Meny Stäng

Förordning om arvsförbud och girighetens avskaffande

Kapitel 1 – Allmänt §1. Arv definieras härmed som överföring av rikedom, egendom eller annan ackumulerad girighet från en generation till nästa. §2. Då girighet är ett samhällsgift och arv dess främsta spridningsväg, förklaras båda som oförenliga med mänsklig värdighet.

Kapitel 2 – Förbud §3. Från och med denna dag är det förbjudet att testamentera, överlåta eller på annat sätt smuggla pengar och egendom till avkomma. §4. All ackumulerad rikedom som inte förbrukas under livstiden tillfaller det gemensamma, i form av bibliotek, fritidsgårdar och kollektivtrafik.

Kapitel 3 – Sanktioner §5. Den som ertappas med att gömma pengar i madrassen eller överföra dem till barnbarn ska åläggas att istället dela ut dem på torget i myntform. §6. Banker som underlättar arv ska omedelbart omvandlas till folkets kaféer, där kaffe serveras till självkostnadspris.

Kapitel 4 – Ersättning §7. Alla tidigare arvingar erbjuds kompensation i form av livslång frihet från skuld och förväntningar. §8. Jurister som tidigare levde på arvstvister omplaceras till att lösa korsord åt pensionärer.

Kapitel 5 – Avslutande bestämmelse §9. Girighet förklaras härmed som en historisk parentes, jämförbar med spådom i kaffesump och tävlingar i vem som kan vissla högst. §10. Staten förbehåller sig rätten att skratta åt alla försök till återupplivning av arvsrätten.

Förordning om skönhetstävlingars avskaffande.

Kapitel 1 – Allmänt §1. Skönhetstävlingar definieras härmed som organiserade jippon där människor rangordnas efter yta, leenden och plastikkirurgiska investeringar. §2. Då skönhet är subjektiv, kulturellt betingad och dessutom förgänglig, förklaras tävlandet i densamma som ett brott mot sunt förnuft.

Kapitel 2 – Förbud §3. Från och med denna dag är det förbjudet att arrangera, sponsra eller applådera skönhetstävlingar. §4. Kronor, band och titlar såsom Miss, Fröken eller Queen ska omedelbart konfiskeras och smältas ner till kaffeskedar för allmän användning.

Kapitel 3 – Sanktioner §5. Den som ertappas med att bedöma människor på scen efter midjemått eller tandrad ska åläggas att istället bedöma potatisar på torget. §6. Sponsorer som tidigare finansierat skönhetstävlingar ska omdirigera sina medel till bibliotek, fritidsgårdar och tandvården.

Kapitel 4 – Ersättning §7. Alla tidigare deltagare erbjuds kompensation i form av ett livslångt medlemskap i föreningen Människovärde utan poängkort. §8. Domare omplaceras till att döma i bouleturneringar, där reglerna åtminstone är begripliga.

Kapitel 5 – Avslutande bestämmelse §9. Skönhetstävlingar förklaras härmed som en historisk parentes, jämförbar med spådom i kaffesump och tävlingar i vem som kan vissla högst. §10. Staten förbehåller sig rätten att skratta åt alla försök till återupplivning av fenomenet.

Reproduktionsmanual för Homo Sapiens – Version: Världen är ändå körd!

  1. Syfte med livet: Föröka dig. Det är allt. Resten är distraktioner för att hålla dig sysselsatt tills du dör.
  2. Etiska överväganden: Om du tycker världen är ett vansinnigt skämt, kan du välja att inte reproducera dig. Det gör dig biologiskt irrelevant, men moraliskt intressant.
  3. Alternativa livsmål:
    • Måla nakna gudar i olja.
    • Skrika in i skogen.
    • Skriva satir om reproduktionshetsen.
    • Vägra delta i artens självförstörelse.
  4. Människans bidrag till planeten:
    • Mikroplast i blodet.
    • Övervakning som fritidssyssla.
    • Monument över sin egen dumhet.
  5. Slutsats: En värld utan människor hade varit tystare, grönare och fri från kalkyler över spermiernas ROI.

När rädslan får rösta – vad händer med Sverige då?

Sverigedemokraterna ökar i opinionsmätningarna. Det borde få oss att stanna upp. Inte för att det är oväntat – utan för att det är så djupt avslöjande. Vad säger det om oss som samhälle när ett parti med rötter i fascism och rasism får allt större stöd? Har vi till syvende och sist lika många politiska idioter här som i USA?

Det är en hård fråga. Men den är befogad.

SD:s framgångar bygger inte på visioner, utan på rädsla. Rädsla för brott, för invandring, för förändring. Trots att den totala brottsligheten har minskat över tid, och att Sverige fortfarande är ett av världens mest välfungerande länder, är det rädslan som styr. Och rädslan är en dålig rådgivare – den förenklar, förvränger och förgiftar.

När människor röstar på ett uttalat nationalistiskt och exkluderande parti, är det inte alltid för att de delar ideologin. Det är ofta för att de känner sig svikna, otrygga, förbisedda. Men att rösta ur frustration är som att släcka törst med havsvatten – det lindrar för stunden, men förgiftar på sikt.

SD har blivit normaliserat. Det är inte längre ett parti i marginalen, utan ett maktspelare som formar svensk politik. Och det är inte för att deras idéer blivit bättre – det är för att vår politiska ryggrad blivit svagare.

Så vad är det vi är rädda för? Att förlora kontrollen? Att förlora vår kultur? Att förlora vår trygghet? Kanske. Men det verkliga hotet är inte invandring, brott eller globalisering. Det verkliga hotet är när vi låter rädslan diktera våra val – och när vi glömmer att demokratin kräver mod, inte bara missnöje.

Elakafarbrornsäger. Att tro att fattigdom är en väg till sysselsättning är inte bara ekonomiskt bakvänt, det är moraliskt bankrutt.

Sänkta bidrag som arbetsmarknadspolitik är en gammal dogm från 1990-talets nyliberala verktygslåda. Den bygger på idén att människor är lata av naturen och måste ”motiveras” genom ekonomisk smärta. Detta tror den moderata finansministern Elisabeth Svantesson är något slags mirakelmedel mot arbetslöshet, pundhuvud!
Men verkligheten ser annorlunda ut:

  • Åldersdiskriminering: Människor över 55 nekas jobb trots erfarenhet – inte för att de är lata, utan för att arbetsgivare jagar ”ung dynamik”.
  • Arbetsdiskriminering: Namn, hudfärg, kön och funktionsvariationer filtreras bort redan i första urvalet. CV:n rensas innan kompetens ens bedöms.
  • Systemfel: Arbetsförmedlingen har blivit en kontrollmyndighet snarare än en förmedlare. Matchning sker via algoritmer, inte människor.

Att då sänka A-kassa, sjukersättning eller försörjningsstöd i tron att detta ”ökar incitamenten” är som att försöka bota lunginflammation med kallt vatten i nacken. Det är inte incitament som saknas – det är tillgång till rättvisa, tilltro och faktisk möjlighet.

Elakafarbrorn föreslår istället:

  • Lagstadgad anonym rekrytering – inga namn, kön eller ålder i första urvalet.
  • Subventionerade övergångsjobb för äldre – inte som ”sysselsättning”, utan som erkänd kompetens.
  • Reform av Arbetsförmedlingen – från kontroll till kontakt.

Elakafarbrorn har ett förslag: En lag mot promptidioti.

AI-bilder på Facebook är som reklamblad i brevlådan – oönskade, massproducerade och helt utan kontext.

I dag kan vem som helst med ett tangentbord och ett halvt fungerande prompt sprida AI-genererade bilder i grupper för konst, historia, politik, matlagning – utan minsta hänsyn till relevans, etik eller estetik. Resultatet?

  • Historiegrupper fylls med fantasysoldater i latexrustning.
  • Konstforum drunknar i plastiga ansikten med 17 fingrar.
  • Matgrupper får AI-genererade rätter som inte går att laga – eller äta.

Det är inte kreativitet. Det är digital nedskräpning.

Elakafarbrorn föreslår:

  • Lagstiftning mot otydlig AI-spridning i temagrupper.
  • Krav på märkning, kontext och relevans.
  • Rätt för gruppadministratörer att blockera promptspam automatiskt.

För det är inte tekniken som är problemet – det är bristen på ansvar. Och när varje idiot tror att en prompt är en pensel, får vi en värld där alla väggar är kladdade med nonsens.

Skilj på staten Israel och antisemitism – eller håll käften och tugga flagga

Det är något rörande med västerländska debattörer som i varje Israelkonflikt klamrar sig fast vid sin lilla livboj: “Man måste skilja på kritik mot staten Israel och antisemitism.” Som om världen vore ett seminarium i juridik, inte ett blodigt skådespel där symboler, makt och känslor dansar tango.

Greta Thunberg, svensk aktivist och global klimatikon, sitter fängslad i Israel. Enligt vittnesmål har hon dragits i håret, tvingats kyssa den israeliska flaggan, och fått vägglöss som souvenir. Men lugn, säger experterna, det är inte antisemitism – det är bara staten Israel som agerar. Som om flaggan hon tvingas kyssa inte vore laddad med 75 år av identitetspolitik, trauma och triumf. Som om staten Israel inte själv insisterar på att tala för världens judar. Som om människor vore robotar som kan separera flagga från folk, makt från myt, övergrepp från identitet.

Nej, det är inte rätt att hata judar. Men det är inte heller rätt att låtsas som att Israels handlingar sker i ett vakuum. När en stat som säger sig representera ett folk agerar brutalt, arrogant och straffritt – då spiller det över. Då växer fördomar, då frodas hat, då blir antisemitismen inte bara en sjukdom utan en reaktion. En farlig, orättvis, men psykologiskt begriplig reaktion.

Så nästa gång någon ber dig “skilja på staten Israel och antisemitism”, fråga dem om de också kan skilja på en batong och en polis. På en flagga och en nationalism. På en vägglus och en ideologi. Och om de inte kan det – be dem vänligt men bestämt att hålla käften och tugga flagga.

Elaka Farbrorn om arbetslinjen: Regeringens favorit-zombie

Arbetslinjen är tillbaka. Igen. Som en gammal schlager ingen bad om, framförd av politiker som tror att repetition är samma sak som intelligens. Det är som att se någon försöka laga en trasig brödrost genom att skrika ”ARBETE!” och hoppas att värmen kommer av sig själv.

Regeringen har alltså dammat av samma gamla åtgärder som redan visat sig vara lika effektiva som att sätta plåster på ett brutet ben. Aktivitetskrav, kontroll, sanktioner – det är som att titta på en dålig repris där skådespelarna blivit sämre och manusförfattaren fått hjärnsläpp.

Och varför gör man om det? För att idioten i hörnet tror att om man säger ”arbetslinjen” tillräckligt många gånger så blir det sant. Det är magiskt tänkande på dagisnivå. Det är politikens motsvarighet till att stampa i golvet och ropa ”jag är vuxen!” medan man pissar på sig.

Elaka Farbrorn säger: Arbetslinjen är inte en lösning. Det är en ritual. En tom rörelse för att låtsas som att man har kontroll. Det är som att vifta med en solfjäder mot en skogsbrand och kalla det ”ansvarsfullt ledarskap”.

Elakafarbrorn: Gud är död, men Netanyahu lever – tyvärr!

FN:s generalförsamling blev i år en teater för det groteska. Benjamin Netanyahu, Israels egen dödsentreprenör, höll tal. Delegater reste sig och gick – inte för att de inte har ryggrad, utan för att stanken blev för stark.

Netanyahu talade om gisslan, om Hamas, om Israels rätt att försvara sig. Han talade som om han vore en profet, men lät som en försäljare av helvetesentreprenader. Varje ord vägde lika mycket som ett ton fosfor över Gaza.

Han kallade tvåstatslösningen för ”nationellt självmord”. Det är ironiskt, eftersom hans egen politik är ett långsamt självmord för Israels anseende, moral och framtid.

Han talade om Gud. Som om Gud vore en aktieägare i Elbit Systems. Som om Gud godkände murar, blockader och barnlik i ruiner.

Men låt oss vara tydliga: Netanyahu är inte Guds utvalde. Han är en PR-konsult för apokalypsen. En man som pissar på folkrätten och kallar det heligt vatten.

Och till alla religiösa kräk som jublar åt detta: Era böner är ljudlösa i ruinerna. Era skrifter är värdelösa när de används som manualer för etnisk rensning. Ni är inte heliga. Ni är inte förtryckta. Ni är inte offer. Ni är medbrottslingar.

Så när FN-salen töms, är det inte bara en protest. Det är en sanering.

Välkommen till Utvisningsverket – där kompetens är ett brott

Sverige har brist på läkare. Det vet alla. Men istället för att välkomna utbildade människor som vill bidra, har vi skapat ett byråkratiskt hinderlopp där varje stavfel, varje glömd bilaga, varje miss från Migrationsverket själv kan leda till utvisning.

Det är som att kasta livbojar till drunknande – och sen kräva att de fyller i blankett 47B innan de får använda dem.

Läkare ut – demens in Vi har en åldrande befolkning, ett vårdsystem som går på knäna, och ändå skickar vi hem människor som redan jobbar, redan är integrerade, redan behövs. Det är som att riksdagen har fått kollektiv hjärnsläpp och tror att demografisk kollaps kan lösas med ”reglerad invandring” och fler kontroller.

Framförsikt? Nej. Det är som att planera för framtiden med ögonbindel och öronproppar – och sen bli förvånad när man går in i väggen.

Migrationsverket – nu med nytt namn! Förslaget är enkelt: döp om Migrationsverket till Utvisningsverket. Det är ändå det de gör bäst.

  • Kompetens? Ut!
  • Språkbegåvning? Ut!
  • Arbetsvilja? Ut!
  • Felplacerad underskrift? UT!

Det är som att ha en brandkår som vägrar rycka ut om du inte fyllt i rätt blankett i fyrdubbla exemplar – och sen skyller på dig när huset brinner.

Riksdagen – där idioti är merit De som styr verkar tro att Sverige är ett Excel-ark där man kan justera befolkningen med regler och paragrafer. Men verkligheten är inte en budgetpost – den är ett åldrande samhälle som behöver människor, händer, hjärnor.

Att utvisa läkare i det läget är som att kasta ut piloter från ett flygplan i luften – och sen undra varför det störtar.

Elakafarbrorn om Gud: en manlig fantasi med auktoritär röst

Det går inte att bevisa att gud finns. Det vet alla som tänker. Tro är att inte veta – men att ändå agera som om man vet det är där det blir farligt. För när man bygger samhällen, lagar, moral och skuld på något som inte går att visa, då har man lämnat förnuftet och klivit in i en ideologisk hallucination.

Men låt oss leka med tanken: om gud nu finns – varför skulle hen vara en han? Svaret är enkelt: för att religionen är skriven, tolkad och förvaltad av män. Patriarkatet har inte bara format samhället, det har format själva gudsbilden. En allsmäktig fadersgestalt, med regler, straff och belöningar. En övervakande pappa i himlen, som alltid vet bäst.

Det är inte en slump att gud är man. Det är en konstruktion. Ett sätt att legitimera manlig makt, manlig auktoritet, manlig kontroll. Kvinnan får vara jungfru, synderska eller mor – men aldrig skapare, aldrig domare, aldrig gud.

Så även om gud inte finns, så finns bilden av honom. Och den bilden har använts för att kontrollera kroppar, sexualitet, tankar och frihet i tusentals år. Den har använts för att rättfärdiga krig, förtryck, kolonisering och moralpanik. Allt i hans namn.

Elakafarbrorn säger: om gud finns, då är hen skyldig till grov historisk försummelse. Och om gud inte finns – då är det ännu värre. Då har vi låtit en fantasi diktera våra liv, våra lagar och våra samveten.

Så nej, gud är nog inte en hon. För om hen vore det, hade religionen sett annorlunda ut. Då hade vi kanske haft en gud som lyssnar istället för dömer. En gud som tvivlar istället för befaller. En gud som säger: ”Jag vet inte heller – men jag är här.”

Men det är förstås bara en tanke. För mest troligt är att gud inte finns alls. Och att det är vi som måste ta ansvar. Inte för att vi är gudomliga – utan för att vi är ensamma.

Elakafarbrorn om missionärer

Det finns få figurer i historien som lyckats kombinera självförhärligande, kulturell arrogans och total brist på självinsikt som missionären. En sorts religiös exportagent med helig övertygelse och noll respekt för mottagarlandet. De kom inte för att förstå – de kom för att ersätta.

Med Bibeln i ena handen och kolonialmakten i den andra traskade de in i samhällen som fungerat i tusentals år och sa: ”Hej, vi har en bok. Den säger att ni har fel.” Och så började det: språk utplånades, traditioner förbjöds, kroppar täcktes, gudar förkastades. Allt i kärlekens namn, förstås. För vad är väl kärlek om inte att tvinga någon att bli som du?

Missionären är inte en hjälte. Han är en ideologisk bulldozer. En mänsklig satan från 1800-talet, med punkter som ”omvändelse”, ”skam” och ”evigt liv – men bara om du lyder”.

Och när de inte lyckades med övertalning, tog de till andra metoder: barnhem, tvångsundervisning, isolering. Allt för att rädda själen – den där osynliga lilla grejen som tydligen är viktigare än människans faktiska liv.

Det är något djupt obehagligt med människor som tror att de gör gott, men som i praktiken river ner, tystar och ersätter. Missionären är inte en brobyggare – han är en kulturförstörare med ett leende. Han kommer inte med nyfikenhet, han kommer med en manual. Och den manualen är skriven av en gud som aldrig varit där.

Religionen i sig? Ett system byggt på skuld, lydnad och en osynlig chef som aldrig dyker upp på personalmötet. Missionären är bara dess ambulerande säljare, med ett leende som luktar helvete.

Så nästa gång någon säger att missionärer gjorde gott – fråga för vem. För de som blev tystade, klädda, döpta och bortglömda? Eller för de som fick sin gud bekräftad av att andra tvingades böja sig?

Amerikansk dokumentär: För dig som har minne som en guldfisk och koncentration som en sockrad hamster.

Det börjar med en röst som viskar: “In a world where sausages are red…” Sen kommer en trailer för nästa avsnitt, fast du har inte ens sett det första. Sen kommer reklam för tandkräm, bilar och vapen. Och sen – “Previously on this documentary you just started watching…”

Varje gång det varit reklam måste vi få en repetition. Som om tittaren just vaknat ur koma. “We told you that falukorv is a sausage. Now let’s tell you again. Slowly. With dramatic music.”

Det är som att hela produktionen bygger på antagandet att publiken är:

  • lätt dement
  • konstant distraherad
  • och har IQ strax över rumstemperatur

Och när SVT köper in skiten, utan reklam, får vi ändå samma idiotstruktur. Repris på repris. Sammanfattning av sammanfattningen. Det är som att se en PowerPoint-presentation där varje slide är samma som förra – fast med mer rök och en ny rubrik.

Amerikansk dokumentärlogik:

  • Tittaren är dum.
  • Tittaren har glömt allt.
  • Tittaren måste hållas i handen som en förvirrad turist på Arlanda.

Och så sitter man där i Sverige, med fungerande hjärna, och undrar: “Varför måste jag se samma jävla mening tre gånger bara för att någon i Ohio inte kan fokusera?”
Ett 30-minuters avsnitt kunde utan upprepningar vara ca 20-minuter eller mindre.

Elakafarbrorn säger: Grattis Sverige – ni röstade blått och fick en regering som borde komma med varningstext.

En regering så full av lögner, svek och ofattbar dumhet att man undrar om det är ett prank från SVT:s humorredaktion. Men nej. Det är på riktigt. Det är Tidö. Det är tragiskt.

Vi har en finansminister som… – Påstår att Sverige är världsledande i klimatutsläpp per capita – trots att listan på länder med lägre utsläpp är längre än hennes Excel-ark. – Ignorerar miljardböter från EU för klimatmissar – men räknar varje öre till visitationszoner och övervakning. – Pratar som om hon vore ekonom – men agerar som om hon vore PR-chef för ett nedlagt kolkraftverk.

Och en statsminister som… – Vill vara ”den vuxne i rummet” – men låter som en elevrådsordförande med maktambitioner. – Är så liten i sin roll att han får låna pondus från SD:s pressavdelning. – Har förvandlat statsministerämbetet till en poddstudio för floskler.

Vad har de åstadkommit? – Missade klimatmål. – Nedskärningar i välfärden. – Svek mot arbetare. – Tystnad om vinster i välfärden. – En migrationspolitik som är så kall att man får rimfrost på medborgarskapet.

Elakafarbrorn säger: Det här är inte en regering. Det är ett långfinger mot fakta, anständighet och framtidstro. Och ni som röstade blått – grattis. Ni fick idioti med ministerlön.

Israels religiösa och histroriska anspråk på territorier.

Om varje stat eller folkgrupp skulle agera utifrån religiösa eller historiska anspråk på territorier, skulle det globala systemet snabbt förvandlas till ett geopolitiskt inferno.

Exempel på potentiellt kaos:

  • Turkiet och Grekland skulle kunna återuppta territoriella krav baserat på Osmanska riket respektive Bysantinska imperiet.
  • Kina skulle kunna hävda rätt till stora delar av Sydostasien utifrån dynastisk historia – vilket redan sker i viss mån.
  • Ryssland har redan använt historiska narrativ för att rättfärdiga annekteringen av Krim och invasionen av Ukraina.
  • Serbien och Kroatien skulle kunna återuppväcka krav från medeltida kungadömen och religiösa gränser.
  • Judiska, kristna och muslimska grupper skulle kunna hävda exklusiva rättigheter till Jerusalem – vilket redan är en källa till konflikt.

Varför folkrätten inte tillåter detta:

  • Suveränitet och territoriell integritet är grundprinciper i FN-stadgan.
  • Historiska och religiösa band kan erkännas kulturellt, men ger inte rätt till territoriell kontroll.
  • Gränser fastställs genom avtal, erkännande och internationell rätt, inte genom myter, skrifter eller dynastisk nostalgi.

Konsekvensen av att ignorera detta:

  • Permanent konflikt: Historien är full av överlappande anspråk – det finns ingen slutpunkt.
  • Etnisk rensning och tvångsförflyttningar: För att ”återställa” historiska demografier.
  • Underminering av internationella institutioner: FN, ICJ och Genèvekonventionerna blir irrelevanta.
  • Global instabilitet: Diplomati ersätts av revisionism och våld.

Att Israel hänvisar till religiösa och historiska band för att rättfärdiga bosättningar och ockupation är därför inte bara juridiskt problematiskt – det är systemhotande om andra stater skulle följa samma logik.

Kyrkan som monument över lydnad


Riv skiten. Kyrkan är inte ett kulturarv, den är ett monument över underkastelse. En stenlagd skuldmaskin, byggd i anletens svett för att hylla en osynlig övervakare med evigt dåligt humör.

Tornet pekar mot himlen — men det är inte hopp, det är kontroll. Det är maktens finger, pekande nedåt mot människan: ”Du är liten. Du är smutsig. Du ska lyda.”

Inuti: bänkar för lydnad, predikstol för moralism, altare för skuld. Utanför: tystnad, rädsla, och en kyrkoavgift som tickar även när du slutat tro.

Och nu ska vi rösta i kyrkovalet? Rösta om hur mycket synd som ska serveras med kaffet? Rösta om vilken partifärg som bäst förvaltar skammen?

Nej tack. Riv skiten. Bygg ett badhus, ett bibliotek, ett dansgolv. Bygg något där människan får vara fri, naken, glad och jävligt levande.

Kyrkan som monument över lydnad

  • Många kyrkor byggdes bokstavligen i folkets svett, under tider då svält och feodal kontroll rådde.
  • De blev symboler för evig lydnad snarare än frihet — där synden var ärvd och frälsningen villkorad.

Religionens roll i förtryck

  • Kristendomen har historiskt legitimerat kolonialism, kvinnoförtryck, homofobi och klasshierarkier.
  • Prästerskapet har ofta varit allierat med makten — inte med folket.

Vad kunde stå där istället?

  • En rivningsvision skulle kunna ersätta kyrkor med:
    • Kulturhus, bibliotek, ateljéer
    • Minnesplatser för sekulärt motstånd
    • Offentliga rum för samtal, konst och gemenskap — utan dogm

USA 2025: Demokrati på hospice

Det är något tragikomiskt med att se USA, denna självutnämnda fyrbåk för frihet, stappla runt som en senil imperieenhet med konstitutionen i ena handen och en flammande Twitter-fackla i den andra. Staffan I Lindberg, professor i statsvetenskap, konstaterar att landet inte längre kvalificerar som demokrati. Det är inte ett debattinlägg – det är en dödsattest.

300 rättsprocesser mot presidenten på sex månader, varav en ansenlig mängd handlar om att bryta mot konstitutionen. Det är inte längre ett juridiskt system, det är en realityshow med domstolskuliss. Och när presidenten hotar journalister, påverkar mediehus och får talkshows nedlagda – då är det inte längre yttrandefrihet, det är jawboning. Ett begrepp som låter som en tandläkardiagnos men i själva verket är ett brott mot grundlagen.

USA befinner sig, enligt Lindberg, ungefär där Turkiet var under Erdoğan 2016. Det är en jämförelse som borde få varje stjärnbanér att halas på halv stång. Men i stället får vi höra att detta är ”patriotism”, ”nationell säkerhet” och ”att sätta Amerika först”. Det är som att kalla en husbrand för en värmande brasa.

Och medan demokratins grundpelare vittrar sönder, sitter svenska liberaler och slickar stjärnspangled boots. Man vill inte stöta sig med storebror, även om storebror just nu har en pågående autokratiseringsfas och en president som beter sig som en blandning av Berlusconi, Putin och en arg talkshowvärd.

Så vad gör vi? Vi skriver. Vi hånar. Vi minns. För när demokratin dör, gör den det inte med ett skrik – den gör det med en presskonferens, ett leende och ett ”God bless America”.

Elakafarbrorn säger:

Korvätaren är ute och viftar med Liberalernas blågula plastpåse igen. Den är tom, förstås – precis som partiets ryggrad. Man säger att man vill rädda skolan, men glömmer att det är just Liberalerna som stått i dörren och tagit inträdesavgift till riskkapitalisternas klassrum.

Simona Mohamsson, ny på posten, försöker se ut som något annat än en lobbyist i elevrådsjacka. Men det är svårt att tvätta bort decennier av vinstkramande med lite valfloskler. ”Vi kanske förbjuder vinster”, säger hon – och samtidigt hörs ljudet av champagnekorkar från Academedia.

Liberalerna är inte ett parti. Det är ett kvitto på att någon har köpt något dyrt och värdelöst. Ett stödparti till högern, en dörrmatta till SD, och en reklampelare för marknadsskolan.

Elakafarbrorn hoppas innerligt att detta skitparti åker ur riksdagen med samma fart som skolpengen försvinner till Caymanöarna.

Elakafarbrorns nekrolog över förnuftet

“När jag var ung trodde vi att FN skulle rädda världen. Nu får vi vara glada om de hinner skicka ett pressmeddelande innan nästa drönare smäller. Politikerna pratar om säkerhet – men det enda de skyddar är sin egen dumhet. Och medan de bygger pansar, smulas planeten sönder. Det är inte säkerhet. Det är självmord med budget.”

Dårarnas förlovade land – en sorgesång i tre akter

Akt I: Den rätta sorgen

I USA, där vapen är billigare än insulin och empati är en valbar kurs, har en högerradikal debattör mördats. Charlie Kirk, känd för att kalla svarta kvinnor för ”rasande hyenor” och transpersoner för ”biologiska lögner”, har plötsligt blivit helgonförklarad. En kolumnist på Washington Post, Karen Attiah, vägrade delta i den nationella sorgeparaden. Hon skrev att hon inte tänkte låtsas sörja en man som ”espoused violence”. Resultat? Sparken. Inte för att hon ljög – utan för att hon sa något sant.

Akt II: Komikerns kättarbrand

Jimmy Kimmel, en av få kvarvarande komiker med ryggrad, påpekade att MAGA-rörelsen försöker kapitalisera på mordet. Han sa att de ”desperat försöker framställa mördaren som något annat än en av dem”. Det räckte. Jimmy Kimmel Live! ställdes in på obestämd tid. ABC ersätter nu programmet med en dokumentär – om Charlie Kirk. En hel timme tillägnad en man som kallade Greta Thunberg för ”mentalt störd”.

Akt III: Den nya kanon

Det är inte längre tillräckligt att vara tyst. Man måste sörja rätt person, på rätt sätt, i rätt tonläge. Man måste skratta åt rätt skämt, helst inte alls. Och om man råkar säga något som skaver mot den nya kanon – då är man inte bara olämplig. Man är farlig.

Efterklang

Det här är inte bara en amerikansk fars. Det är en varning. När satirister får sparken och komiker tystas, då är det inte längre bara dårarna som styr – det är dårarna som skriver historien. Och vi andra? Vi får nöja oss med att viska sanningen i marginalen.

Men visst är det något befriande i att se makten så rädd för ett skämt. Det betyder att det fortfarande finns kraft i ordet. Så låt oss fortsätta skriva, skratta och sörja – på våra egna villkor.

Grattis, Homo Sapiens – du har vunnit!

Ja, du läste rätt. Du har vunnit första pris i tävlingen ”Vem kan snabbast förvandla en planet till ett giftigt fotbad?” Priset? En exklusiv weekend i framtiden, komplett med mikroplaster i lungorna, kvicksilver i barnmaten och ett hav som luktar som en övergiven kemtvätt i Tjernobyl.

Du började så lovande. Eld, hjul, alfabet. Men sen kom industrin, och med den idén att havet – detta blåa, mystiska urhem – var en utmärkt plats att dumpa allt du inte ville ha i trädgården. Olja, bly, radioaktivt lull-lull, och en och annan container med ”hemligt innehåll” från ett land som inte finns på kartan längre.

Och när någon höjer ett varnande finger, vad gör du då? Du skapar en konferens. Med buffé. Och PowerPoint. Där du visar bilder på glada barn som planterar plastblommor i sanden medan du själv flyger dit i privatjet för att tala om hållbarhet.

Men oroa dig inte. Havet glömmer inte. Det ligger där och jäser, som en surströmmingsburk i solen. En dag kommer locket att sprängas, och då får du smaka på din egen cocktail: arsenik med en hint av dioxin, serverad med isbergssallad från ett smältande Arktis.

Så skål, intelligenta varelse. Du har bevisat att hjärna inte alltid betyder klokhet. Och när havet till slut reser sig och kräver sin hämnd, kommer du att stå där med din återvinningsbara plastmugg och undra varför ingen sa något.

Men vi sa något. Du lyssnade bara inte.

Varför lyssnar de inte? Några orsaker:

  • Partiapparaten först, folket sen: Många politiker är mer lojala mot sitt parti än mot sina väljare. Beslut filtreras genom strategiska kalkyler, inte folkliga behov.
  • Karriärism och självbevarelse: Politik har blivit en karriärväg snarare än ett kall. Att hålla sig väl med maktstrukturer är viktigare än att utmana dem.
  • Opinionsförakt: När folket tycker ”fel” – enligt den politiska normen – avfärdas det som populism, okunskap eller ”desinformation”. Då är det lättare att förbjuda än att förstå.
  • Medielogik och filterbubblor: Politiker lever i sin egen ekokammare, där de mest högljudda rösterna är lobbyister, PR-konsulter och partistrateger. Den folkliga rösten hörs inte genom ljudmattan.
  • Rädsla för konflikt: Att lyssna på opinionen innebär att man måste ta ställning – och kanske gå emot sin egen grupp. Det kräver mod, och mod är en bristvara i dagens politik.

Och visst är det ironiskt att de som skriker högst om ”yttrandefrihet” ofta är först med att vilja förbjuda konst, kultur, eller människor som stör deras världsbild. Det är en slags ideologisk narcissism: frihet för mig, tystnad för dig.

Anständighetens apostlar och andra fastighetsfantomer

Statsminister Ulf Kristersson har talat. Han vill att demonstranter ska uppföra sig som ”anständiga personer”. Det är rart sagt av en man som själv bott i lägenheter ämnade för hemlösa, ordnat bostad via Ersta diakoni medan han samtidigt förhandlade med dem som politiker, och fått hyresrätt från Einar Mattsson mitt under en miljardaffär med staden. Anständighet, tydligen, är något man kräver av andra medan man själv flyttar in bakvägen.

Och när han inte bor, så säljer han. Villan i Strängnäs—400 kvadrat med bastu, vinkällare och Säpo-skyddad tystnad—såldes med krav på ID-handling, finansieringsbevis och munkavle. Det är inte längre folkhemmet. Det är folkhemmets VIP-lounge.

Ebba bjebba Busch, vår kristdemokratiska krigsängel, fyller i med sin egen moralteater. Hon har sagt att ”Israel gör hela världen en tjänst genom att försöka oskadliggöra Hamas”. Ett uttalande som får det att låta som om bombningar av civila är en slags global städinsats. Det är inte diplomati, det är geopolitisk stand-up.

Samtidigt KU-anmäls hon för att ha brutit mot regeringens linje, men i KD:s värld är konsekvens en synd och empati ett störningsmoment. Hon som själv dragit en pensionär inför domstol över en fastighetsgräns, talar nu om mänsklighetens tjänster som om hon vore en moralisk städfirma.

Så när Kristersson och Busch talar om anständighet, är det som att höra en pyroman föreläsa om brandsäkerhet, medan han själv tänder grillen på sin spa-altan.

Elakafarbrorn om förolämpningslagen:

Så har då Sverige äntligen fått sin efterlängtade känslolag – en juridisk snuttefilt för kränkta tjänstemän med tunn hud och höga löner. Förolämpningslagen, detta monument över vår tids rättsliga känslighet, har trätt i kraft med en smäll – inte från brottsbekämpningens frontlinje, utan från en överkänslig polisstation i Västsverige där 25 uniformerade själar på en månad lyckats känna sig kränkta av ord.

Det är imponerande. Inte ens bedrägerierna, stölderna eller våldtäkterna får så snabb handläggning. Men kalla en polis för “glädjedödare” eller “maktsvans” i affekt, och rättsapparaten rullar igång som en nyservad Volvo XC90. Förundersökning, huvudförhandling, dom – allt på rekordtid. Man kan nästan tro att rättsväsendet fått prestationsångest och nu kompenserar genom att jaga förolämpningar som vore de terrorhot.

Och medan brottsoffer väntar på besked, får vi nu se rättssalar fyllas av citat som “din jävla pajas” och “du borde jobba med något du förstår”. Det är som att hela rättssystemet blivit en känslokonsult för kränkta tjänstemän. Nästa steg? En nationell hotline för sårade självkänslor, bemannad av jurister med terapeutisk utbildning.

Men elakafarbrorn gläds ändå. För äntligen har vi hittat ett brott som polisen kan lösa – att någon sa något dumt. Det är enklare än att spåra stulna cyklar, förstås. Och betydligt mer tillfredsställande för den som vill känna sig viktig.

Vill du ha tänder? Då får du betala.

Munnen – kroppens bortglömda bihang

Så här ligger det till, min vän: i Sverige har vi lyckats med konststycket att bygga ett sjukvårdssystem som täcker det mesta – från höftkulor till hjärnblödningar – men när det kommer till tänderna, då är det plötsligt privat lyx. Som om käften vore ett fristående annex till kroppen, ungefär som ett fritidshus man får sköta själv.

”Vill du ha tänder? Då får du betala. Vill du ha höftled? Varsågod, det bjuder vi på.”

6 miljarder – en piss i välfärdshavet

Att inkludera tandvård i högkostnadsskyddet skulle kosta runt 6 miljarder kronor per år. Det är ungefär lika mycket som vi glatt kastar ut på:

  • RUT-avdraget, så att folk kan få rabatt på att få sina gardiner strukna.
  • Slopad värnskatt, så att höginkomsttagare kan köpa ännu en elcykel till sommarhuset.

Men att ge vanligt folk råd att laga sina tänder? Nä, där går gränsen. Det är inte en fråga om pengar. Det är en fråga om vilja – eller snarare brist på sådan.

Klassmarkören i käften

I Sverige kan man numera se på munnen om någon är fattig. Det är som en social röntgen: saknar du framtänder, har du gulnade kronor eller tandlös glugg – då vet vi att du inte har råd. Det är groteskt. Det är ovärdigt. Och det är helt i linje med en politik som hellre subventionerar städhjälp än människovärde.

”Ska det verkligen i Sverige synas om man är fattig eller rik i munnen?” – Ann-Marie Lidmark

Ja, tydligen ska det det. För det är så vi har valt att organisera vår välfärd: med tänderna utanför kroppen och människan utanför kalkylen.

”Frihetens Förlovade Dårhus” (En betraktelse av Elakafarbrorn)

USA – landet där man tror att sjukvård är en lyxvara, utbildning ett pyramidspel och klimatförändringar en vänsterkonspiration. Där varje medborgare har rätt att dö av diabetes i ett Walmart-parkeringshus, men inte rätt att få insulin utan att pantsätta sin förstfödda.

Här hyllar man kapitalismen som vore den en frälsare, trots att den lämnar efter sig ett sopberg stort nog att täcka Texas – vilket man för övrigt gärna gör, så länge det inte stör oljeborrningen. Man kallar det ”frihet” när miljardärer köper politiker som andra köper golfklubbor, och ”patriotism” när man skjuter på skolbarn med vapen köpta på Black Friday.

Och vänsterpolitik? Nej du, det är lika farligt som att läsa böcker. Socialism är ett skällsord, ungefär som ”vegetarian” eller ”förnuft”. Man tror att kollektivt ansvar är kommunism, och att empati är ett tecken på svaghet. Det är ett land där Jesus är republikan, Gud är aktieägare, och Satan är… tja, kanske en fackföreningsrepresentant.

Men ändå står de där, med handen på hjärtat och blicken mot flaggan, och mumlar om ”the greatest country on Earth” medan havsnivån stiger, skogarna brinner och sjuksköterskor tvingas jobba tre jobb för att ha råd med bensin till sin pickup.

USA – ett imperium byggt på illusionen om valfrihet, där du får välja mellan Pepsi och Coca-Cola, men inte mellan sjukvård och ruin. Ett land där du är fri att säga vad du vill, så länge du inte säger något sant.

”Självförsvar? I Gaza? Skärp er, Israel.”

Israel påstår att man agerar i självförsvar när man bombar Gaza. Självförsvar mot vad, exakt? En befolkning instängd på en landremsa mindre än Uppsala kommun, utan flygvapen, utan armé, utan möjlighet att ens ta sig därifrån. Det är som att slå en fastkedjad person och kalla det brottsförebyggande.

Och så kommer det där eviga mantrat: ”Hamas gömmer sig bland civila.” Jaha, och var exakt i Gaza skulle de gömma sig? I skogen? På golfbanan? Gaza är ett enda stort civilt område. Att säga att Hamas opererar från civila miljöer är som att säga att fiskar gömmer sig i vatten. Det är inte en ursäkt — det är en geografisk realitet.

Israel har förvandlat begreppet ”självförsvar” till en frisedel för att bomba sjukhus, skolor och flyktingläger. Och västvärlden? Den står där med sin sedvanliga ryggrad av gelé och mumlar något om ”rätten att försvara sig”, medan barn grävs fram ur rasmassor.

Men det är klart — när Israel agerar är det ”komplicerat”. När andra gör det är det ”terrorism”. Dubbelmoralen är så tjock att man skulle kunna skära den med en bulldozer.

Så nej, detta är inte självförsvar. Det är statligt sanktionerat våld, maskerat som moralisk rättvisa. Och det är dags att kalla det för vad det är: terror från ovan, med diplomatiskt skyddsnät.

Privatisering – högerns magiska trick för att mata de redan mätta

Privatiseringar, säger de. Effektivisering, säger de. Konkurrens, säger de. Men Elakafarbrorn ser igenom dimridåerna. Det handlar inte om effektivitet. Det handlar om att sälja ut folkets gemensamma tillgångar för att få pengar över – pengar som sedan används till att sänka skatten för dem som redan har råd att betala den.

Vad har sålts ut?

Telia, Vin & Sprit, OMX, Vasakronan – listan är lång.
Staten har under 2000-talet avyttrat miljardvärden i bolag som tidigare genererade stabila intäkter till statskassan.

Och vad händer när pengarna rullar in? Jo, istället för att investera i vård, skola, omsorg eller infrastruktur, så går pengarna till skattesänkningar. Men inte till dem som behöver det mest – utan till dem som redan har råd med både elbil och fritidshus.

Forskningen visar:

Privatiseringar kan öka produktiviteten – men ofta på bekostnad av anställda, med sämre löneutveckling och högre arbetslöshet.

Vinsterna går till ägarna, inte till samhället. Och när det går snett, som med Carnegie Investment Bank, då får staten ändå rycka in och rädda.

Det är som att sälja sin cykel för att köpa en bil – och sedan låta grannen köra den. Staten blir passiv åskådare medan privata aktörer mjölkar vinster ur det som en gång var allas egendom.

Och när högern säger att detta är ”nödvändigt”, då vet man att det är dags att hålla hårt i plånboken. För nästa steg är alltid detsamma: skattesänkningar för höginkomsttagare, nedskärningar för resten.

Så nej, Elakafarbrorn köper inte snacket. Han ser privatiseringarna för vad de är: ett elegant rån, där folket får stå för notan medan de rika får efterrätten.

Titel: Elakafarbrorns Kulturkanon

  1. Förord: Varför en kulturkanon? Varför Elakafarbrorn?
    • En personlig introduktion om min relation till svensk kultur, humor och historia.
  2. Pennor och passioner – Litteraturens landskap
    • August Strindberg
    • Selma Lagerlöf
    • Vilhelm Moberg
    • Fredrika Bremer
    • Emilie Flygare-Carlén
  3. Scen och skärm – Teater, film och revy
    • Hasse & Tage
    • Knäpp Upp och Povel Ramel
    • Ingmar Bergman & Liv Ullmann
    • Monica Zetterlund
  4. Musikens magi – Från progg till pop
    • ABBA
    • Progmusiken (Nationalteatern, Hoola Bandoola)
    • Robyn, Kent, Avicii
    • Jazz på svenska
  5. Konst och form – Penslar och perspektiv
    • Anders Zorn
    • Carl Larsson
    • Hilma af Klint
    • Albert Engström
  6. Mat och myter – Smaker som berättar
    • Stekt strömming
    • Fredagsmys
    • Kräftor kräva dessa drycker
    • Husmanskostens poesi
  7. Uppfinningar och idéer – Svensk snillrikhet
    • Alfred Nobel
    • Gustaf de Laval
    • Skiftnyckeln
    • Separatorn
  8. Samhälle och symboler – Folkhemmets DNA
    • Fem veckors semester
    • Systembolaget
    • Allemansrätten
    • Pappaledighet
  9. Platser med själ – Geografi som berättar
    • Rinkeby
    • Gotland
    • Kiruna
    • Sundborn
  10. Efterord: Vad säger detta om Sverige – och om Elakafarbrorn?

”Svensk kultur har knappt funnits”, säger SD:s kulturpolitiska talesperson med den självsäkerhet som bara kommer från att ha skummat igenom ett dokument och ändå tro att man har förstått hela världshistorien. Bravo, Alexander Christiansson — du har just uppfunnit kulturförnekelse som politisk strategi.

Det är fascinerande hur dessa självutnämnda kulturväktare plötsligt upptäcker kulturens betydelse… efter att ha ignorerat den i decennier. Nu ska vi tydligen räddas från kulturrelativismens klor av ett parti som tror att svensk kultur är en blandning av midsommarstång, folkdräkt och att säga ”hej” utan att mena det.

Och assimilering? Jo, det är lätt att kräva när man själv aldrig behövt anpassa sig till något annat än sin egen ekokammare. SD:s idé om ”öppen nationalism” är som att kalla en låst dörr för en välkomnande entré — det ser trevligt ut tills man försöker gå igenom.

Så nej, Alexander. Svensk kultur är inte död. Den bara duckar när du kommer med dina kulturpolitiska pekpinnar och försöker definiera den som något som passar på ett vykort från 1953.

Ministerrådets Bedrägeribingo – en fars i tre akter

Det var en gång ett Ministerråd. Ett gäng välkammade herrar och damer med PowerPoint-slides i ena handen och banklobbyns visitkort i den andra. De samlades i Bryssel för att diskutera något så trivialt som bankbedrägerier – alltså när vanliga människor blir av med sina pengar för att någon med falsk röst och ännu falskare hemsida lurar dem.

”Vi måste skydda medborgarna!” sa någon, troligen av misstag. Hen blev snabbt omplacerad till kaffekommittén.

Resten av rådet satte genast igång med att formulera undantag. Undantag så stora att man kunde köra en hel hedgefond igenom dem. ”Om kunden blinkade för långsamt – inget ansvar. Om solen stod i zenit – inget ansvar. Om bedragaren använde artig ton – inget ansvar.”

Bankerna jublade. De skickade fruktfat och diskreta sms med tacksamhet. Ministerrådet svarade med emojis och en ny paragraf: ”Kunden ska ha förstått att hen blev lurad innan hen blev lurad.”

Elakafarbrorn, som satt hemma med sin gammla radio som bara spelar nyheter från 1987, suckade djupt. ”Det här är inte lagstiftning,” muttrade han. ”Det är en kabaré där bankerna spelar huvudrollen och vi andra får stå för inträdet – med våra sparkonton.”

Han reste sig och gick ut för att skrika på ett träd. Trädet svarade inte. Det hade nyligen blivit uppköpt av en fond.

Stockholmsmannen – en hjälplös hybrid mellan latte och LinkedIn

Det är något med män från Stockholm. De har dyra jackor, men kan inte byta ett cykeldäck. De har starka åsikter om urban odling, men svimmar vid åsynen av en skiftnyckel. De är emotionellt tillgängliga – men bara i poddformat.

De är män som har en relation till sin inre barista, men inte till sin ytterdörrs gångjärn. De kan recitera hela sin Spotify Wrapped, men vet inte var proppskåpet sitter. De har en aura av ”jag har varit på retreat”, men det enda de faktiskt har åstadkommit är att boka en tid hos sin barberare.

Stockholmsmannen är en man som har tummen mitt i handen – och båda händerna på sin iPhone. Han är en man som tror att ”praktiskt” betyder att ha en app för att boka någon som är praktisk. Han är en man som säger ”jag är inte händig, men jag är känslomässigt kompetent”, vilket är ett annat sätt att säga att han gråter när batteriet i elcykeln tar slut.

Han är inte lat – han är bara överutbildad och underanvänd. Han har en master i kommunikation, men kan inte kommunicera med sin diskmaskin. Han har läst Sartre, men kan inte läsa bruksanvisningen till sin borrmaskin. Han är en man som har en åsikt om patriarkatet, men inte om pluggstorlek.

Så överlever du en helg med en hjälplös innerstadshane

En överlevnadsguide för dig som råkat bjuda hem en man med mer självkännedom än skruvmejslar.

1. Förbered ett tryggt habitat
Innan han anländer, ta bort allt som kan förväxlas med verktyg. En hammare kan ge honom trauma från en misslyckad IKEA-monteringssession. Ställ fram saker han känner igen: en Chemex-kanna, ett exemplar av The School of Life, och en laddstation för elcykel.

2. Låt honom känna sig nyttig – på hans sätt
Be honom ”ta hand om middagen”. Han kommer att beställa hem något fermenterat från en app du aldrig hört talas om. Låt honom tro att det var ett aktivt val. Bekräfta med: “Du är så bra på att kurera smakupplevelser.”

3. Undvik praktiska uppgifter
Be honom inte bära ved, byta glödlampa eller öppna ett fönster. Han kommer att få existentiell kris. Vill du ha hjälp med något fysiskt? Säg att det är en ”mindful movement”-övning. Då kanske han sträcker sig efter en yogamatta.

4. Kommunicera i hans språk
Han förstår inte “kan du fixa det där?” men reagerar starkt på “jag känner att det här projektet saknar riktning”. Använd ord som process, intention och hållbarhet. Det får honom att tro att han är med i ett TED Talk.

5. Ha en nödlösning redo
När han får panik över att kaffebryggaren blinkar rött, ha en backup: en termos med färdigbryggt kaffe och en lugnande spellista med Bon Iver. Det är som att ge en golden retriever en filt och ett tuggben.

6. Avsluta helgen med en ritual
Innan han åker hem till Södermalm, ge honom något att posta på Instagram. En bild på en vedhög, ett citat om naturens läkande kraft, eller en selfie med en yxa han aldrig rörde. Han kommer att skriva: “Tillbaka till rötterna. Tack livet.”

Överlevnadsväska för en innerstadshane i skogen

För män som tror att “friluftsliv” är en brunchrestaurang på Söder.

1. Powerbank med solceller
Inte för att han ska kunna navigera – men för att hålla Instagram igång. Hur ska han annars dokumentera sin “raw nature journey” med filter?

2. Ekologisk ansiktsmist
Skogen är torr. Luften är brutal. Han behöver återfuktning – helst med doft av bergamott och självinsikt.

3. Bluetooth-högtalare med regnskogsljud
För att överrösta den faktiska naturen, som är för autentisk. Han vill ha skog, men på sina villkor.

4. En bok han aldrig kommer läsa
Gärna något av Yuval Noah Harari. Viktigt att ha med för att signalera intellektuell närvaro, även om han mest kommer använda den som underlag för sin sittdyna.

5. Filt i återvunnen ull
Inte för att han fryser – utan för att kunna svepa in sig och se ut som en man som “reflekterar över sin plats i ekosystemet”.

6. Vegansk proteinbar med adaptogener
Han kommer inte äta något som inte är förpackat i designad kartong. Och han tror att adaptogener skyddar mot björn.

7. En liten yxa – helst oanvänd
Den ska synas på bild, ligga bredvid kaffekoppen och signalera “jag är redo att ta ansvar”. Men den får absolut inte användas.

8. Kudde med ergonomiskt stöd
För att sova “nära naturen” – men med samma komfort som ett boutiquehotell i Visby.

9. En app för att identifiera fåglar
Inte för att han bryr sig om fåglar, utan för att kunna säga “det där är nog en trädkrypare” och känna sig som David Attenborough.

10. Exit-strategi
En laddad elbil, en bokad brunch på vägen hem, och en färdig caption: “Skogen lärde mig att släppa taget. Nu tillbaka till verkligheten.”

Hur du får honom att tro att han byggt något – utan att han faktiskt gjort det

För män som tror att “bygga” betyder att skapa en Pinterest-board med trädetaljer.

1. Skapa ett “projektområde” med rekvisita
Ställ fram en tumstock, några plankor och en skiss ritad med blyerts. Han kommer att känna sig som en arkitekt i vildmarken. Viktigt: inget får vara för smutsigt – han är allergisk mot sågspån.

2. Ge honom en symbolisk uppgift
Be honom “välja vilken skruv som känns rätt”. Han kommer att stirra på dem som om de är konstverk. Bekräfta hans val med: “Du har verkligen öga för detaljer.” Han kommer att känna sig som en snickarfilosof.

3. Låt honom hålla i något – kort
En skruvdragare i handen i max 12 sekunder. Ta en bild. Han kommer att posta den med texten “Bygger med hjärtat.” Viktigt att han aldrig trycker på avtryckaren – det kan förstöra illusionen.

4. Använd “vi”-språk
Säg saker som “Vi fick upp väggen snabbt” eller “Det där du gjorde med hyllan blev riktigt bra”. Han kommer att börja tro att han faktiskt bidrog, trots att han mest höll i sin KeepCup.

5. Skapa ett ceremoniellt avslut
När bygget är klart (av dig), låt honom sätta dit “sista skruven” – som du redan satt dit löst. Han kommer att känna sig som en modern viking. Fira med ekologisk öl och en selfie framför det färdiga verket.

6. Ge honom ett narrativ
Berätta för andra att “han var så engagerad – han tog ansvar för hela designen”. Han kommer att börja tro på det själv. Snart berättar han att han “byggt en altan” – och du vet att han menar att han valde färg på dynorna.

När hjälpen står utanför dörren – och ändå inte kommer in

En kvinna vaknar av att hennes hem står i lågor. Hon är nyopererad, sängliggande, och ringer 112. Hon är vid medvetande, hon ber om hjälp, hon håller kontakt med larmcentralen i över en halvtimme. Räddningstjänsten är på plats – men ingen går in. Kvinnan dör.

Det här är inte en tragisk olycka. Det är ett haveri. Ett svek. Ett systemfel som kostade ett liv.

Att räddningsledningen på plats inte agerade, trots att de visste att kvinnan var vid liv, är oförlåtligt. Att man i efterhand skyller på ”tankeloopar”, ”feltolkad information” och ”kommunikationsbrister” är inget annat än en pudel i brandrök. Det är en retorisk rökridå för att undvika ansvar.

Räddningstjänstens uppgift är inte att göra antaganden om vem som kan räddas – det är att försöka rädda. Punkt. När man väljer att stå utanför ett brinnande hus och inte ens försöker ta sig in, då har man svikit sitt uppdrag. Då har man svikit medmänskligheten.

Det krävs mer än utbildning och nya rutiner. Det krävs självrannsakan. Det krävs ansvarstagande. Och det krävs att vi som samhälle säger ifrån när liv går förlorade på grund av passivitet och prestige.

För kvinnan som dog, för de anhöriga som lämnats i chock, och för alla oss som vill tro att hjälpen faktiskt kommer när vi ringer – detta får aldrig hända igen.

TV4 lämnar marknätet – girighetens triumf över allmänheten

TV4 lämnar marknätet – girighetens triumf över allmänheten

Så var det dags igen. Ett bolag som byggt sin framgång på att vara tillgängligt för alla väljer att dra ur kontakten till folkhemmet och koppla in sig direkt i plånboken. TV4 lämnar marknätet, och därmed lämnar man också det sista uns av ansvar gentemot svenska folket. Det är som om de ropar: ”Tack för alla år, nu vill vi bara ha era pengar.”

Att sända via marknätet har länge varit en grundpelare för att få sändningstillstånd. Det handlade om tillgänglighet, om att även tant Agda i Åmål skulle kunna se nyheterna utan att behöva ladda ner en app, skapa ett konto, och godkänna 47 integritetspolicys. Men nu är det slut med det. TV4 har gjort sitt val: streama eller håll käften.

Det är girighetens beslut, förklätt till ”strategisk utveckling”. Man skyller på kostnader, teknikskifte och användarbeteenden — men i själva verket handlar det om att maximera intäkter och minimera ansvar. Public service får nu ensam bära kostnaden för att hålla marknätet vid liv, medan TV4 glider iväg som en champagneflaska på en lyxyacht.

Och vad får vi istället? En streamingtjänst där halva innehållet är reklam, den andra halvan är repriser, och det lilla som är nytt är gömt bakom en betalvägg. Det är som att byta ut folkbiblioteket mot en exklusiv bokklubb där inträdet kostar 199 kr i månaden — och du får ändå bara läsa baksidan.

För övrigt, låt oss vara tydliga: Elakafarbrorn tittar aldrig på TV4. Det är en skitkanal. Punkt. Reklamavbrotten mitt i filmer är en direkt attack mot mänsklig värdighet. Att se en dramatisk scen avbrytas för att någon ska sälja tandkräm eller bilförsäkring är som att få en örfil mitt i en symfoni. Det är inte underhållning — det är tortyr med jingel.

Så grattis, TV4. Ni har lyckats med det som få trodde var möjligt: att göra svensk tv mindre folklig, mindre tillgänglig och mer… kommersiell. Elakafarbrorn applåderar — med en enda lång, sarkastisk klapp.

Valfrihet säger ni. Skit säger jag.

Jag vill inte ha fem olika vårdval, jag vill ha en vård som fungerar. Jag vill inte ha tjusiga broschyrer om skolalternativ — jag vill ha en skola där ungarna lär sig något annat än att stå i kö till en överarbetad kurator. Jag vill inte ha omsorg som drivs av Excelark och vinstmarginaler — jag vill ha människor som har tid att se andra människor i ögonen.

Och tågen? De går inte i tid. De går inte alls. Men visst, vi har valfrihet att välja mellan att frysa på perrongen eller ta bilen och skämmas över klimatet. Hurra.

Det här är inte ett samhälle. Det är ett skämt med budgetunderskott. Valfriheten har blivit en kuliss för att dölja att ingenting längre fungerar. Det är som att erbjuda en buffé där allt är slut — men du får gärna välja mellan tomma fat.

Jag vill ha ett land där det offentliga är något vi litar på. Inte något vi flyr ifrån. Så sluta prata om valfrihet. Börja leverera funktion.

USA – en fiolsträng på väg att brista. Elakafarbrorn har slutat bry sig.

USA styrs idag av ett gäng dårar och en idiot. Det är inte Elakafarbrorns ordval för att vara elak – det är en diagnos baserad på handlingar. Nu har Donald Trump, i sin iver att ta kontroll över räntan, sparkat Federal Reserve-ledamoten Lisa Cook. En handling som inte bara är juridiskt tveksam, utan direkt farlig. Fed ska vara oberoende. Nu är det Trumps personliga verktygslåda.

Och medan han rensar ut oliktänkande, står USA:s ekonomi och darrar som en spänd fiolsträng. Statsskulden har passerat 37 000 miljarder dollar – över en miljon kronor per invånare. Det är inte längre en skuld. Det är ett monument över politisk förnekelse.

Samtidigt är börsvärderingarna högre än före krascherna 1929 och 2000. En AI-bubbla håller på att blåsas upp, där investerare kastar pengar på teknik de knappt förstår. Huspriserna är de högsta någonsin, och pengar strömmar in i högrisktillgångar som bitcoin – som just nu är mer religion än valuta.

Vad kan gå fel? Ganska mycket. Och när det gör det, kommer Trump att reagera som han alltid gör: genom att sparka någon, skylla på någon, eller twittra om hur fantastiskt allt är. Elakafarbrorn har sett det förut. Och han har slutat bry sig.

Så låt USA gå under finansiellt. Elakafarbrorn skiter i det. Det är inte längre en storm – det är en självförvållad orkan. Och den som fortfarande tror att det här är ledarskap, borde få sin ekonomibok konfiskerad.

Israel – staten som ljuger sig blå. Elakafarbrorn har fått nog.

Det finns gränser. Och Israel har passerat dem. Med råge.

Elakafarbrorn tar nu ett tydligt, oreserverat och permanent avstånd från staten Israel. Inte för att det är bekvämt. Inte för att det är populärt. Utan för att det är rätt.

När bomberna faller över Gaza och barn grävs fram ur ruinerna, då räcker det inte med att beklaga ”misstag”. Det räcker inte med att kalla det ”tragiskt”. Det är inte tragiskt – det är systematiskt. Och när Israel gång på gång förnekar, förvanskar och förskönar sitt agerande, då är det inte längre trovärdighet vi talar om. Det är propaganda.

Från Israel kommer bara ursäkter. Lögner. Förnekelse. Och ett ständigt skiftande narrativ som ska få världen att glömma vad som faktiskt händer: civila dödas, humanitär hjälp blockeras, och hela stadsdelar förintas.

Så nej. Israel finns inte mer hos Elakafarbrorn. Det är bojkott. Det är avståndstagande. Det är ett moraliskt ställningstagande som inte vacklar.

Och till alla som fortfarande försöker ursäkta det som sker – Elakafarbrorn säger: skäms.

Äntligen! Konsumentverket vaknar ur sin Törnrosasömn och föreslår förbud mot telefonförsäljning. Inte en dag för sent — snarare ett decennium för sent.

Hur många gånger ska man behöva svara på ett okänt nummer bara för att få en överentusiastisk säljrobot i örat som vill kränga elavtal, mobilabonnemang eller någon mystisk ”kostnadsfri” försäkring som man sedan får faktura på? Det är som att bli överfallen i sitt eget vardagsrum — med headset och skratt på köpet.

Och nej, det spelar ingen roll att man är med i NIX. Det är som att sätta upp en ”Stör ej”-skylt på dörren och ändå få dörrknackare som vill sälja dammsugarfilter från 1997.

Telefonförsäljning är inte marknadsföring — det är trakasseri med headset. Det är dags att släcka ner hela branschen, dra ur sladden och låta folk ha sin telefon i fred. Vill jag ha ett nytt elavtal så söker jag upp det själv, jag behöver inte bli jagad som en gasell av en säljare som ”bara vill informera”.

Så ja, Konsumentverket — kör hårt. Förbjud skiten. Och till alla säljchefer som kallar detta för ”aktivism”: ni får gärna ringa mig och klaga. Jag svarar inte ändå.

Pensionsgruppen jublar – pensionärerna får en piss i rymden.

Nu har riksdagens partier enats om att införa en så kallad gas i pensionssystemet. Det ska ge pensionärerna ett tillskott på 1200 kronor om året – alltså 100 spänn i månaden. Ett belopp så löjligt lågt att det inte ens räcker till en hamburgare. Och ändå står politikerna och klappar sig själva på ryggen som om de just räddat välfärden. Hade det varit 1200 kronor i månaden då kunde vi snacka mer i pension.

Det här är inget annat än ett hån mot alla arbetare som slitit ett helt liv för att bygga upp det här landet. Att de jävla välbetalda politikerna jublar över smulor är en skam. Där de sitter med sina feta arvoden, livslånga pensioner och fallskärmar – medan vanliga människor får nöja sig med ett symboliskt plåster på ett systematiskt sår.

Elakafarbrorn är förbannad. Det här är inte politik – det är teater. Och pensionärerna är statister i ett spel där applåderna är viktigare än innehållet.

MANIFEST: Mot kollektiv skuld – För rättvis vrede

Vi lever i en tid där stater begår övergrepp i direktsändning. Sjukhus bombas. Journalister dödas. Barn begravs under ruiner. Och världen svarar med diplomatiska floskler och impotenta fördömanden.

När staten Israel bombar Nassersjukhuset i Gaza – det sista fungerande kirurgiska hoppet för ett folk i spillror – då är det inte bara ett brott mot internationell rätt. Det är ett brott mot mänskligheten. Och varje gång världen väljer tystnad, väljer den sida.

Men vi vägrar att låta vår vrede bli blind.

Vi vägrar att låta vår ilska mot en stats handlingar förvandlas till hat mot ett folk. Judar världen över bär inte ansvar för Israels bomber, lika lite som ryssar bär skuld för Putins krig, eller tyskar för nazismens arv. Att blanda ihop stat med folk är att upprepa historiens farligaste misstag.

Vi kräver:

  • Att krigsbrott benämns som krigsbrott – oavsett vem som begår dem.
  • Att kritik mot stater inte förväxlas med hat mot folkgrupper.
  • Att antisemitism, antislavism, russofobi och all kollektiv skuld bekämpas med samma kraft som vi fördömer våldet i Gaza, Ukraina eller någon annan plats där makt missbrukas.

Vår vrede är inte ett vapen mot oskyldiga. Den är ett rop på rättvisa.

Vi står för en värld där ansvar är individuellt, där kritik är skarp men rättvis, och där solidaritet inte kräver blindhet – utan mod.

Stoppa skurkföretagen som lurar barn i ”gratis” spel

I en tid där digital underhållning är en självklar del av barns vardag, har spelindustrin utvecklat en affärsmodell som borde få varje ansvarstagande politiker att reagera. Spel som marknadsförs som ”gratis” – däribland titlar från bolag som InnoGames – är i själva verket konstruerade för att mjölka pengar från spelare, ofta barn, genom psykologiskt utformade köp av guld, kristaller och andra virtuella resurser.

Heroes of History är ett tydligt exempel. Spelet lockar med historiska hjältar och strategiskt djup, men bakom fasaden döljer sig en monetär mur. För att överhuvudtaget kunna konkurrera eller avancera krävs köp som kan uppgå till hundratals kronor – ibland tusentals. Det är inte längre underhållning, det är manipulation.

Barn som målgrupp Det mest upprörande är att dessa spel ofta riktar sig till unga spelare. Med färgglada gränssnitt, belöningssystem och tidsbegränsade erbjudanden skapas ett beroende som liknar det vi ser i casinospel. Skillnaden? Här är det barn som spelar – och betalar. Ibland utan att föräldrar ens är medvetna om det.

EU måste agera Det är dags att EU inför ett förbud mot spel som marknadsförs som gratis men i praktiken kräver betalning för grundläggande funktioner. Vi behöver:

  • Tydliga regler för vad som får kallas ”free-to-play”
  • Skyddsmekanismer för minderåriga, inklusive köpgränser och åldersverifiering
  • Transparens kring vad spel faktiskt kostar
  • Förbud mot psykologisk prissättning och manipulerande belöningssystem

Skurkföretag ska inte få profitera på barns sårbarhet Spel ska vara roliga, utvecklande och tillgängliga – inte en plattform för att maximera vinst på bekostnad av unga människors pengar och välmående. Det är dags att kalla dessa företag vad de är: skurkaktiga aktörer som utnyttjar en juridisk gråzon.

EU har makten att sätta ner foten. Frågan är: vågar man?

Elaka Farbrorn om Israel, Gaza och världens ryggrad av gelé

Så världen vill ha fred, säger ni. Ni tänder ljus, postar fredsduvor på Instagram och skriver ”Pray for Gaza” med samma inlevelse som när ni beställer en extra latte. Men när det kommer till faktisk handling – då är det tyst som i en FN-resolution.

Vill ni ha slut på konflikten? Då får ni sluta leka diplomatisk charad och börja tala maktens språk. Total bojkott. Inte lite symboliskt hummande i EU-parlamentet. Jag menar: inga vapen, inga chips, inga Eurovision-bidrag, inga akademiska samarbeten, inga tech-deals. Nada. Zip. Zilch.

Israel ockuperar mark, ignorerar resolutioner, bygger bosättningar som om det vore ett Sims-spel utan regler – och världen svarar med… fördömanden. ”Vi är bekymrade”, säger de. Bekymrade? Det är vad man är när man glömmer att stänga av kaffebryggaren, inte när barn bombas i flyktingläger.

Och tvåstatslösningen? Den ligger där som en gammal FN-pamflett från 1967, dammig och hånad. Alla vet att det är enda vägen framåt, men ingen vågar kräva den. För då kanske man inte får vara med på nästa handelsmöte i Davos.

Så vad krävs? Att världen växer en ryggrad. Att länder slutar vara rädda för att bli kallade ”ensidiga” och istället blir konsekventa. Bojkott tills ockupationen upphör. Bojkott tills två stater existerar. Bojkott tills folkrätten betyder något igen.

Men det är klart – det är ju enklare att posta en fredsduva.

Elakafarbrorn fnyser och tänder en imaginär pipa:

Jaha, så Ghislaine Maxwell – dömd för att ha rekryterat unga flickor till en sexförbrytare – säger att hon aldrig sett Trump bete sig olämpligt. Trorfan det! Mot henne kanske han höll sig i skinnet, men det är ju inte direkt någon nyhet att han har en historik som får en gammal farbror att sätta kaffet i halsen.

Vi minns ju det där berömda uttalandet från Access Hollywood-bandet: ”Grab them by the pussy. You can do anything.” Det är inte direkt poesi, det är maktfullkomligt svammel från någon som tror att pengar är en frisedel från anständighet.

Och så kommer Maxwell, som själv sitter inne för att ha hjälpt Epstein att exploatera unga flickor, och säger att Trump var en gentleman. Det är som att få en recension av en eldsvåda från en pyroman: ”Nej, jag såg inga lågor.”

Elakafarbrorn säger: Det är inte vad hon inte såg som är problemet. Det är vad världen har sett. Bilder, uttalanden, vänskaper som får en att vilja duscha i handsprit. Det är inte en fråga om att vara dömd – det är en fråga om mönster, om makt, om arrogans.

Elakafarbrorn lutar sig tillbaka, skakar på huvudet och muttrar: ”Det är inte världen som är galen – det är människan som vägrar lära sig.”

Brandtal från Elakafarbrorn:

Det räcker nu.

Hur många barn ska behöva dö innan världen slutar mumla om ”komplexa konflikter”? Hur många skolor ska bombas, hur många sjukhus ska jämnas med marken, innan någon vågar kalla saker vid deras rätta namn?

Det som sker i Gaza är inte ett ”krig”. Det är inte ”självförsvar”. Det är en systematisk utplåning av ett folk. Det är ett folkmord – och det sker i realtid, inför öppen ridå, medan världens makthavare sitter på sina händer och tuggar på sina diplomatiska floskler.

Israel säger sig vara en demokrati. Men vad är det för demokrati som bygger murar, stjäl land, spärrar in människor i världens största utomhusfängelse och sedan bombar dem när de försöker överleva? Vad är det för demokrati som svarar på varje kritik med ett hånfullt ”antisemitism”, som om det vore en trollformel som gör alla brott ogjorda?

Elakafarbrorn är inte rädd för att säga det högt: Den israeliska staten har förlorat all moralisk trovärdighet. Den har blivit en maskin för förstörelse, en regim som trampar på folkrätten och kallar det säkerhetspolitik.

Och medan bomberna faller, medan barn gråter över sina döda föräldrar, sitter världens ledare och pratar om ”balans”. Balans? Det finns ingen balans mellan ockupant och ockuperad. Det finns ingen balans mellan stridsflyg och stenar. Det finns bara makt – och den används hänsynslöst.

Men Elakafarbrorn ser. Han hör. Han minns. Och han vägrar vara tyst.

För varje gång vi tiger, för varje gång vi låter rädslan för att bli kallade något fult hindra oss från att säga sanningen, då dör ytterligare ett barn. Då brinner ytterligare ett hem. Då förlorar vi ytterligare en bit av vår mänsklighet.

Så Elakafarbrorn säger: Stå upp. Höj rösten. Sluta gömma dig bakom diplomatiska dimridåer. Det här är inte en konflikt mellan två jämbördiga parter. Det här är en brutal ockupation, ett pågående brott mot mänskligheten.

Och den måste stoppas. Nu.

Elakafarbrorn säger:

”Far åt helvete med alla dessa skitprogram som påstår att de är gratis men sen kräver att man säljer sin själ för att få använda dem. ’Free download’ my ass – det är som att få en gratis bil utan motor, ratt och hjul. Man klickar, installerar, och sen BAM – ’köp premium för att göra något alls’. Det är inte gratis, det är lurendrejeri med glitter på. Jag kräver ett program som gör vad det lovar, utan att försöka råna mig på vägen. Annars kan de ta sin ’freemium’ och stoppa den där solen inte skiner.”

Elakafarbrorn säger:

Jaha, där har vi honom – Ziv Nevo Kulman, Israels ambassadör i Sverige. En man som lyckas säga ’vi har rätt att försvara oss’ med sådan emfas att man nästan glömmer att det är barn som dör i processen. Nästan. Men inte riktigt. För bakom varje ’strategisk operation’ ligger en hög med kroppar som inte bar vapen, utan skolväskor.

Och när han i SVT:s intervju säger att invasionen ’inte har inletts än’, samtidigt som bomberna redan faller och människor flyr för sina liv – då vet man att orden är lika mycket vapen som vapnen själva.

Att kalla det självförsvar när civila massakreras är som att kalla en husbrand för ’renovering’. Det är inte försvar. Det är mord. Och att gömma sig bakom diplomatiska fraser gör det inte mindre brutalt – bara mer cyniskt.

Så ja, Elakafarbrorn säger det rakt ut: rövhatt. För när man försvarar det oförsvarbara, då har man förlorat rätten till nyanser.

Elakafarbrorn säger:

Att 20% av Sveriges befolkning röstar på SD är inte bara ett demokratiskt haveri – det är ett intellektuellt lågvattenmärke. Vi snackar om ett parti som föddes ur vit makt-rörelsen, som har nazismen i sitt DNA, och som nu försöker sälja sig som ”vanligt folk” med slips och tandblekning. Det är som att sätta läppstift på en gris och kalla det för statsman.

Och deras väljare? Jo, jag har hört dem. ”Jag är inte rasist, men…” – och sen kommer en harang som får 1930-talets Tyskland att framstå som progressivt. De bor ofta på platser där invandringen är minimal, men ändå är det panik över att ”svenska värderingar” ska gå under. Det är som att vara rädd för att drunkna i Sahara. Det är inte bara okunnigt – det är aktivt korkat.

SD:s politik är ett gift, och deras väljare är dess spridare. Att rösta på SD är att säga: ”Jag har gett upp på empati, fakta och grundläggande mänsklig anständighet.” Och nej, det är inte ”oro” eller ”missnöje” – det är förakt, fördomar och en vilja att sparka nedåt. Det är inte synd om dem. Det är inte synd om någon som medvetet väljer att stödja ett parti som bygger sin makt på att ställa människor mot varandra.

Så till alla som fortfarande tror att SD är ett legitimt alternativ: ni är inte missförstådda. Ni är inte marginaliserade. Ni är bara fel ute. Och ni får gärna stå där ute i kylan – för ni har själva släckt ljuset.

Sverigedemokraterna (SD) använder begreppet ”svenska värderingar” som ett centralt inslag i sin retorik, men vad det faktiskt innebär är både ideologiskt laddat och ibland vagt definierat. Enligt deras egen kommunikation handlar det om att värna en kulturell och nationell identitet som de menar är hotad av invandring och globalisering. https://elakafarbrorn.se/vad-menar-de/

Skitkonst och hjärnsläpp – en vernissage i vansinne

Elakafarbrorn tycker det är utmärkt att inte alla konstnärer kan måla. För då får vi se klipp och kladd, tejpbitar på masonit, bananskal på piedestal och en video där någon stirrar in i kameran i sju timmar och kallar det “existentiell dialog”. Det är som att någon tappade en färgburk i trapphuset och ropade: “Titta! Ett verk!”

Och det är inte bara konstnärerna som tappat greppet. Det är konstkritikerna också. De står där med sina glasögon på sned, mumlar om “postmodern dekonstruktion av formens förtryck” och skriver hyllningar som låter som en blandning av horoskop och sudoku. Elakafarbrorn undrar: Har ni fått hjärnsläpp, eller är ni bara rädda att verka okulturella om ni säger att det är skräp?

Det är som om konstvärlden har blivit en sekt där ingen vågar säga att kejsaren är naken – eller i det här fallet, att kejsaren har tejpat fast en gurka på väggen och kallat det “samhällskritik”.

Elakafarbrorn säger: Konst får gärna vara ful, provocerande, obegriplig – men den måste ha något att säga. Något som inte bara är “titta vad konstigt jag kan vara”.
Så ja, fortsätt med skitkonsten. Den behövs. Den visar oss vad som händer när ingen vågar säga ifrån. Och den ger elakafarbrorn något att rasa över – vilket är ett konstverk i sig.

Folkmord som självförsvar? Har ni tappat vettet?

Föreställ dig att vara så idiotisk att du kallar folkmord för självförsvar. Att du ser tiotusentals döda civila, svältande barn, förstörda sjukhus och säger: “Det är nödvändigt.” Det är vad Israels regering gör — och vad alltför många i väst accepterar med ett ryck på axlarna.

Har ni tappat vettet?

När hjälpsändningar stoppas i 42 graders hetta, när barn dör av törst och undernäring, när hela stadsdelar jämnas med marken — då är det inte längre krig. Det är en slakt. Och att kalla det självförsvar är som att kalla en brandbomb ett värmeljus.

Folkrättsexperter som Mark Klamberg och Omer Bartov har nu sagt det rakt ut: det som sker i Gaza uppfyller kriterierna för folkmord2. Israels egna människorättsorganisationer, som B’Tselem och Physicians for Human Rights, säger samma sak4. Det är inte längre en fråga om tolkning — det är en fråga om moral.

Och ändå sitter politiker i väst och hummar. De säger att Israel har rätt att försvara sig, som om det ger carte blanche att utplåna en hel befolkning. Som om barnens död är ett nödvändigt pris för geopolitisk balans.

Fy fan.

Det är inte bara Israel som bär ansvar. Det är varje regering som skickar vapen, varje diplomat som tiger, varje medborgare som blundar. Att kalla detta självförsvar är att förneka verkligheten — och att förneka människovärdet.

Till er som tror att Putin plötsligt blivit pålitlig – har ni tappat vettet?

Till: Världsledare, diplomater, och andra verklighetsfrånvända fredsromantiker

Från: Elakafarbrorn, som fortfarande har kvar både min hjärna och min ryggrad

Har ni fått solsting? Har ni sniffat för mycket fredspipa? Eller har ni helt enkelt glömt att Putin är en notorisk lögnare med fler brutna löften än en tonåring med nyårslöften?

Ni sitter där i era konferensrum, sippar på mineralvatten och mumlar om ”möjliga diplomatiska lösningar” medan Ukraina blöder. Och nu kommer ni med det här:

”Om Ukraina ger upp Donetsk, så kanske Putin lovar att sluta anfalla.”

Lovar?! LOVAR?! Putin lovar lika trovärdigt som en skorpion lovar att inte sticka. Har ni läst en historiebok? Eller räcker det med att ni öppnar ögonen och tittar på vad som hände 2014? 2022? Varje gång han ”lovat” något har det slutat med att han skickat tanks, missiler och död.

En snabb historielektion för er med guldfiskminne:

  • Budapestmemorandum 1994: Ryssland lovade respektera Ukrainas gränser. Resultat: Krim invaderat.
  • Minskavtalen: Skulle lugna Donbas. Resultat: Mer vapen, fler döda.
  • ”Vi har inga planer på att invadera Ukraina” – februari 2022. Resultat: Fullskalig invasion tre dagar senare.

Och nu vill ni ge honom Donetsk?

Det är som att ge en tjuv nyckeln till banken och hoppas han bara vill titta på valvet. Det är som att ge en eldslukare bensin och hoppas han bara vill dricka vatten.

Ni ger honom belöning för aggression. Ni ger honom territorium för terror. Ni ger honom en mikrofon att ropa: ”Se! Väst är svagt!”

🛑 Sluta dalta. Sluta drömma. Sluta vara naiva.

Putin är inte en partner. Han är en predator. Och ni – ni riskerar att bli hans nästa måltid.

Med iskall ilska och noll tålamod, Elakafarbrorn

Gaza svälter – och världen tittar bort.

Israel har stängt av mat, vatten och bränsle. De har bannlyst FN:s hjälporganisation UNRWA, och ersatt den med en ”välgörenhet” som enligt rapporter samarbetar med kriminella gäng. Människor lockas till matutdelningar – och skjuts ihjäl.

Chris Gunness, tidigare UNRWA-chef, kallar det för vad det är: en medveten strategi för att demontera UNRWA och fördriva palestinier.

Donatorländer som dragit tillbaka stödet är inte neutrala. De är medskyldiga.

Elakafarbrorn säger: Det här är inte säkerhet. Det är sadism.
Det här är inte försvar. Det är förintelsepolitik.
Och varje politiker som stöder detta – särskilt bosättarhögern – är en del av skiten.

Hedra era förbannade löften

Till den självutnämnda världspolisen,

Minns ni 1994? Det var året då Ukraina, ett land som just kravlat sig ur Sovjetunionens ruiner, gjorde något historiskt. De gav upp världens tredje största kärnvapenarsenal. Inte för att de var dumma. Inte för att de litade blint på mänskligheten. Utan för att ni – USA, Storbritannien och Ryssland – lovade att skydda deras suveränitet. Det hette Budapestmemorandumet. Ett dokument som ni skrev under med era fina pennor och ännu finare ord.

Och vad hände?

Ryssland invaderade Krim. Ni skickade bekymrade tweets. Ryssland invaderade hela jävla Ukraina. Ni skickade hjälmförsändelser och moralstöd. Tack för kaffet.

Det här är inte bara ett svek mot Ukraina. Det är ett svek mot varje land som någonsin övervägt att ge upp sina kärnvapen i utbyte mot ”säkerhetsgarantier”. Ni har gjort världen farligare. Ni har gjort diplomati till ett skämt. Och ni har gjort era egna löften lika värdefulla som en trasig plastsked.

Så vad ska ni göra nu?

Ni ska hedra era förbannade löften. Inte för att det är bekvämt. Inte för att det är populärt. Utan för att det är rätt. För att ni lovade. Och för att ett ord – särskilt ett amerikanskt – borde betyda något.

Trump må vara en clown, men Amerika borde fortfarande ha ryggrad.

Med vänlig hälsning, Elakafarbrorn

När Ebba Busch citerar AI och ber om ursäkt till verkligheten

Ebba Busch stod i Almedalen, solen sken, mikrofonen glittrade – och där kom det: ett citat så vasst att det borde ha haft säkerhetsbälte. Hon tillskrev det kulturjournalisten Elina Pahnke. Problemet? Pahnke hade aldrig sagt det. Det var ett AI-verktyg som hittat på det. Och nu ber Ebba om ursäkt. På Facebook. Så klart.

Elakafarbrorn lutar sig tillbaka, tar en klunk kaffe och muttrar: ”Det är som att citera Shakespeare – och sen skylla på Google Translate.”

Ebba säger att hennes team frågade AI:n om källan, och fick svaret: en raderad tweet och en artikel från 2017. Det är som att fråga en spåkvinna om vädret och sen bli förvånad när det regnar konfetti.

Och nu kommer pudeln. Den digitala, välsminkade, strategiskt formulerade pudeln. ”Oerhört olyckligt,” skriver hon. Elakafarbrorn säger: ”Olyckligt är när man tappar sin nyckel. Det här är när man tappar verkligheten.”

Att en vice statsminister citerar ett AI-verktyg som om det vore en levande människa är inte bara pinsamt – det är post-sanning på steroider. Det är som att låta en brödrost skriva talet och sen skylla på elnätet när det bränns.

Och Elina Pahnke? Hon reagerar med chock. Med rätta. För när maktens människa börjar tillskriva dig ord du aldrig sagt, då är det inte bara ett misstag – det är ett övertramp.

Elakafarbrorn avslutar med en uppmaning:

”Nästa gång du vill låna ett citat, Ebba – prova att läsa det först. Och om du inte hittar det i verkligheten, kanske det inte hör hemma i verkligheten heller.”

Kastad till vargarna – med ett leende på läpparna

Derek Huffman ville fly från regnbågsflaggor, pronomen och kaffelatte. Han ville ha ”traditionella värderingar”, som om det vore något man kunde köpa på extrapris i en rysk by med amerikansk rabatt. Så han packade familjen, sin tro på ordning och reda, och sin fullständiga brist på geopolitisk insikt – och drog till Ryssland.

Och vad fick han? En uniform, ett vapen, och en enkelbiljett till fronten i ett krig han inte förstår. Inte ens språket kunde han. Men medborgarskap skulle han få, sa de. Bara han tog värvning. Det är som att byta Netflix mot verkligheten – och upptäcka att verkligheten inte har någon pausknapp.

Nu sitter frun hemma i sin ryska stuga och säger att han ”kastades till vargarna”. Men det var inte vargarna som lurade honom – det var hans egen naivitet. Han trodde att Ryssland var ett konservativt Disneyland, där man kunde leva i fred från regnbågar och feminism. Istället fick han skyttegravar, drönare och en kall frontlinje där ingen bryr sig om hans värderingar – bara om hans användbarhet som kött.

Och USA? De står där med armarna i kors. För när man frivilligt lämnar sitt land för att kriga för ett annat, då är det svårt att få hemlandets sympati. Det är som att hoppa från ett skepp och sedan klaga på att man blev blöt.

Så vad lär vi oss? Att verkligheten inte är en ideologisk semester. Att krig inte är en kuliss för konservativa fantasier. Och att den som söker trygghet i en diktatur ofta får otrygghet med expressleverans.

Elakafarbrorn säger: Nästa gång du vill fly från ”woke”, prova att logga ut från Twitter istället för att ta värvning i en armé som inte ens låtsas bry sig om dig.

Om nätläkarna

När varje klick kostar skattepengar – och vårdcentralen får fakturan

Så du har ont i halsen, öppnar en app, får prata med en läkare i fem minuter – och pang! där flög 500 kronor från regionens budget. Inte från din plånbok, nej då. Det är din vårdcentral som får stå för kalaset, även om du aldrig satt din fot där.

Detta tycker Elakafarbrorn är för djäkligt.

För varje digitalt besök hos Kry, Min Doktor eller Doktor.se betalar regionen mellan 400 och 600 kronor. Det är mer än vad ett fysiskt besök ofta kostar – och det sker utan att nätläkaren har något som helst ansvar för uppföljning, journalföring eller långsiktig vård. Det är som att beställa vård på hemkörning, men låta grannen betala notan.

Och vårdcentralerna? De får se sina resurser urholkas medan nätläkarna cashar in på förkylnings-selfies och urinvägsinfektioner via chatt. Det är som att låta snabbmatkedjor ta betalt från skolmatsbudgeten – för att någon åt en pommes på vägen hem.

Elakafarbrorn undrar: Hur länge ska vi låtsas att detta är hållbart? När vårdvalet blir ett vårdlotteri där den som klickar snabbast får mest pengar, då har vi tappat både kompass och karta.

Så nästa gång du öppnar en vårdapp – tänk på att någon annan betalar. Och det är inte Elon Musk.

Astrologi – kosmiskt trams för vuxna barn

Astrologi. Den eviga pseudovetenskapen som vägrar dö, trots att vi har satelliter, kvantfysik och hjärnceller. Folk som inte kan hitta Orion på himlen tror att Mars påverkar deras kärleksliv. Det är som att tro att din mikrovågsugn bestämmer om du får löneförhöjning.

“Jag är Våg, så jag är diplomatisk.” Nej, du är konflikträdd och passivt aggressiv. “Mercurius är i retrograd, så jag glömde min nyckel.” Nej, du är disträ och borde skaffa en nyckelring. “Han är Skorpion, så han är passionerad.” Nej, han är bara svartsjuk och har dålig impulskontroll.

Astrologi är som ett kosmiskt horoskop för narcissister. Allt handlar om dig. Stjärnorna rör sig i miljarders miljarder kilometer – men ändå tror du att de blinkar för att du ska dumpa din partner eller byta jobb. Det är som att tro att vädret är personligt.

Och vad är grejen med att läsa horoskop i kvällstidningen? “Din vecka blir utmanande, men du kommer hitta styrka.” Det gäller alla. Det är som att säga “du kommer andas och kanske bli trött.” Det är inte insikt – det är generisk poesi med glitter.

Vetenskapen kräver bevis. Astrologin kräver bara att du är tillräckligt desperat för att tro att Saturnus bryr sig om din Tinderdejt. Det är inte mystik – det är kosmisk självbedrägeri.

Vetenskapen har blivit en alienkult

Vetenskapen, denna stolta bastion av logik och förnuft, har på senare år förvandlats till något som mest liknar en rymdromantisk sekt. Man samlas kring teleskopbilder som om de vore heliga reliker, mumlar om “anomali” och “struktur” som om det vore kodord för gudomlig uppenbarelse, och så fort något blinkar lite konstigt i en galax fjorton miljarder ljusår bort – ja då är det intelligent liv, förstås!

Jag minns när vetenskapen krävde bevis. Nu räcker det med en suddig pixel och ett TED Talk med dramatisk musik. Brian Cox står där med tindrande ögon och säger att detta “kan vara det största vi någonsin sett”. Ja, det kan det. Eller så är det en dammpartikel på linsen, Brian.

Och vad är det med denna eviga längtan efter aliens? Är det för att vi är så uttråkade med vår egen art att vi hoppas på att någon där ute ska ha löst allt – klimatet, krigen, TikTok? Eller är det bara för att vi vill ha någon att skylla på när nästa pandemi kommer?

Vetenskapen brukade vara skeptisk. Nu är den spirituell. Man pratar om “civilisationer” som om det vore ett faktum, inte en fantasi. Man tolkar mönster som meddelanden, och tystnad som “tecken på avancerad teknologi”. Det är inte forskning – det är tolkningsteater.

Så nästa gång du hör att “vi kanske inte är ensamma”, fråga dig: Har vi någonsin varit rationella? Eller har vi bara bytt ut religion mot rymden?

Kakistokratens fredsplan

Jaha, då var idioten i farten igen. Trump, den orangea oraklet från Mar-a-Lago, har öppnat munnen och ut kom ännu en verbal spya – denna gång om Ukraina. Han är “lite förvånad” över att Zelenskyy behöver konstitutionellt godkännande för att ge bort sitt land. För, enligt Trump, har han ju redan fått godkännande att “döda människor”.

Låt oss pausa där. Smaka på det. Det är inte Putin som får fingret – nej, det är Zelenskyy. Mannen som försvarar sitt land mot en brutal invasion. I Trumps värld är det Ukraina som är problemet. Inte Ryssland. Inte bombningarna. Inte krigsbrotten. Nej, det är den där jobbiga ukrainaren som inte vill ge bort sitt land som en födelsedagspresent till Kreml.

Det här är inte bara dumt. Det är farligt. Det är kakistokrati i sin renaste form – när de sämsta, mest moraliskt bankrutta individerna får mikrofonen och börjar rita om världskartan med en spritpenna och ett ego stort som Texas.

Och vad är nästa steg i denna “fredsplan”? Ska vi ge Alaska till Kina för att undvika handelskrig? Ska Polen dela ut halva landet till Belarus för att slippa gränsbråk? Ska vi låta diktatorer bestämma vem som får bo var, bara för att det är “mer fredligt”?

Nej, Trump. Nej, kakistokrater. Nej, ni som tror att fred är något man uppnår genom att belöna våld. Ukraina behöver inte ritas om. Ukraina behöver inte ge bort sin själ. Ukraina behöver att bomberna slutar falla, att soldaterna lämnar deras jord, och att sanningen får stå kvar – Ryssland är angriparen. Punkt.

Men i kakistokratins tidevarv är punkttecken sällsynta. Det är mest utropstecken, lögner och reality-TV. Och där står Trump, med sin spritpenna, redo att rita om världen – inte för fred, utan för sin egen glorifierade dumhet.

NATO, EU och den stora illusionen

Jaha, då var det dags att prata om våra kära västliga klubbar – NATO och EU. Två organisationer som säger sig stå för säkerhet, samarbete och demokrati. Men låt oss inte låtsas. Elakafarbrorn ser igenom kostymerna, powerpoints och presskonferenser. Det här är inte idealism – det är geopolitik med slips.

NATO – Världens dyraste försäkring

NATO, denna militära jätte, är som en gymkedja där USA är den svettiga PT:n som skriker på alla att köpa fler vapen. Du får vara med – men bara om du betalar, lyder och låtsas att du gillar att stå bredvid kärnvapen.

  • Artikel 5? Jo, visst – “en attack på en är en attack på alla”. Men det gäller bara om USA tycker det är strategiskt lämpligt. Fråga Georgien. Fråga Ukraina.
  • Expansionen österut? En blandning av säkerhetsgaranti och bensin på Putins eld.
  • Och Sverige då? Vi har just gått med – och får nu äran att vara med i ett kärnvapenparaply vi inte får hålla i.

NATO är inte en försvarspakt. Det är ett stormaktsinstrument med PR-avdelning.

EU – Byråkrati med blå stjärnor

Och så har vi EU. Den eviga kompromissmaskinen där allt tar tre år, kostar miljarder och slutar med att någon fransk minister får en ny titel.

  • Demokrati? Jo, men bara om du gillar att rösta på partier som ändå måste följa EU-kommissionens direktiv.
  • Solidaritet? Fråga Grekland hur det kändes att bli ekonomiskt strypt av sina “vänner”.
  • Klimatpolitik? Bra på papper, men undermineras av lobbyister från bilindustrin och jordbruket.

EU är som ett jättelikt Excel-ark med flaggor – det ser snyggt ut, men det är ingen som vet vad det egentligen gör.

Tillsammans – men för vem?

Både NATO och EU säger sig vara byggda för fred, frihet och samarbete. Men Elakafarbrorn ser något annat:

  • Ett NATO som rustar för krig i fredens namn.
  • Ett EU som administrerar stagnation i tillväxtens namn.
  • Och ett väst som tappar sin själ medan det försöker rädda sin position.