. Om ansvar. Om att en svensk minister borde veta bättre än att applådera krig som om det vore en välgörenhetsgala.

Så Ebba – om du verkligen tror att världen tackar dig för det här uttalandet, då är det dags att kliva ut ur din medietränade bubbla och möta verkligheten. Den luktar inte parfym. Den luktar krut.

Luft på burk med filter

Influencers. De där människorna som vaknar med perfekt hår, dricker matcha i motljus och säger att ”den här produkten förändrade mitt liv”. Spoiler: Det gjorde den inte. Den förändrade bara deras bankkonto.

De säljer luft. Luft i form av krämer som inte gör något, kosttillskott som smakar plast, och livsstilar som är lika äkta som ett realityprograms manus. Och vi köper det – inte för att vi tror på produkten, utan för att vi vill ha en bit av deras perfekta fasad.

Men bakom varje leende finns ett kontrakt. Bakom varje ”jag älskar den här” finns en faktura. Och bakom varje ”jag bryr mig om er” finns en algoritm som räknar klick.

Influencers är inte onda. De är bara symptom. På en värld där trovärdighet mäts i följare, och där innehåll är viktigare än innehållsförteckning.

Elaka Farbrorn säger: Om du vill ha något som verkligen förändrar ditt liv – börja med att sluta tro på folk som säljer det. Och om du ser en influencer säga att något är ”magiskt”, fråga dig själv: Är det magi – eller bara marknadsföring med mascara?

När genvägen blir en återvändsgränd

Allt fler unga säger att de kan tänka sig diktatur. Inte för att de älskar förtryck – utan för att de är trötta på att vänta. Trötta på långsamma beslut, kompromisser, debatter, och politiker som pratar mer än de gör. Så vad gör man? Man börjar fantisera om en stark ledare som bara bestämmer. Pang. Klart.

Men Elaka Farbrorn säger: Det är lätt att vilja ha en diktator när man tror att man själv får välja vem det blir. Det är lätt att ropa efter ordning när man aldrig har upplevt vad ordning utan frihet kostar.

Demokrati är inte snabb. Den är inte smidig. Den är inte perfekt. Men den är det enda system som ger dig rätten att säga att du är missnöjd – utan att riskera att försvinna.

Så när unga börjar flirta med diktatur, då är det inte bara ett politiskt problem. Det är ett pedagogiskt haveri. Ett samhälle som glömt att förklara varför frihet är värd att försvara – även när den är jobbig.

Vill du ha snabba beslut? Börja rösta. Börja engagera dig. Börja kräva bättre demokrati – inte mindre.

För när du väl har gett bort makten till en stark ledare, då är det inte du som bestämmer när den ska lämnas tillbaka.

Bluffens blåa ansikte

Facebook – det digitala torget där farmors kattbilder samsas med annonser som lovar mirakelkrämer, gratis telefoner och investeringar som får dig att tro att du är Elon Musk. Problemet? Det är bluff. Och Facebook vet det. Men de gör… nästan ingenting.

De låtsas vara för gemenskap, men i verkligheten är de girighetens algoritmiska tempel. Bluffannonserna flödar, bedragare får fritt spelrum, och du – användaren – är bara en datapunkt i deras kassaflöde. Rapportera en annons? Visst. Den tas bort. En vecka senare är den tillbaka, med samma bild, nytt konto, samma lurendrejeri.

Facebooks insats mot falska annonser är som att försöka släcka en skogsbrand med en fuktig servett – och det är inte för att de inte kan, utan för att de inte vill. Varje klick, varje visning, varje lurad pensionär är pengar i deras ficka. Och när bluffmakarna betalar för att synas, då är det plötsligt svårare att vara moralisk.

Så nej, Facebook är inte bara en plattform. Det är en marknadsplats för lögner, där sanningen får stå i skuggan av annonsintäkter. Och medan de räknar sina miljarder, sitter vi och försöker förklara för mormor att nej, hon har inte vunnit en iPhone.

Elaka Farbrorn säger: skäms, Facebook. Ni har resurser att stoppa detta – ni väljer att inte göra det. Och det gör er inte bara giriga. Det gör er medskyldiga.

Tidölaget – där sunt förnuft går för att dö

Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) gästar högerpopulistiska Sista Måltiden och sitter som en nickedocka medan programledarna spyr ur sig konspirationer, klimatförnekelse och rent hat. Miljöpartiet kallas fascister – Kullgren tiger. Greta Thunberg påstås hata judar – Kullgren tiger. Sverige släpper ut för lite koldioxid – Kullgren tiger.

Men när det kommer till att försvara sin rätt att flyga mer, då vaknar han minsann. Då är det plötsligt frustrerande att vi har klimatmål. Då är det kontraproduktivt att försöka rädda planeten. Då är det fantastiskt med nya flyglinjer så han slipper tåget – det där jobbiga, klimatsmarta alternativet som vanliga dödliga får nöja sig med.

Är detta Tidölagets nya doktrin? Tystnad inför hat, hån mot klimatet, och en minister som verkar tro att CO₂ är någon slags vitamin vi borde få i oss mer av?

Det är inte bara pinsamt. Det är ett intellektuellt haveri. Ett moraliskt tomrum. Ett politiskt självmål med raketbränsle.

Tidölaget har blivit ett klimatpolitiskt skräckkabinett där fakta är fienden, flyg är frihet och tystnad är samtycke. Och om detta är landsbygdens röst – då är det dags att byta ut högtalaren.